nas tre i Nationalmuseum: Vik vid klippig kust, Herdefolk med boskap och Solbelyst flodlandskap. ^{C. R. N.}* Pynaert [pejn<over>a</over>rt], Edouard, holländsk pomolog, f. 1835 i Gent, d. där 1900, utgaf åtskilliga värdefulla arbeten rörande pomologi och fruktodling, hvaribland Les serres-vergers (1861, flera uppl.). Pyndare (fsv. pundare, af mlat. ponderarium, af lat. pondus, vikt), en af järn eller stål förfärdigad olikarmad våg, å hvilken balkens l. stångens kortare arm har dels en fast stödjepunkt med upphängningskrok, handtag e. d. för att uppbära hela vågen, dels en belastningskrok, vågbro eller vågskål för att uppbära varan, som skall vägas, medan den längre armen är graderad och försedd med en undertill hängande, flyttbar motvikt ("löpare", "löpvikt") af bestämd tyngd. Vägningsredskap af nästan samma konstruktion ha påträffats i det forna Pompeji (ett sådant kallades på latin statera). I Sverige nyttjades pyndare troligen redan före 1200-talet. Jfr Besman. Pünjer, Bernhard, tysk religionsfilosof, f. 1850, d. 1885, teol. professor i Jena. Hans ståndpunkt är en idealistisk teism. I religionen samverka enligt hans åsikt förstånd, känsla och vilja, men utgångspunkten anser han vara att söka inom känslolifvet. Religionsfilosofien har att betrakta religionen i dess sammanhang med allt annat andligt lif och med hela den öfriga verkligheten. Hans hufvudarbeten äro Geschichte der christlichen religionsphilosophie seit der reformation (2 bd, 1880--83), Grundriss der religionsphilosophie (1886) och Religionsphilosophie auf modern wissenschaftlicher grundlage (1886). ^S--e. Pynt, sjöv. 1. Spets, t. ex. pynten af en udde eller pir, flypynt o. s. v. -- 2. P. l. Pyntning, en väflik klädsel på sladden (ändan) af ett tåg. -- Pynta, på yttersta ändan af gröfre tåg med de yttre garnen sammanfläta en klädsel omkring tåget, som genom de inre garnens "aftafsning" småningom aftar till en spets, i hvilken man ofta gör ett öga l. stropp, för att kunna fästa en smäckrare lina, hake e. d. Jfr Tagla. 2. ^{R. N.}* Pyogen (af grek. py'on, var, och ge'nein, alstras), varbildande. Pyoktanin, kem. med., "var-dödare", anilinfärgämnen med användning som bakteriedödande antiseptica. Ett af dessa, P. cæruleum, ett mörkgrönt skiftande ämne, är identiskt med färgämnet metylviolett, ett annat, P. aureum, gula kristaller, motsvarar färgämnet auramin. Båda medlen visade sig döda bakterier och andra mikroorganismer, i den mån de färgade dessa. Pyoktaninpreparaten rekommenderades först som antiseptica särskildt vid infektiösa ögonåkommor. Numera användas de mest i veterinärpraktik. ^{C. G. S.} Pyopericardium (af grek. py'on, var, peri', omkring, och kardi'a, hjärta), patol. Se Hjärtsjukdomar, sp. 867. Pyopneumothorax (af grek. py'on, var), med., var i lungsäcken. Se Lungsjukdomar, sp. 1454. Pyorré (af grek. py'on, var, och rhei'n, flyta), med., varflytning. Pyosalpinx (af grek. py'on, var, och salpinx, äggledare). Se Kvinnosjukdomar, sp. 419. Pyovarium (af grek. py'on, var, och lat. ovarium, äggstock). Se Kvinnosjukdomar, sp. 419. <img r>

Pypin, Aleksandr Nikolajevitj, rysk litteraturforskare, f. 1833 i Saratov, d. 1904, författade redan som student en ordbok till Novgorodska krönikan i kejs. vetenskapsakademiens "Sbornik" (1852) och väckte stort uppseende med sin doktorsafhandling (1857), Otjerk literaturnoj istorii starinnych povjestej i skazok russkich, hvari han på grundvalen af själfständiga forskningar påvisade de ryska folksägnernas historiska utveckling och samband med bysantinska, sydslaviska och västerländska stoff. Bl. a. upptäckte han handskriften till den gamla ryska lärodikten om "Gore-zlotjastie" (dryckenskapens förbannelse i berättande form, sv. öfv. i A. Jensens "Rysk litteratur", 1912). Efter en tvåårig utländsk studieresa utnämndes han 1860 till extraordinarie professor i rysk litteraturhistoria, men lämnade platsen 1861 på grund af studentoroligheterna och var 1863--66 först medarbetare, sedan hufvudredaktör af tidskriften "Sovremennik". Redan 1861 publicerade han i 3:e delen af "Pamjatniki starinnoj russkoj literatury" sina undersökningar om den ryska medeltidslitteraturens apokryfiska böcker, Lozjnyja i otrečennyja knigi russkoj stariny. 1865 utkom hans gedigna slaviska litteraturhistoria, Obzor istorii slavjanskich literatur, hvars polska afdelning sköttes af V. D. Spasowicz. I ny, betydligt utvidgad upplaga utkom den 1874--81 under titeln Istorija slavjanskich literatur (öfv. till ty. och fr.), som blef grundläggande för den litteraturhistoriska slavistiken, ehuru den storryska afdelningen icke medtogs i detta sammanhang. Lidelsefri objektivitet och vetenskaplig detaljrikedom, särskildt i hänvisningar till källorna, göra detta arbete allt fortfarande oumbärligt. Hans öfriga litterära storverk äro Obstjestvennoje dvizjenie v Rossii pri Alexandre I (1871; 2:a uppl. 1885, tysk öfv. 1894), Charakterjstiki literaturnych mnjenij ot 1820 do 50-ich godov (En öfversikt af de litterära strömningarna 1820--50 i Ryssland; 2:a uppl. 1890), Bjelinskij, ego zjizn i perepiska (1876, Bjelinskijs lif och brefväxling), Istorija russkoj etnografii (4 dlr, 1890--91) och det monumentala Istorija russkoj literatury (4 bd, 1890--99; rysk litteraturhistoria t. o. m. Pusjkin och Gogol). Från och med upprättandet af den utmärkta tidskriften "Vjestnik Jevropy" (1867) var P. en af dess flitigaste medarbetare och offentliggjorde där en mängd värdefulla artiklar, hvaribland Russkoje masonstvo v XVIII v. (Ryska frimureriet på 1700-talet, 1867--68), Feofan Prokopovitj (1869), Panslavizm v prošlom i nastojaščem och Literaturnyj panslavizm (1878--79), Polskij voproz v russkoj literature (1880; Polska frågan i ryska litteraturen) och Obzor russkich izučenii slavjanstva (1899, en öfversikt af den ryska slavistiken). P. invaldes 1872 i ryska vetenskapsakademien, men undervisningsmi-