konstruerades andra tabeller, för hvilka cykler af 84, 95 och 532 år användes. Då emellertid olika tabeller stundom angåfvo olika påskterminer samt ej samma speciella föreskrifter gällde hos latinerna och hos alexandrinerna, uppstodo därigenom många stridigheter, hvilka varade ända till Karl den stores tid, då den särskildt af Dionysius Exiguus förordade s. k. alexandrinska 19-åriga cykeln allmänt antogs äfven i Västerlandet. Därigenom kunde påskfullmånen bestämmas, så snart gyllentalet (se d. o.) var gifvet, och denna metod användes ända till den gregorianska kalenderreformen, då vid beräkningen gyllentalen ersattes af epakter. Med kännedom om söndagsbokstafven (se d. o.) kan därefter påskdagens datum utan svårighet bestämmas. Ett ännu vigare sätt att direkt beräkna påskdagens datum är angifvet af Gauss (1800) och tillgår sålunda. Man dividerar årtalet med 19, 4 och 7 samt kallar de efter divisionen erhållna resterna i ordning a, b, c; vidare dividerar man 19 a + m (där m är ett tal, hvars betydelse här nedan förklaras) med 30 och kallar den här erhållna resten d. Slutligen dividerar man 2b + 4c + 6d + n (där n är ett tal af samma slag som m) med 7 och kallar resten e. Då är påskdagens datum den (22 + d + e) mars eller, om summeringen ger ett tal, som är större än 31, den (d + e - 9) april. För gamla stilen är alltid m = 15, n = 6. För nya stilen åter äro dessa tal inom vissa gränser föränderliga (m kan ej vara större än 30, n ej större än 7); deras värden voro för åren 1800--1899 resp. 23 och 4, för 1900--2099 äro de resp. 24 och 5. I ett par mycket sällsynta specialfall anger dock denna metod påskdagen en vecka för sent. Dessa undantagsfall äro följande. Ger räkningen 26 april som påsktermin, så infaller denna i stället 19 april (detta fall inträffade 1609 och kommer nästa gång att inträffa 1981). Ger räkningen 25 april och är samtidigt a större än 10 och d = 28, skall i stället 18 april tagas (detta fall kommer att inträffa 1954). -- Utföres denna räkning för 1916, blir a = 16, b = 0, c = 5, d = 28 och e = 4, hvaraf följer, att påskdagen detta år infaller på 23 april. -- Af regeln för påskdagens bestämmande följer, att denna ej kan inträffa tidigare än 22 mars och ej senare än 25 april. Dessa ytterligheter äro dock mycket sällsynta. Den förra egde senast rum 1818 och inträffar härnäst 2285; den senare egde senast rum 1886 och inträffar härnäst 1943. Tid regelns uppgörande försökte man anordna så, att judarnas och de kristnes påskfest aldrig skulle sammanfalla (emellertid inträffar detta ändock stundom, t. ex. 1805, 1825 och 1903). -- I Sverige bestämdes påskfullmånen på rent astronomisk väg 1740--1844, och på grund däraf inträffade för vissa år egendomliga förhållanden. Så firades t. ex. påskdagen 1742 i Sverige redan 14 mars (den gamla stilen var då ännu gällande, och vårdagjämningen inträffade i verkligheten långt före 21 mars), under andra år åter kom den en vecka senare än i det öfriga Europa. 4. Påskseder och påskbruk. Liksom de andra stora kristna högtiderna inom sin ram bibehållit eller dragit till sig en del gamla hedniska bruk, har det också varit med påsken. Tiden för den kristna påskens firande sammanföll hos de germanska folken i det närmaste med deras hedniska offer vid vårens ankomst eller måhända rättare vid sommarens början. Några bestämda minnen från offren till de store gudarna ha vi dock ej. Däremot kunna vi i många alltjämt fortlefvande bruk se kvarlefvor af sådana riter och bruk från det förmytologiska stadiet, som afse stärkande af makten, lifskraften i naturen. Ett sådant bruk är det från åtskilliga trakter i vårt land omtalade fastlagsriset l., i annan form, påskriset. Meningen med detta var att föra den spirande lifskraften till hemmet, på det att detta med allt hvad därtill hörde måtte bli delaktigt däraf. Katolska kyrkan upptog denna urgamla sed och kristnade den på så sätt, att dessa kvistar på palmsöndagen högtidligen vigdes i kyrkan af prästen. I Sverige har folkspråket ännu här och där bevarat ett minne af denna tid, i det sälgkvisten med dess karakteristiska hängen kallas "palm" (se Palmer, sp. 1355). Lifsgrenen placerades ej enbart i hemmet, utan man sökte på ett mera påtagligt sätt öfverföra lifskraften på människor och djur genom att använda den till att risa med. Det är detta, som i vårt land benämnes påskskräcka. Detta risande tyddes i kristen tid som en påminnelse om Kristi gisslande. Samma tanke att tillegna sig lifskraften finna vi i seden att äta så många ägg som möjligt på påskaftonen eller påskdagsmorgonen. Ägget innehöll en alldeles särskild koncentration af lifskraften. Men påskägg i egentlig mening äro icke de nu omtalade äggen, utan det är sådana på allehanda sätt färgade och prydda ägg, som man särskildt i de slaviska länderna vid påsken förärar släktingar och vänner och som hos oss ersättas af sockerbagarens påskägg. Dock förekommer ännu i vårt lands sydliga trakter seden att måla äggen till påsken. Ursprungligen var det haren, som ansågs lägga sådana ägg vid denna tid. En del lekar förekommer äfven med de ägg, som skola uppätas. Äggskal eller färgade ägg af lera har man funnit i forntida grafvar på olika håll. Dessa graffynd motsäga på intet vis uppfattningen af äggen som kraftkoncentration, ty hvad behof de den döde mera på sin långa vandring än just detta? En annan vår-rit, som påsken på många trakter i vårt land dragit till sig, är att på påskaftonen tända stora eldar. Denna sed, som eljest eger rum Valborgsmässoaftonen eller midsommaraftonen, hade en gång till ändamål att uttrycka våra förfäders önskan om en härlig sommarsol och sommarvärme. Men under påsken tändas eldarna för att hålla de på påskaftonen återvändande påskkäringarna borta från bygden. Många andra påskbruk äro också att uppfatta som försiktighetsmått emot påskkäringarna. Så skulle man dymmelonsdagen eller skärtorsdagen, då käringarna gåfvo sig i väg, släcka af elden före solnedgången och väl stänga spjället, ty annars kunde man råka ut för obehagliga påhälsningar. Likaså skulle man vid samma tid ha förrättat alla sysslor i ladugård och stall samt väl stängt dörrarna och ritat kors på dem samt lagt stål under förstubron m. m. Samma försiktighetsmått iakttogos påskaftonen, då käringarna kommo tillbaka. På påskdagsmorgonen skall man gå tidigt upp för att se, hur solen dansar tre gånger rundt samt därefter går upp och ned tre gånger i glädje öfver Kristi uppståndelse. På påskdagsmorgonen skulle människorna hälsa hvarandra med kyssande samt med hälsningen