695 Påfågelspinnare-På förordnande 696 half vilda påfåglar, hvilkas vård räknas till prästernas skyldigheter och som visa sig föga skygga för människor, åtminstone för infödingarna. Påfågeln hämtar sin föda såväl ur djur- som växtriket, men är mera än andra hönsfåglar begifven på insekter, maskar och kött; den dödar (och kanske delvis uppäter) t. o. m. tämligen stora ormar. Sedan tuppen ruggat och fått sina därunder förlorade stjärttäckare ersatta af nya, försiggår parningen, som i vissa trakter börjar redan i april, i andra först senare på sommaren. Äggen äro 8-12-15, läggas under någon buske och rufvas 28-30 dygn. De äldre fåglarnas kött är föga användbart, ungarnas däremot förträffligt. Det är icke kändt, när påfågeln först bragtes till Europa. Under Perikles' tid (5:e årh. f. Kr.) var han ännu mycket sällsynt i Grekland. Aristoteles (4:e årh.) omtalar däremot denna fågel som en öfverallt därstädes vanlig och väl bekant fågel samt beskrifver den och dess skötsel noggrant. I Kom var påfågeln ganska allmän under kejsartiden. Vi-tellius och Heliogabalus läto för sina gäster framsätta stora fat med påfågelshjärnor och påfågelstungor. Under medeltiden spriddes arten ännu mera i södra Europa och ända upp i Tyskland, men synes i sistnämnda land äfvensom i England ha varit mycket sällsynt ännu på 1300- och 1400-talen. Ingenstädes i Europa är påfågeln förvildad, utan hålles endast som husdjur, knappast annat än som prydnad. Påfågelns mest framstående egenskaper äro stolthet och fåfänga," men därjämte äfven egenkärlek och härsklystnad, hvarför den i hönsgårdar öfverfaller svagare djur och af elakhet misshandlar eller dödar dem. Yågar den sig däremot på kalkoner, blir den själf upptuktad och ofta illa åtgången. Obehagliga bli påfågelhannarna genom sitt starka skrik, hvilket de ofta utstöta. De tama påfåglarna ega oftast samma färgteckning som de vilda; dock ha många färgförändringar (hvita, brokiga o. s. T.) uppstått under den långa tid, som förflutit, sedan fågeln började tämjas. - Andra arter af släktet äro svartvingade påfågeln, P. nigripennis, som kanske blott är att betrakta som en lokalras af den vanliga, samt j a v a n s k a 1. malajiska påfågeln, P. muticus (spici-fer). Bägge arterna tillhöra Assam och Sundaöarna, framför allt Java. C. R. S.* Påfågelspinnare, Saturnifidce, zool., familj af spinnarfjärilar, omfattande vanligen stora arter, hvilka på både fram- och bakvingar prydas af en vackert färgad, rund eller halfmånformig, i förra fallet ofta i midten alldeles genomskinlig ögonfläck. Antennerna äro hos hannarna försedda med långa kamtänder. - Larverna äro på öfre sidan besatta med taggbärande vårtor eller långa, köttiga utskott. De ha vanligen påfallande färger. Före förpupp-ningen spinna de in sig i en kokong, hvars silke hos flera arter är af industriell betydelse. Utom de under rubrik Eksilkesfjäril omtalade kunna nämnas den från Indien härstammande, äfven i Europa odlade Ailanthus-spinnaren, Attacus cyn-thia, samt Attacus ricini från Ceylon, med hvilken i senare tid framgångsrika odlingsförsök gjorts på Filippinerna, där larvens näringsväxt, ricinoljeplantan, växer vild. Till samma släkte höra den i Kina och Ostindien hemmahörande väldiga Attacus Atlas, med en vingbredd af ända till 235 mm. samt den ännu större (255 mm.) A. Edwardsii från Filippinerna. Störst ej blott inom familjen, utan, om man blott af ser vingy tornas storlek, af alla kända fjärilar är dock honan af den i Queensland hemmahörande Coscinocera hercules, som når en spännvidd af icke mindre än 284 mm. Ännu större spännvidd (294 mm.) nås visserligen af det brasilianska nattflyet Thyrsania agrippina, som dock är vida smalare och har mindre vingytor. (Om den största dagfjärilen se Papilionidae). - Flera hundra arter af familjen äro kända från alla världsdelar. I Sverige finnas blott 2. Sällsynt i de sydligare landskapen förekommer nagelspinnaren (Aglia tau), som på de gula vingarna har svartblå ögonfläckar med hvit pupill i form af ett T. Dess hona kan nå en vingbredc" af 90 mm. Tämligen allmän öfver hela landet är däremot lilla påfågelspinnaren Påfågelspinnare (Saturnia pavonia}, hanne. (Saturnia pavonia; se fig.) med bruna eller grå vingar, öfvertvärade af mörkare, tandade linjer samt prydda med hvar sin runda, i svart, gult, rödt och hvitt tecknade ögonfläck. Honans vingbredd kan uppgå till 73 mm. Larven, som är grön, oftast med svarta tvärband, och gula, borstbärande vårtor, äter nästan alla slags blad och träffas ofta på ljungmarker. Puppan öfvervintrar i en egendomligt inrättad pergamentartad kokong, päronformad, i smaländan med en öppning, som tillslutes af styfva, med spetsarna sammanvettande borst. Dessa undanträngas lätt af fjärilen vid kläckningen, men göra däremot motstånd mot en rofinsekt, som skulle försöka att tränga in. G. A-z. Påfågelögat 1. Jungfrun, Vanessa lo, en på vingarnas undersida svart, på öfversidan brunröd art af släktet Vanessa, särdeles påfallande tecknad med en stor ögonfläck på hvardera vingen. Bakvingens ögonfläck är i midten svart, blåpudrad, omgifven af en ljus och en mörk ring; framvingens är i midten brun, omgifven af en utåt blåviolett, inåt hvitgul ring. Den svarta, hvitprickiga och med greniga tornar (se art. Fjärilar, sp. 507, fig. l b) utrustade larven lefver liksom nässelfjärilens i stora sällskap på nässlor, stundom äfven på humle. Puppan liknar nässelfjärilens. - Arten är utbredd åtminstone till Medelpad och ses flyga i juli-sept., hvarefter den öfvervintrar och åter flyger på våren. Liksom andra Vanessa-arter uppträder den med mycket växlande individantal olika år. G. A-z. På förordnande, jur. Se Fullmakt, sp. 95.