Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Påsk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstruerades andra tabeller, för hvilka cykler af 84, 95
och 532 år användes. Då emellertid olika tabeller
stundom angåfvo olika påskterminer samt ej samma
speciella föreskrifter gällde hos latinerna
och hos alexandrinerna, uppstodo därigenom många
stridigheter, hvilka varade ända till Karl den stores
tid, då den särskildt af Dionysius Exiguus förordade
s. k. alexandrinska 19-åriga cykeln allmänt antogs
äfven i Västerlandet. Därigenom kunde påskfullmånen
bestämmas, så snart gyllentalet (se d. o.) var gifvet,
och denna metod användes ända till den gregorianska
kalenderreformen, då vid beräkningen gyllentalen
ersattes af epakter. Med kännedom om söndagsbokstafven
(se d. o.) kan därefter påskdagens datum utan
svårighet bestämmas. Ett ännu vigare sätt att direkt
beräkna påskdagens datum är angifvet af Gauss (1800)
och tillgår sålunda. Man dividerar årtalet med 19,
4 och 7 samt kallar de efter divisionen erhållna
resterna i ordning a, b, c; vidare dividerar man
19 a + m (där m är ett tal, hvars betydelse här nedan
förklaras) med 30 och kallar den här erhållna resten
d. Slutligen dividerar man 2b + 4c + 6d + n (där n är
ett tal af samma slag som m) med 7 och kallar resten
e. Då är påskdagens datum den (22 + d + e) mars eller,
om summeringen ger ett tal, som är större än 31, den
(d + e - 9) april. För gamla stilen är alltid m = 15,
n = 6. För nya stilen åter äro dessa tal inom vissa
gränser föränderliga (m kan ej vara större än 30, n
ej större än 7); deras värden voro för åren 1800–1899
resp. 23 och 4, för 1900–2099 äro de resp. 24 och 5. I
ett par mycket sällsynta specialfall anger dock denna
metod påskdagen en vecka för sent. Dessa undantagsfall
äro följande. Ger räkningen 26 april som påsktermin,
så infaller denna i stället 19 april (detta fall
inträffade 1609 och kommer nästa gång att inträffa
1981). Ger räkningen 25 april och är samtidigt a
större än 10 och d = 28, skall i stället 18 april
tagas (detta fall kommer att inträffa 1954). – Utföres
denna räkning för 1916, blir a = 16, b = 0, c = 5,
d = 28 och e = 4, hvaraf följer, att påskdagen detta
år infaller på 23 april. – Af regeln för påskdagens
bestämmande följer, att denna ej kan inträffa
tidigare än 22 mars och ej senare än 25 april. Dessa
ytterligheter äro dock mycket sällsynta. Den förra
egde senast rum 1818 och inträffar härnäst 2285;
den senare egde senast rum 1886 och inträffar härnäst
1943. Tid regelns uppgörande försökte man anordna så,
att judarnas och de kristnes påskfest aldrig skulle
sammanfalla (emellertid inträffar detta ändock
stundom, t. ex. 1805, 1825 och 1903). – I Sverige
bestämdes påskfullmånen på rent astronomisk väg
1740–1844, och på grund däraf inträffade för vissa år
egendomliga förhållanden. Så firades t. ex. påskdagen
1742 i Sverige redan 14 mars (den gamla stilen var
då ännu gällande, och vårdagjämningen inträffade i
verkligheten långt före 21 mars), under andra år åter
kom den en vecka senare än i det öfriga Europa.
4. Påskseder och påskbruk. Liksom de andra stora
kristna högtiderna inom sin ram bibehållit eller
dragit till sig en del gamla hedniska bruk, har
det också varit med påsken. Tiden för den kristna
påskens firande sammanföll hos de germanska folken
i det närmaste med deras
hedniska offer vid vårens ankomst eller måhända rättare
vid sommarens början. Några bestämda minnen från offren
till de store gudarna ha vi dock ej. Däremot kunna
vi i många alltjämt fortlefvande bruk se kvarlefvor
af sådana riter och bruk från det förmytologiska
stadiet, som afse stärkande af makten, lifskraften
i naturen. Ett sådant bruk är det från åtskilliga
trakter i vårt land omtalade fastlagsriset l.,
i annan form, påskriset. Meningen med detta var
att föra den spirande lifskraften till hemmet,
på det att detta med allt hvad därtill hörde måtte
bli delaktigt däraf. Katolska kyrkan upptog denna
urgamla sed och kristnade den på så sätt, att dessa
kvistar på palmsöndagen högtidligen vigdes i kyrkan
af prästen. I Sverige har folkspråket ännu här och där
bevarat ett minne af denna tid, i det sälgkvisten med
dess karakteristiska hängen kallas "palm" (se Palmer,
sp. 1355). Lifsgrenen placerades ej enbart i hemmet,
utan man sökte på ett mera påtagligt sätt öfverföra
lifskraften på människor och djur genom att använda
den till att risa med. Det är detta, som i vårt land
benämnes påskskräcka. Detta risande tyddes i kristen
tid som en påminnelse om Kristi gisslande.
Samma tanke att tillegna sig lifskraften finna vi i
seden att äta så många ägg som möjligt på påskaftonen
eller påskdagsmorgonen. Ägget innehöll en alldeles
särskild koncentration af lifskraften. Men påskägg i
egentlig mening äro icke de nu omtalade äggen, utan
det är sådana på allehanda sätt färgade och prydda
ägg, som man särskildt i de slaviska länderna vid
påsken förärar släktingar och vänner och som hos oss
ersättas af sockerbagarens påskägg. Dock förekommer
ännu i vårt lands sydliga trakter seden att måla
äggen till påsken.
Ursprungligen var det haren, som ansågs lägga sådana
ägg vid denna tid. En del lekar förekommer äfven med
de ägg, som skola uppätas. Äggskal eller färgade
ägg af lera har man funnit i forntida grafvar på
olika håll. Dessa graffynd motsäga på intet vis
uppfattningen af äggen som kraftkoncentration, ty hvad
behof de den döde mera på sin långa vandring än just
detta? En annan vår-rit, som påsken på många trakter
i vårt land dragit till sig, är att på påskaftonen
tända stora eldar. Denna sed, som eljest eger rum
Valborgsmässoaftonen eller midsommaraftonen, hade en
gång till ändamål att uttrycka våra förfäders önskan
om en härlig sommarsol och sommarvärme. Men under
påsken tändas eldarna för att hålla de på påskaftonen
återvändande påskkäringarna borta från bygden.
Många andra påskbruk äro också att uppfatta som
försiktighetsmått emot påskkäringarna. Så skulle man
dymmelonsdagen eller skärtorsdagen, då käringarna
gåfvo sig i väg, släcka af elden före solnedgången
och väl stänga spjället, ty annars kunde man råka
ut för obehagliga påhälsningar. Likaså skulle man
vid samma tid ha förrättat alla sysslor i ladugård
och stall samt väl stängt dörrarna och ritat kors
på dem samt lagt stål under förstubron m. m. Samma
försiktighetsmått iakttogos påskaftonen, då käringarna
kommo tillbaka. På påskdagsmorgonen skall man gå
tidigt upp för att se, hur solen dansar tre gånger
rundt samt därefter går upp och ned tre gånger i
glädje öfver Kristi uppståndelse. På påskdagsmorgonen
skulle människorna hälsa hvarandra med kyssande samt
med hälsningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
