665 Pyrmont-Pyrofon 666 eröfring genom Karl V) och Rudolph von Habsburg (1824), epigonarbeten i akademisk stil. P. diktade äfven uppbyggelsepoesi och alplyrik. Pyrmont [pirmå']. 1. Ett med tyska furstendömet Waldeck under samma regering förenadt furstendöme, som omslutes af preussiska reg.-omr. Minden och Hannover, furstendömet Lippe och hertigdömet Braunschweig samt genomflytes af Wesers biflod Emmer. Areal 65,5 kvkm. 9,349 inv. (1910). P. var till 1494 ett särskildt grefskap och är sedan 1625 förenadt med Waldeck samt bildar en af dess fem kretsar. - 2. Hufvudstad i nämnda furstendöme, ligger i Emmers dal mellan ett par af Weserbergets utsprång 120 m. ö. h. och är sedan länge en mycket besökt kurort med utmärkta järnkällor, stålbad, gyttjebad m. m. Järnet är här dubbelt kolsyrad järnoxidul i förening med koksalt och fri kolsyra. I hufvudkällan (die Trinkquelle) förekommer järnet som kolsyrad järnoxidul jämte öfriga vanliga salter. Badkällan (der Brodelbrunnen) är särdeles rik på kolsyra, hvars afgång ger vattnet en kokande, "sprudlande" rörelse. En annan dryckeskälla, något mindre järnhaltig, är Helenenquelle. Dessutom finnas heta saltkällor, som begagnas såväl till drickning som till salta bad. Orten besökes af omkr. 23,000 kurgäster årligen, och omkr. 100,000 flaskor utsändas årligen därifrån. 2. F. B. (Ln.) Pyroaurit Igelström (af grek. pyr, eld, och lat. aureum, guld; mineralet antar guldfärg i eld), miner., ett hvitt eller blekgult, i små sexsidiga taflor kristalliserande mineral af sammansättningen Fe2 02. 6 Mg O . 15 H, 0. Heddle kallade mineralet igelströmit, med hvilket namn emellertid Mats Weibull belagt ett knebeliten närstående mineral från V. Silfberget. Sistnämnda minerals sammansättning kan betecknas med formeln 2 Fe2 Si 04 + Mn2 Si 04, hvarvid dock Fe och Mn delvis ersättas af Mg. A. Hng. Pyrocy'stis, bot. Se Plankton, fig. 3. Pyroelektricitet (af grek. pyr, eld), fys., vid uppvärmning (eller afkylning) hos kristaller uppträdande elektrisering (ej att förväxla med termoelektricitet, se d. o.). 1707 omnämnde den sachsiske militärläkaren Daum (1. Daumius), att den kort förut till Europa från Ceylon införda turmalinen vid upphettning i het aska (ett vanligt juvelerarprof) först drog till sig, därefter stötte bort smärre askpartiklar. Fenomenet tillskrefs till en början magnetism, hvaraf den tidens benämning, "ceylonsk magnet", för turmalin. Senare betecknas turmalinen af Linné (1747) utan närmare förklaring som "lapis electricus" (elektrisk sten). Aepinus visade 1756, att kristallens bägge ändar erhålla oliknämniga elektriska laddningar. Kort därpå (1759) fann engelsmannen Canton, att elektriseringen ej beror på en viss högre eller lägre temperatur, utan betingas af en variation af temperaturen. Stiger temperaturen, erhålles en viss fördelning af de båda elektriciteterna, aftar temperaturen, uppkommer den motsatta. Sönderbrytes en uppvärmd och svalnande kristall, uppträda laddningar på brottytorna, så att nu hvardera delen förhåller sig som en hel kristall med olik-nämnigt laddade ändar. Man benämner efter Rose den ända af kristallen, som vid växande temperatur erhåller positiv laddning, analog pol, den motsatta antilog pol. En axel genom dessa poler benämnes elektrisk axel. En dylik polär pyroelektricitet är ådagalagd hos flera andra kristaller, hvilka samtliga äro hemi-morfa (se K r i s t a l l o g r a f i, sp. 1334). De elektriska axlarna äro samtidigt äfven kristallografiskt polära. Medan turmalinen eger endast en elektrisk axel, kunna andra kristaller ha flera. Så har boracit 4, kvarts 3 o. s. v. En icke polär pyroelektricitet förefinnes, som den tyske fysikern Hankel har visat, hos alla kristaller. Samma slags elektricitet tillkommer då de bägge ändarna af en och samma axel. För kvalitativt studium af elektricitetsfördelningen använder man en blandning af svafvel och mönja, som siktas genom tyll öfver kristallen, hvarvid genom friktionen svaflet blir negativt och fäster sig på kristallens positiva punkter, mönjan blir positiv och går till de negativa partierna. Thomson (lord Kelvin) och tysken Riecke ha för hithörande fenomen uppställt en teori, som erinrar om den kända molekularmagne-tiska för permanenta magneter. Vid jämförande studium af piezoelektriciteten (se d. o.) har man funnit, att uppvärmning och sträckning leda till kvalitativt en och samma elektrisering, afkylning och sammantryckning till den motsatta. Detta förhållande har gett upphof till flera försök att härleda de piezoelektriska och pyroelektriska fenomenen ur samma källa, nämligen deformationen (en uppvärmning ger samma deformation som en sträckning). Voigt har emellertid visat, att en temperaturstegring, äfven om deformationen förhindras, åstadkommer elektrisering, om än i mindre grad. Elektriseras en pyroelektrisk kristall, inträder uppvärmning eller afkylning, allteftersom de tillförda laddningarna öfverensstämma med de vid afkylning eller uppvärmning uppträdande. Litt.: W. Voigt, "Allgemeine theorie der piézo- und pyroelectri-schen erscheinungen an krystallen" (1890), och Winkelmann, "Handbuch der physik" (monografi af Pockels). L. B. B. Pyrofanit A. Hamberg (af grek. pyr, eld, och fano's, lysande), miner., ett med ilmenit isomorft mineral från Pajsberg af röd färg samt af stark Ijus- och dubbelbrytning; dess kemiska sammansättning = Mn Ti03. A. Hng. Pyrofon [-fån; af grek. pyr, eld, och fone, ljud], mus., ett af Fr. Kastner 1875 uppfunnet orgelartadt klaviaturinstrument, i hvilket tonerna frambringas medelst gaslågor, som brinna i rör af olika längd och antändas genom elektriska ledningar, då tangenterna nedtryckas. Tonomfånget är C-c2.