Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Påfve ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
695
Påfågelspinnare-På förordnande
696
half vilda påfåglar, hvilkas vård räknas till
prästernas skyldigheter och som visa sig föga skygga
för människor, åtminstone för infödingarna. Påfågeln
hämtar sin föda såväl ur djur- som växtriket, men
är mera än andra hönsfåglar begifven på insekter,
maskar och kött; den dödar (och kanske delvis uppäter)
t. o. m. tämligen stora ormar. Sedan tuppen ruggat och
fått sina därunder förlorade stjärttäckare ersatta af
nya, försiggår parningen, som i vissa trakter börjar
redan i april, i andra först senare på sommaren. Äggen
äro 8-12-15, läggas under någon buske och rufvas 28-30
dygn. De äldre fåglarnas kött är föga användbart,
ungarnas däremot förträffligt.
Det är icke kändt, när påfågeln först bragtes till
Europa. Under Perikles’ tid (5:e årh. f. Kr.) var han
ännu mycket sällsynt i Grekland. Aristoteles (4:e
årh.) omtalar däremot denna fågel som en öfverallt
därstädes vanlig och väl bekant fågel samt beskrifver
den och dess skötsel noggrant. I Kom var påfågeln
ganska allmän under kejsartiden. Vi-tellius och
Heliogabalus läto för sina gäster framsätta stora
fat med påfågelshjärnor och påfågelstungor. Under
medeltiden spriddes arten ännu mera i södra Europa
och ända upp i Tyskland, men synes i sistnämnda land
äfvensom i England ha varit mycket sällsynt ännu på
1300- och 1400-talen. Ingenstädes i Europa är påfågeln
förvildad, utan hålles endast som husdjur, knappast
annat än som prydnad. Påfågelns mest framstående
egenskaper äro stolthet och fåfänga," men därjämte
äfven egenkärlek och härsklystnad, hvarför den i
hönsgårdar öfverfaller svagare djur och af elakhet
misshandlar eller dödar dem. Yågar den sig däremot
på kalkoner, blir den själf upptuktad och ofta illa
åtgången. Obehagliga bli påfågelhannarna genom
sitt starka skrik, hvilket de ofta utstöta. De
tama påfåglarna ega oftast samma färgteckning som
de vilda; dock ha många färgförändringar (hvita,
brokiga o. s. T.) uppstått under den långa tid, som
förflutit, sedan fågeln började tämjas. - Andra arter
af släktet äro svartvingade påfågeln, P. nigripennis,
som kanske blott är att betrakta som en lokalras
af den vanliga, samt j a v a n s k a 1. malajiska
påfågeln, P. muticus (spici-fer). Bägge arterna
tillhöra Assam och Sundaöarna, framför allt Java.
C. R. S.*
Påfågelspinnare, Saturnifidce, zool., familj af
spinnarfjärilar, omfattande vanligen stora arter,
hvilka på både fram- och bakvingar prydas af
en vackert färgad, rund eller halfmånformig, i
förra fallet ofta i midten alldeles genomskinlig
ögonfläck. Antennerna äro hos hannarna försedda
med långa kamtänder. - Larverna äro på öfre sidan
besatta med taggbärande vårtor eller långa, köttiga
utskott. De ha vanligen påfallande färger. Före
förpupp-ningen spinna de in sig i en kokong,
hvars silke hos flera arter är af industriell
betydelse. Utom de under rubrik Eksilkesfjäril
omtalade kunna nämnas den från Indien härstammande,
äfven i Europa odlade Ailanthus-spinnaren, Attacus
cyn-thia, samt Attacus ricini från Ceylon, med
hvilken i senare tid framgångsrika odlingsförsök
gjorts på Filippinerna, där larvens näringsväxt,
ricinoljeplantan, växer vild. Till samma släkte höra
den i Kina och Ostindien hemmahörande väldiga Attacus
Atlas, med en vingbredd af ända till 235 mm.
samt den ännu större (255 mm.) A. Edwardsii från
Filippinerna. Störst ej blott inom familjen,
utan, om man blott af ser vingy tornas storlek,
af alla kända fjärilar är dock honan af den i
Queensland hemmahörande Coscinocera hercules, som
når en spännvidd af icke mindre än 284 mm. Ännu
större spännvidd (294 mm.) nås visserligen af det
brasilianska nattflyet Thyrsania agrippina, som dock
är vida smalare och har mindre vingytor. (Om den
största dagfjärilen se Papilionidae). - Flera hundra
arter af familjen äro kända från alla världsdelar. I
Sverige finnas blott 2. Sällsynt i de sydligare
landskapen förekommer nagelspinnaren (Aglia tau),
som på de gula vingarna har svartblå ögonfläckar
med hvit pupill i form af ett T. Dess hona kan nå
en vingbredc" af 90 mm. Tämligen allmän öfver hela
landet är däremot lilla påfågelspinnaren
Påfågelspinnare (Saturnia pavonia}, hanne.
(Saturnia pavonia; se fig.) med bruna eller
grå vingar, öfvertvärade af mörkare, tandade
linjer samt prydda med hvar sin runda, i svart,
gult, rödt och hvitt tecknade ögonfläck. Honans
vingbredd kan uppgå till 73 mm. Larven, som är grön,
oftast med svarta tvärband, och gula, borstbärande
vårtor, äter nästan alla slags blad och träffas
ofta på ljungmarker. Puppan öfvervintrar i en
egendomligt inrättad pergamentartad kokong,
päronformad, i smaländan med en öppning, som
tillslutes af styfva, med spetsarna sammanvettande
borst. Dessa undanträngas lätt af fjärilen vid
kläckningen, men göra däremot motstånd mot en
rofinsekt, som skulle försöka att tränga in.
G. A-z.
Påfågelögat 1. Jungfrun, Vanessa lo, en på vingarnas
undersida svart, på öfversidan brunröd art af släktet
Vanessa, särdeles påfallande tecknad med en stor
ögonfläck på hvardera vingen. Bakvingens ögonfläck
är i midten svart, blåpudrad, omgifven af en ljus och
en mörk ring; framvingens är i midten brun, omgifven
af en utåt blåviolett, inåt hvitgul ring. Den svarta,
hvitprickiga och med greniga tornar (se art. Fjärilar,
sp. 507, fig. l b) utrustade larven lefver liksom
nässelfjärilens i stora sällskap på nässlor, stundom
äfven på humle. Puppan liknar nässelfjärilens. - Arten
är utbredd åtminstone till Medelpad och ses flyga
i juli-sept., hvarefter den öfvervintrar och åter
flyger på våren. Liksom andra Vanessa-arter uppträder
den med mycket växlande individantal olika år.
G. A-z.
På förordnande, jur. Se Fullmakt, sp. 95.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
