713 Päjäne-Pälsverk 714 författare. Sin första berättelse Elämäni (Min lef-nad) sände P. vid en pristäflan till Finska litteratursällskapet. Ehuru priset icke vanns, fick P. ett lika högt bidrag till bekostande af berättelsens tryckning (1877). Därefter utvecklade P. en liflig författarverksamhet. Hans två större novellsamlingar, Elä-män havainnoita (10 hftn, 1880-89) och Mina ja muut, Sakens Pyöriän kertomuksia (l bd, 1885), ha till stor del öfversatts till svenskan under titeln "Bilder ur lifvet" (4 hftn, 1883-87; det tredje innehållande "Sakeus Pyöriäs berättelser om sig och andra"). De innehålla goda skildringar ur den österbottniska allmogens lif. En större berättelse, Torpan poika (Torpets son; 1883), har äfven flutit ur P:s flitiga penna; men denna, som behandlar de språkliga striderna på landsbygden, har icke rönt så stort bifall som flera mindre i ofvannämnda samlingar upptagna, t. ex. Tahdon voima (Viljans makt), Vaimoni (Min hustru), Mökin Maiju (Torpar-Maiju) o. a. 1895-97 utkommo P:s valda skrifter (Valitut teokset). De utmärkande dragen i P:s författarskap äro sträng, lefvande religiös känsla samt stor förmåga att i människornas öden uppfatta det allmänt mänskliga, hjärtats strider och lidanden samt det moraliska lifvets utveckling. O- ö.* Pä'jäne. Se P ä i j ä n n e. Pä!, Päla. Se Pegel. PäMkjärvi. Se Pel g j är vi. Pälkäne, socken i Tavastehus län, Finland, Hauho domsaga, Birkkala härad. Konsistoriellt pastorat af 3:e kl., Tavastehus kontrakt, Borgå stift. Areal 237 kvkm. 4,517 inv. (1911), finsktalande. - Vid socknens kyrka, på ett näs mellan Pälkä-neenvesi och Mallasvesi hade i sept. 1713 Johan Stjernschantz påbörjat och Karl Armfelt sedan fullföljt byggandet af "batterier, flanqueringar, trä-verser och flera verk" samt i vattnet anbragt pålar, spanska ryttare och kvistiga trän. Natten till l okt. började ryssarna uppkasta batterier, och följande natt öppnade de löpgrafvar samt började därpå beskjutningen och tillverkning af stockflottar, på hvilka de sedan satte öfver sjön på sidan om befästningarna, tvingande de därvarande fåta-lige svenskarna att draga sig tillbaka. 6 okt. öfver-fördes i skydd af stark dimma mera folk, och samtidigt aniöllo ryssarna äfven befästningarna på tre punkter, men blefvo öfverallt tillbakaslagna. Då ställningen emellertid började kringgås, drog Armfelt sig under tappert fäktande tillbaka och gick sedan öfver Tammerfors till Österbotten. Striderna vid P. kostade svenskarna öfver 300 döda och 200 sårade; ryssarna förlorade öfver 2,000 man. A. G. F. L. W:sonM. Pälning. Se Läder, sp. 167. Pälsa af, jaktv., är det jägarmässiga uttrycket för att taga skinnet af ett villebråd, hvars skinn användes som pälsverk. G. G. Pälsbaggen, zool. Se Dermestidse. Pälsbin, zool. Se Po d aliri inse. Pälsfladdraren, Flygande katten, zool. Se Galeopithecus. Pälsfladdrarna, Galeopithecidce (äfven kallade Dermoptera), zool., bilda en ordning inom däggdjurens klass. Dit hör blott pälsfladdrar-släktet, Galeopithecus (se d. o. med fig.). L-e. Pälsmalen, -zool. Se M a l f j ä r i l a r. Pälsverk, djurfällar, som nyttjas till foder i ytterplagg eller till bräm, mössor, muffar, mattor, slädtäcken o. s. v. I mån af fallens skönhet i färg, schattering och glans, hårens dunmjukhet och täthet eller längd samt djurslagets sällsynthet får pälsverket ett högre värde. Emedan håren på djurets vinterpäls äro tätare och längre än på sommarpälsen, föredrages den förra vida. Till de ädlaste pälsverken räknas de af sobel, svart räf (silfverräf), sjöbjörn (Otaria ursina), hafsutter, virginisk utter, bäfver, blåräf och chinchilla. Därnäst komma kors-räf, vanlig utter, mård, persian, skunk (stinkdjuret, Amerika), fjällräf, ekorre i vinterdräkt (gråverk), iller, genett, sibet och hermelin (på de hopsydda hvita hermelinsskinnen fastsys med mellanrum de svarta svansändarna). Lägre på skalan stå isbjörn, vanlig säl, tiger, panter, lo, järf och björn samt sjubb, vildkatt, kanin, röd räf, varg, svart och grå lammfäll o. s. v. Till de simplaste sorterna höra gräfling, hamster, katt, hund, hare, get, får, ren, apa. -- Pälsvarumarknaden fylles hufvudsakligen från två stora jaktområden: det ryskasiatiska (Sibirien) och det nordamerikanska (Hudson-bay-länderna med Canada o. a. kringliggande områden). Danmark bidrar med grönländska skinn af säl, räf och isbjörn, Sverige och Norge bl. a. med skinn af järf, lo, fjällräf, korsräf och skogsmård. Det förnämsta pälshandelsbolaget är Hudson-bay-kompaniet (se d. o.). De viktigaste handelsplatserna för pälsvaror äro London (hvarest årligen 4 auktioner hållas: i jan., mars, juni och okt.), Leipzig (centralort för den internationella byteshandeln med varan), Nizjnij-Novgorod, Irbit, Kiachta (för handeln på Kina), Frankfurt an der Oder och Isjim. -- De afflådda skinnen få hänga på en sval plats för att torka och hårdna. Sedermera komma de, packade i balar, ut i marknaden. Hos körsnären afskafvas omsorgsfullt allt kvarsittande kött och fett ("aset") från de torra skinnen. De gröfsta sorterna blötas och tvättas därefter i ett bad af kli, alun och salt samt ytterligare med såpa och soda. Före sistnämnda procedur ingnider man ofta köttsidan med olja. Genom alunets inverkan förvandlas skinnet på köttsidan till ett slags hvitgarfvadt läder. För de finare pälssorterna äro behandlingssätten lindrigare och mer invecklade. Enär skinnen äro af oregelbunden form och vanligen på olika ställen växlande i färgen, skäras de i stycken, paras alltefter färg och hopsys med omärkliga sömmar, så att ett pälsverk merendels är sammansatt af flera stycken. En sort, som alltid färgas, är sjöbjörnens skinn. Pälsverk har många fiender bland insekterna, i synnerhet sommartiden. Bästa förvaringssättet är att inlägga det i linne på svala, torra, mörka ställen samt ofta lufta och piska det för att hindra äggläggningen. Mindre nytta åstadkommes genom inströende af starkt luktande