Alvastra i Östergötland har man nämligen funnit lämningar af en by, som under nämnda tid uppförts ute i ett träsk på en konstgjord "mark", bildad af vågrätt lagda trädstammar. I många afseenden påminner denna by om dem, i hvilka sydafrikanska "träskfolk" ännu lefva, såsom i det af svenska forskare nyligen undersökta stora Bangveolo-träsket. Pålbyggnader från bronsåldern. Äfven i denna period voro pålbyggnader i allmänt bruk. Man har iakttagit, att de då plägade anläggas längre ifrån stranden än under föregående tid. Någon gång har bronsålderns folk i Schweiz på platser, där antingen sjön var för djup eller dess botten för mjuk, skaffat sig en lämplig byggnadstomt genom att med stor möda släpa en mängd sten tillsammans på ett ställe ute i sjön och sålunda med konst bilda en liten ö eller ett tillräckligt vidsträckt grund, hvarpå byn sedan anlades. -- Utom de upplysningar om pålbyggnader i vår världsdel under forntiden, hvilka vi erhålla genom de nu omtalade fynden, få vi också några underrättelser om lifvet i dessa egendomliga bostäder genom berättelser hos samtida författare. Så talar Herodotos om pålbyggnader i Prasias, en tracisk sjö, som genomflytes af Strymon strax före dess utflöde i Egeiska hafvet. Han berättar, att pålarna, på hvilka byn hvilade, i början blefvo nedslagna af samtliga invånarna, men att dessa sedan stiftade den lag, att så ofta någon gifte sig, skulle han slå ned tre pålar; men hvar och en hade många hustrur. Pålbyggnader i Asien omtalas äfven såväl under forntiden som under medeltiden, och ännu i dag bo många folk på detta sätt både i Asien, Amerika och andra trakter af jorden. Också många af våra dagars städer i Europa, t. ex. Stockholm och Venezia, äro visserligen till större eller mindre del byggda på pålar, nedslagna i vatten eller i vattensjuk mark. Men husen i dessa städer skilja sig från de nu i fråga varande pålbyggnaderna därigenom, att pålarna icke äro synliga, utan husen se ut att vara byggda på fast mark. -- Samma fördel, som de egentliga pålbyggnaderna medförde, nämligen att lämna en mot hastiga öfverfall skyddad bostad ute på vattnet, kunde man för öfrigt erhålla äfven på andra sätt. I grunda sjöar, där bottnen var sådan, att den ej gaf tillräckligt säkert fäste för en verklig pålbyggnad, slog man ned några pålar, som omslöto en fyrkant. Mellan dem lade man tjockare och smalare trädstammar i ett par hvarf, det ena hvarfvet korsvis öfver det andra, hvarefter allt detta belastades med lera, ris och stenar, tills det hela sjönk. Sedan lade man nya hvarf af trädstammar därofvanpå, hvilka sänktes på samma sätt. Därmed fortsattes, till dess man bildat en öfver vattenytan uppskjutande konstgjord holme, hvarpå hyddorna kunde uppföras. Detta byggnadssätt, som användts på några ställen i Schweiz, kallas där nu packwerkbau eller faschinenbau. Lätt försvarade tillflyktsorter voro också de på Irland och i Skottland vanliga crannoges l. crannogs, hvilka i förstnämnda land omtalas ha varit använda så sent som i början af 1600-talet. De voro ej egentliga pålbyggnader, utan naturliga eller konstgjorda holmar, som omgåfvos af pålar (palissader). -- Orsaken till den i våra ögon besynnerliga seden att anlägga byarna ute i sjön är, som nyss antyddes, tvifvelsutan att söka i den trygghet, som invånarna därigenom fingo mot anfall både af fiender och vilda djur. Huru verksamt det skydd var, som pålbyggnaderna gåfvo mot fiender, hvilka ej voro utrustade med nyare tiders skjutvapen, visas däraf, att den persiske generalen Megabazos ej kunde kufva den traciska stam, som bodde i den här ofvan omtalade pålbyn i sjön Prasias. -- Af samma skäl byggdes i Sverige liksom i andra länder många af medeltidens borgar antingen på små holmar, där de på alla sidor voro omgifna af och skyddade genom vattnet, eller på en plats, som på liknande sätt skyddades af omgifvande träsk. Flera från nämnda tid härstammande borgar (eller slott) ha därför namn, som sluta på -holm (Stockholm, Gripsholm m. fl.). II. Pålbyggnader på land. Äfven sådana pålbyggnader ha funnits i forntiden och finnas ännu i vissa trakter. De mest bekanta kvarlefvorna af sådana anläggningar i Europa äro de italienska terramare (sing. terramara). Med detta namn betecknar man i norra Italien de platser, där på land anlagda och med palissadförsedda vallar omgifna pålbyar en gång ha legat. De flesta träffas i trakten af Po; de förskrifva sig från bronsåldern. Fornlämningar af samma slag som de italienska terramarorna ha också upptäckts i Ungern, där de visat sig tillhöra bronsåldern eller öfvergången till järnåldern, samt i norra Tyskland och Holland, i hvilka länder de tillhöra järnåldern. De holländska äro kända under namnet terpen. På ett egyptiskt monument från midten af det 2:a årtusendet f. Kr. är en arabby vid Röda hafvet afbildad, hvilken är byggd på pålar. De invid husen synliga dadelpalmerna visa, att byn låg på fast mark och ej i vatten. Ännu i dag bo araberna i sumptrakterna vid Eufrat i hus byggda på pålar. Äfven i andra trakter äro pålbyggnader på land ännu i bruk. Så bo dajakerna på Borneo i hus, som hvila på höga, i marken nedslagna pålar (se fig. å sp. 1121 i art. Dajaker). -- Litt.: Montelius, "Boning, graf och tempel", i "Antikvarisk tidskrift för Sverige", 21: 1 (1915), s. 93 f. (med litteraturhänvisningar). O. M Pålepenningar, förv. Se Hamnafgift. Pålkompass, sjöv. Se Kompass, sp. 693-694. Pålning, bygnk., kallas det förfarande, då man uti en lös och vanligen vattensjuk mark neddrifver pålar af virke, järn eller betong, för att åstadkomma ett bärande underlag för något slags byggnad. En pålning kan då afses för enbart vertikal last, såsom vid husbyggnader, eller också för en samtidig horisontal belastning, såsom vid broar, kajbyggnader o. s. v. I förra fallet ställas pålarna vertikalt, i senare under större eller mindre lutning. Vid pålning kunna olika villkor för dess användning föreligga. Antingen nedföras pålarna genom en lös mark till undervarande fasta botten, som uppbär dem, eller också anträffas icke fast underlag på rimligt djup, då bärighet uppnås genom komprimering af den lösa marken eller genom friktion mellan pålarna och denna. Till pålar användas vanligen rätvuxna trädstammar, som afskäras under grundvattenytan i marken för att skydda virket mot röta. Sedan några år användas också pålar af armerad betong, hvilka icke behöfva afskäras under vattenytan. I stället för att