Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Påsk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Kristus är uppstånden” och svaret ”ja, han är
sannerligen uppstånden”. Detta är ännu allmänt
brukligt i den grekisk-katolska kristenheten. Det
är måhända icke alldeles uteslutet, att vi i
uttrycket ”en puss i påsk” ha en kvarlefva af någon
liknande sed. Jfr Louise Hagberg, ”Påskäggen och
deras hedniska ursprung” (i ”Fataburen”, 1906).
1. E. S–e. 2. E. M. R. 3. (B–d.) 4. E. Rld.
Påskallavik, köping i Kalmar län, i Döderhults
sockens sydligaste del, vid Östersjön midtemot
Runnö och 3 km. n. om Emmån. 366 inv. (1913).
Platsen har egen kyrka (byggd 1862), men utgör
ej egen kommun, och ingen af de för köpingar och
municipalsamhällen vanligen gällande stadgarna
tillämpas för P. Den har post-, telegraf-, telefon- och
lotsstation samt har ångbåtsförbindelse med
flertalet kustplatser mellan Stockholm och Göteborg.
Hufvudnäringen är sjöfart och någon export af
trävaror. P. har liksom Döderhultsvik, Pataholm och
Mönsterås m. fl. brukats som lastageplats af Kalmar
på grund af dess handelsrätt i distriktet och kallas
1786 köping.
Påskcykel. Se Cykel och Kyrkoår, sp. 524.
Påskfriden. Se Frid.
På skidor, årsskrift, utgifven af Föreningen för
skidlöpningens främjande i Sverige. Första årgången
utkom 1901.
Påsklilja, bot. Se Narcissus.
Påskpenningar, penninggåfva till påsk, ha
särskildt vid det lokala prästerskapets och kyrkobetjäningens
aflönande i flera sekel haft sin betydelse.
En k. förordn. af 1681 förbjöd duk- och
skriftpenningar, hvilka lades på altarduken vid
skriftningen. I ersättning erhöll prästerskapet
påskpenningar, på landet med vissa bestämda ören
(påskören) för hvarje person, som gick till
aflösning och Herrens nattvard. Dittills hade under
sistnämnda namn utgått ett slags offer. I städerna
åter förekom icke någon taxa, utan församlingsborna
erlade påskpenningarna ”efter råd och
ämne”. I den mån staden tillväxte och penningvärdet
sjönk, fick den s. k. påskboken, hvari
gifvarnas namn och penningbidrag antecknades,
ökad betydelse, och beloppet af däri antecknade
påskpenningar kunde stundom uppgå till högre
belopp än prästens öfriga årsinkomster. Vid de
senast skedda prästlöneregleringarna ha
påskpenningarna afskaffats. Jfr Biktoffer. – Vid
flottan betalade officerare och underofficerare i
påskören ½ proc. af sin lön, timmermän,
handtverkare och månadslönade en dagspenning, matroser
och årstjänande båtsmän en dags gage jämte
naturaportionens värde. Flottans påskören upphörde vid
regleringen af flottans prästerskaps löner, i Karlskrona
1868 och i Stockholm 1885.
Kbg.* L. H.*
Påsktermin. Se Påsk 3.
Påskveckan kallas den med palmsöndagen
börjande veckan närmast före påsk. Den bär karaktär
af sorg, emedan minnet af Kristi lidande ännu
sväfvar däröfver. Den benämnes äfven heliga
l. stilla veckan l. dymmelveckan (se
Dymmeldagar). Den i Sveriges gamla lagar
omnämnda påskveckan (”paska vika”) afsåg enligt
ännu gällande katolsk praxis veckan närmast efter
påsk.
J. H. B. (E. M. R.)
Påskägg. Se Påsk 4.
Påskön (ty. Osterinsel, holl Paasch-eyland, eng.
Easter island, fr. Ile de Pâques, enligt Palmers af
infödingarna bestridda uppgift kallad Rapanuy),
en i östra delen af Stilla hafvet ensam liggande ö
under 27° 9′ s. br. och 109° 25′ v. lgd, omkr.
3,700 km. från Syd-Amerikas västkust och 1,850
km. från närmast bebodda ögrupp i s. v. Det är
ovisst, huruvida ön sågs af E. Davis 1687, men
säkert är, att holländaren Roggeveen fann ön 6
april 1722 på påskdagen, hvarför han kallade den
Paasch-eyland. Arealen utgör 117,7 kvkm. Ön
har formen af en rätvinklig, likbent triangel och
är af vulkaniskt ursprung, såsom dess 400–600 m.
höga slocknade vulkaner och lavan utmed dess
branta kust, som saknar hamnar, utvisa. Den har
bördig jord, och klimatet är fuktigt nog att ersätta
bristen på rinnande vatten. Vegetationen utgöres
endast af några buskar (Broussonetia, Edwardsia,
Hibiscus, Dracæna m. fl.), som jämte odlade bananer,
batater, jams, sockerrör, pisanger och taro ge
landskapet dess fysionomi. Invånarna äro polynesier,
enligt traditionen komna från Oparo i
Tubuai-arkipelagen. Deras antal i äldre tider uppskattas
mycket olika af dem, som besökt ön, men torde ha
uppgått till 2,000. 1863 dels nedsköto, dels
bortförde peruanerna till Chincas-öarna omkr. 900
infödingar (bland dem öns konung och hans familj).
Därjämte ha smittkoppor, febrar, inbördes strider
och utvandring nedbragt folkmängdssiffran till 228
pers. (1910). Kristendomen har sedan 1863
predikats af franska missionärer, Ön har ådragit sig
etnologers synnerliga uppmärksamhet. Bostäderna
hade förr utseende af ofantliga, ända till 100 m.
långa, men högst 3 m. breda och höga, upp och
nedvända kanoter, hvilka på underlag af huggen
lava voro uppförda af stolpar och stänger, som
täcktes med säfmattor. I dessa boningar, hvilka nu
alla försvunnit, bodde en mängd människor
tillsammans, måhända en hel familj, med alla dess
ättlingar och slafvar. I äldre tider begagnades
äfven ett slags stenhus, till planen elliptiska, af
hvilka några finnas kvar. Små bräckliga kanoter
gjordes förr af hopsydda trälappar, men numera är
simmandet öbornas enda fortkomstmedel i vattnet,
och t. o. m. fisket sköta de simmande. Ett bevis
på högre intellektuell utveckling hos P:s befolkning
än hos öfriga polynesier är förekomsten af bildskrift,
ett formligt system af tecken, utförda på tuna
 |
| Stenstoder på vulkanen Kana Roraka, Påskön. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
