”Kristus är uppstånden” och svaret ”ja, han är sannerligen uppstånden”. Detta är ännu allmänt brukligt i den grekisk-katolska kristenheten. Det är måhända icke alldeles uteslutet, att vi i uttrycket ”en puss i påsk” ha en kvarlefva af någon liknande sed. Jfr Louise Hagberg, ”Påskäggen och deras hedniska ursprung” (i ”Fataburen”, 1906). 1. E. S--e. 2. E. M. R. 3. (B--d.) 4. E. Rld. Påskallavik, köping i Kalmar län, i Döderhults sockens sydligaste del, vid Östersjön midtemot Runnö och 3 km. n. om Emmån. 366 inv. (1913). Platsen har egen kyrka (byggd 1862), men utgör ej egen kommun, och ingen af de för köpingar och municipalsamhällen vanligen gällande stadgarna tillämpas för P. Den har post-, telegraf-, telefon- och lotsstation samt har ångbåtsförbindelse med flertalet kustplatser mellan Stockholm och Göteborg. Hufvudnäringen är sjöfart och någon export af trävaror. P. har liksom Döderhultsvik, Pataholm och Mönsterås m. fl. brukats som lastageplats af Kalmar på grund af dess handelsrätt i distriktet och kallas 1786 köping. Påskcykel. Se Cykel och Kyrkoår, sp. 524. Påskfriden. Se Frid. På skidor, årsskrift, utgifven af Föreningen för skidlöpningens främjande i Sverige. Första årgången utkom 1901. Påsklilja, bot. Se Narcissus. Påskpenningar, penninggåfva till påsk, ha särskildt vid det lokala prästerskapets och kyrkobetjäningens aflönande i flera sekel haft sin betydelse. En k. förordn. af 1681 förbjöd duk- och skriftpenningar, hvilka lades på altarduken vid skriftningen. I ersättning erhöll prästerskapet påskpenningar, på landet med vissa bestämda ören (påskören) för hvarje person, som gick till aflösning och Herrens nattvard. Dittills hade under sistnämnda namn utgått ett slags offer. I städerna åter förekom icke någon taxa, utan församlingsborna erlade påskpenningarna ”efter råd och ämne”. I den mån staden tillväxte och penningvärdet sjönk, fick den s. k. påskboken, hvari gifvarnas namn och penningbidrag antecknades, ökad betydelse, och beloppet af däri antecknade påskpenningar kunde stundom uppgå till högre belopp än prästens öfriga årsinkomster. Vid de senast skedda prästlöneregleringarna ha påskpenningarna afskaffats. Jfr Biktoffer. -- Vid flottan betalade officerare och underofficerare i påskören ½ proc. af sin lön, timmermän, handtverkare och månadslönade en dagspenning, matroser och årstjänande båtsmän en dags gage jämte naturaportionens värde. Flottans påskören upphörde vid regleringen af flottans prästerskaps löner, i Karlskrona 1868 och i Stockholm 1885. Kbg.* L. H.* Påsktermin. Se Påsk 3. Påskveckan kallas den med palmsöndagen börjande veckan närmast före påsk. Den bär karaktär af sorg, emedan minnet af Kristi lidande ännu sväfvar däröfver. Den benämnes äfven heliga l. stilla veckan l. dymmelveckan (se Dymmeldagar). Den i Sveriges gamla lagar omnämnda påskveckan (”paska vika”) afsåg enligt ännu gällande katolsk praxis veckan närmast efter påsk. J. H. B. (E. M. R.) Påskägg. Se Påsk 4. Påskön (ty. Osterinsel, holl Paasch-eyland, eng. Easter island, fr. Ile de Pâques, enligt Palmers af infödingarna bestridda uppgift kallad Rapanuy), en i östra delen af Stilla hafvet ensam liggande ö under 27° 9′ s. br. och 109° 25′ v. lgd, omkr. 3,700 km. från Syd-Amerikas västkust och 1,850 km. från närmast bebodda ögrupp i s. v. Det är ovisst, huruvida ön sågs af E. Davis 1687, men säkert är, att holländaren Roggeveen fann ön 6 april 1722 på påskdagen, hvarför han kallade den Paasch-eyland. Arealen utgör 117,7 kvkm. Ön har formen af en rätvinklig, likbent triangel och är af vulkaniskt ursprung, såsom dess 400--600 m. höga slocknade vulkaner och lavan utmed dess branta kust, som saknar hamnar, utvisa. Den har bördig jord, och klimatet är fuktigt nog att ersätta bristen på rinnande vatten. Vegetationen utgöres endast af några buskar (Broussonetia, Edwardsia, Hibiscus, Dracæna m. fl.), som jämte odlade bananer, batater, jams, sockerrör, pisanger och taro ge landskapet dess fysionomi. Invånarna äro polynesier, enligt traditionen komna från Oparo i Tubuai-arkipelagen. Deras antal i äldre tider uppskattas mycket olika af dem, som besökt ön, men torde ha uppgått till 2,000. 1863 dels nedsköto, dels bortförde peruanerna till Chincas-öarna omkr. 900 infödingar (bland dem öns konung och hans familj). Därjämte ha smittkoppor, febrar, inbördes strider och utvandring nedbragt folkmängdssiffran till 228 pers. (1910). Kristendomen har sedan 1863 predikats af franska missionärer, Ön har ådragit sig etnologers synnerliga uppmärksamhet. Bostäderna hade förr utseende af ofantliga, ända till 100 m. långa, men högst 3 m. breda och höga, upp och nedvända kanoter, hvilka på underlag af huggen lava voro uppförda af stolpar och stänger, som täcktes med säfmattor. I dessa boningar, hvilka nu alla försvunnit, bodde en mängd människor tillsammans, måhända en hel familj, med alla dess ättlingar och slafvar. I äldre tider begagnades äfven ett slags stenhus, till planen elliptiska, af hvilka några finnas kvar. Små bräckliga kanoter gjordes förr af hopsydda trälappar, men numera är simmandet öbornas enda fortkomstmedel i vattnet, och t. o. m. fisket sköta de simmande. Ett bevis på högre intellektuell utveckling hos P:s befolkning än hos öfriga polynesier är förekomsten af bildskrift, ett formligt system af tecken, utförda på tuna

Stenstoder på vulkanen Kana Roraka, Påskön.