pärlemor (se d. o.), med hvilken musslor öfverdraga insidan af sina skal. Den förnämsta pärlmusslan, Avicula (Meleagrina) margaritifera L. (se fig.), hör

Pärlmusslan Avicula (Meleagrina) margaritifera, högra skalets utsida och detsammas insida med pärlor i.

till pärlemormusslornas grupp, Aviculidæ, bland musslorna: med snedt skal, på utsidan skrofligt, på insidan starkt pärlemorglänsande; vänstra skalet starkare hvälfdt än högra; låsranden rak; i högra skalet en utskärning för byssus. Den äkta pärlmusslan lefver i synnerhet i Indiska hafvet och Persiska viken. Om en annan pärlmussla, Margaritana margaritifera, se Flodpärlmusselsläktet med fig. En närbesläktad art förekommer vid Västindien. O. T. S. (L-e.) Pärlor (mlat. perula; af omtvistad härledning), Äkta pärlor, hårda, glänsande, till formen rundade samt hufvudsakligen af kolsyrad och fosforsyrad kalk bestående föremål, hvilka äro af väsentligen samma ämne som pärlemor och alltid bildas i pärlmusslans inre, antingen liggande fritt i mantelkanten eller, stundom, fastvuxna vid skalet. Pärlan synes vara frukten af en sjuklig stegring i afsöndringen af pärlemorämnet. Någon liten främmande kropp (t. ex. vissa smärre mask-arter och embryonala organismer, ett sandkorn o. d.), som inkommit i musslan, retar mantelkörtlarna till rikligare pärlemorsekretion, och kring denna kropp såsom kärna afsätter sig ämnet i fina, koncentriska lager. Pärlans egendomligt milda och lifliga glans härrör af pärlemorämnets ljusinterferens, modifierad genom lagrens koncentriska böjning. Pärlor förekomma ingalunda i alla musslor; ofta händer det, att man finner pärlor i endast 1 på 100 exemplar, men så kan denna enda mussla innehålla bortåt 100 pärlor (vanliga antalet är 8--12). Till formen äro de ärtrunda, de finaste och dyraste, ej sällan päron- eller droppformiga, de mindre af ett sandkorns eller vallmofrös storlek, de större som en hasselnöt eller ett dufägg och betingande ett pris af ända till flera hundra tusen kr. för en collier. Pärlornas viktenhet är karat. De minsta pärlorna säljas i hopar efter vikt och kallas lod- och sädespärlor; större, knöliga och besynnerligt formade exemplar kallas "barockpärlor". (En särdeles värdefull samling barockpärlor med guld- och emaljinfattning förvaras i "Grünes gewölbe" i Dresden.)

Pärlhalsband (collier). 1/2 af orig:s storl.

Den vanliga färgen är en matt och genomskinligt hvitaktig, silfverskimrande, med dragning åt gult eller blekblått. Dock förekomma äfven guldgula, rosenröda, rödbruna, bärnstensfärgade, blå, violetta, ja svartgrå (mera sällsynta och dyrbara) pärlor. Glansen kan förloras genom nötning, syror, svett och temperaturväxlingar; dess aftagande kan äfven bero på ursprungligt sjukliga processer i själfva djursubstansen. Däremot böra åtskilliga fantastiska berättelser om "döende pärlor" snarast hänföras till mytens område. Som allmän regel gäller dock, att pärlor fara bäst af att bäras. -- Det finns två hufvudarter af pärlor, hafs- och sötvattenspärlor. De förstnämnda, som alstras af musslan Avicula (Meleagrina) margaritifera (se Pärlmussla med fig.), sammanfalla i stort sedt med de orientaliska, som äro ypperst och mest uppskattade af alla pärlor. Dessa karakteriseras af sin säregna färgglans ("orient") med ett sällsamt rosa- eller eldskimmer. De gamle fingo sina pärlor hufvudsakligen från Indien och