675 Pyroxylin-Pyrrhos 676 -granit och vissa trakyter. Själfständig eller stundom fullt idiomorf begränsning visa hufvudsakligen ytbergarternas pyroxener, under det däremot djupbergarternas äro läppiga, oregelbundna, ofta utgörande den sista, i mellanrummen mellan förut utkristalliserade mineral utskilda magniaresten. Yid metamorfos af primära, eruptiva bergarter visar augiten stark benägenhet att omvandlas till andra mineralkombinationer antingen ensamt för sig genom en molekulär omlagring eller genom upptagande af andra minerallösningar; bland sådana mer eller mindre direkt genom pyroxenens omvandling uppkomna mineral må i främsta rummet nämnas amfibol- och kloritvarieteter, glimmer, epidot, bastit o. s. v. Äfven i meteoriter äro pyroxenin-divider, såväl rombiska som monoklina, mycket vanliga. A. Rombiska pyroxener. Enstatit. Se d. o. Bronzit. Se d. o. Hypersten. Se d. o. B. Monoklina pyroxener = Pyroxen s. str. Haiiy. E gir in 1. Akmit. Se A k m i t. Diopsid (M a-lakolit, S a Ii t, B alkali t). Se d. o. En järnrik varietet häraf kallas Jiedenbergit. Alla nu nämnda monoklina pyroxenvarieteter kunna betecknas som ler jordsfria eller -fattiga. Diallag. Se d. o. Diallagen intar, kemiskt taget, en mellanställning emellan de ler jordsfria och de lerjordshaltiga pyroxenvarieteterna. Diallagen är karakteristisk för vissa gabbroarter. Augit, svartgröna eller brunsvarta kristaller, bestående af samma silikat som diallagen, men med mera betydande inblandning af Mg A12 Si 06 och Ca A12 Si Öp, d. v. s. med en lerjordshalt af mera än 4, vanligtvis omkr. 9 proc. Augiten utgör en väsentlig beståndsdel i basalter, diabaser, gabbroarter o. s. v., men förekommer äfven inom vissa surare bergarter, såsom augitandesiter, augitsyeniter o. s. v. Lökgröna augiter kallas fassait och om-facit, rödvioletta titanaugit (med ända till 3 proc. Ti02). 'Om augiten genom att upptaga egirinmo-lekylen, NaFeSi206, får en natronhalt af 5-8,5 proc., intar det så sammansatta mineralet en mellanställning emellan augit och egirin och kallas egirinaugit, bekant t. ex. från ijoliten på Alnön. Spodumen 1. T r i f a n, hvita eller gröngråa kristaller med pyroxenens prismagenomgångar, är ett litiumhaltigt aluminiumsilikat (Li Al Si2 06), anträffadt t. ex. på Utön. C. T riklina pyroxener. Jadeit. Se d. o. Rhodonit (mangankisel, pajsbergit), rosaröda till rödbruna derba massor eller kristaller af sammansättningen Mn Si03; förekommer t. ex. vid Pajsberg. A. Hng. Pyroxylin. Se Bomullskrut. Pyrozöma, zool. Se Pyrosoma. Pyrrha, grek. myt. Se Deukalion. Pyrrhi'che (lat. pyrrhicha}, forngrekisk, vid flöjtmusik utförd vapendans, hvars uppfinning tillskrif-ves kureterna (se d. o.) på Kreta. Af Platon be-skrifves den som en mimisk framställning af en strid med vapen och därvid förekommande rörelser, men tjänade stundom äfven till att åskådliggöra dionysiska scener. Den bildade ett hufvudelement i festen gymnopdidi'äi i Sparta och uppfördes äfven vid panatenéerna (se d. o.) i Aten. De i denna dans uppträdande kallades pyrrhichister (pyrrhi-chistai'}. Äfven i Rom vann den under kejsartiden insteg. A- M- A- Pyrrhi'chillS (grek. pyrrhifchios}, metr., vers-fot, bestående af två korta stafvelser, har sitt namn af vapendansen pyrrhiche (se d. o.). Den kallas äfven dibrachys (se d. o.). Pyrrho, filosof. Se Pyrrhon. Pyrrho^orax, Alpkajsläktet, zool. , hör till familjen kråkfåglar (Gorvidce) inom tättingarnas ordning och fåglarnas klass. Näbben är bjärt färgad, kortare än hufvudet, och försedd med böjd rygg; näsborrarna äro aflångt ovala, täckta med borstfjädrar, vingarna räcka nästan till stjärtspetsen, fjärde och femte handpennorna äro längst samt stjärten rundad. Dit hör alpkajan 1. snö-kråkan, P. alpinus, som är svart med gul näbb och röda ben; längden utgör 27 cm. Arten är hemma på Alperna och vidare öster ut på bergen i Gamla världen ; hon häckar i otillgängliga klyftor och hålor, förtär allt ätbart, lefver i kif och strid med sina samsläktingar och visar sig ganska närgången. C. U. S.* Pyrrho'coris, zool. Se L y g se i d se. PyYrhon (grek. Uv^cov, lat. Pyrrho} från Elis, grekisk filosof, f. omkr. 360 f. Kr., d. omkr. 270 f. Kr. Han skall ha varit lärjunge till en megariker, Stilpon, och är den förste, som i senantiken utbildat skepticismen till en systematisk åsikt. Han skall ha deltagit i Alexanders tåg till Indien, hvarefter han i sin födelsestad bildade en-filosofskola, som han under torftiga lefnadsom-ständigheter förestod till sin död vid 90 års ålder. Han lär icke ha författat några skrifter, och äfven andras skrifter lämna mycket sparsamma källor för kännedomen om hans åsikter. Han skall ha förnekat möjligheten af all sann kunskap och ansett människorna ledda blott af antaganden och vana. Likaså förnekade han, att det funnes något i och för sig godt eller ondt. Jfr V. Brochard, "Les sceptiques-grecs" (1887), R. Richter, "Der skeptizismus in der philosophie" I (1905), och A. Goedecke-meyer, "Geschichte des griechischen skeptizismus" (s. å.). S-e. Py'rrhos (lat. Pyrrhus}, grek. hjältes., son till Akilles, hette äfven N e o p t o l e m o s (se d. o., sp. 766). Pyrrrhos (lat. Pyrrhus}, ko'nung i Epirus, f. 319 eller 318 f. Kr., en af forntidens största fältherrar, ledde sina anor från Akilles och dennes son Pyrrhos (Neoptolemos) . Med anledning af ett upplopp, som kostat hans fader, Aiakides, tronen och lifvet (313 f. Kr.), uppfostrades P. hos konung Glaukias i Illyrien, af hvilken han vid 12 års ålder återinsattes i sitt fädernerike. Ännu en gång undanträngd af en motkonung, Neoptolemos, begaf han sig till sin svåger Deme-trios Poliorketes, med hvilken nan deltog i slaget vid Ipsos (301), men kom sedermera som gisslan till Ptolemaios i Egypten, hvilken gaf honom sin styf dotter Antigone till gemål och förhjälpte- mynt.