förbränna), platsen, där de af inkvisitionen till bålet dömde brändes. Quem Deus perdere vult, dementat (prius), lat., "den, som Gud vill störta, gör han först vanvettig". Queneller [ken-; fr. quenelles], kokk., små klimpar af färs eller kött, mindre och finare än frikadeller samt alltid drifna genom sikt. Antingen användas de i soppor, till garnering af andra rätter eller som själfständig entré. Quennerstedt [kve'n-], August Vilhelm, zoolog, Karl XII:sforskare, f. 3 juli 1837 i Rydaholms socken, Jönköpings län, blef student i Lund 1856, filos. doktor 1862, docent i zoologi 1865, adjunkt 1873 och var professor vid nämnda universitet 1880--1902. Q. deltog i den första svenska polarexpeditionen (under Torell och Nordenskiöld, till Spetsbergen, 1858) och företog 1863 en ny ishafsfärd till hafvet kring Jan Mayen. Han har offentliggjort Några anteckningar om Spetsbergens däggdjur och fåglar (1862), Bidrag till Sveriges infusorie-fauna (1865--70), Anteckningar från en resa till Ishafvet i trakten af Jan Mayen (1867), Anteckningar om djurlifvet i Ishafvet mellan Spetsbergen och Grönland (1868), Om Darwinismen (1871), Studier i fåglarnas anatomi (1872) m. m. Q. har på senare år med mycket intresse egnat sig åt författarskap och utgifningsarbeten rörande Karl XII och hans tid och bl. a. redigerat den värdefulla samlingen "Karolinska krigares dagböcker" (1901 ff.). Quensel [kve'n-]. 1. Konrad Q., astronom, universitetslärare, f. 16 april 1676 i Stockholm, d. 13 jan. 1732 i Lund, blef efter studier i Uppsala och Åbo filos. magister 1694, docent i Åbo 1695 och adjunkt i filosofiska fakulteten där 1702 samt utnämndes 1704 till professor i matematik vid universitetet i Pernau, där han 1705 äfven blef räntmästare. Vid ryssarnas inbrott i Livland flydde han 1710 till Sverige och utnämndes 1712 till professor i matematik i Lund. -- Som författare egnade sig Q. med förkärlek åt kalendariografien, som i början af 1700-talet för svenskarna egde ett stort praktiskt intresse på grund af den tilltänkta kalenderreformen. Hit höra Computus cyclicus verus (u. å.; 1730?), utgörande en lärobok i tidräkningen, och den lilla uppsatsen Cogitationes problematicæ de correctione calendarii i "Acta literaria Sueciæ" III (1730) samt några under hans presidium utgifna akademiska afhandlingar. Rörande kalenderreformen råkade Q. i en liflig skriftväxling ined kommissarien D. Forelius, hvilken i en utgifven broschyr hade föreslagit, att blott påskräkningen skulle korrigeras, antingen genom rent astronomisk eller genom en förbättrad cyklisk beräkning af påskterminen. Q. däremot fasthöll, att äfven solårets längd borde korrigeras och, så vidt möjligt, både i detta afseende samt i fråga om påskterminen en rent astronomisk beräkning införas. Q. utgaf äfven almanackor för ett helt tjugutal år (1714--33), för flertalet år både till Lunds, Jönköpings, Göteborgs och Stockholms horisonter. Vidare må nämnas hans broschyr Veritatis defensiuncula contra veritatis studiosi de motu solis et lunæ lucubratiunculam (1720), innehållande ett försvar för det koppernikanska systemet emot en af M. Strokirch 1717 i Stockholm anonymt utgifven skrift, samt i "Acta literaria Sueciæ" korta redogörelser för astronomiska och meteorologiska observationer. Efter hans död utgafs 1732 en Brevis manuductio ad usum globorum tam coelestis quam terrestris. En af honom i handskrift efterlämnad Aritmethica pro usu matheseos har däremot förblifvit otryckt och finnes nu i Karlstads läroverksbibliotek. 2. Konrad Q., den föregåendes sonson, naturforskare, f. 10 dec. 1767 i Skåne, d. 22 aug. 1806 på Karlberg, blef student i Lund 1783, filos. magister där 1787 och företog 1789 en resa till Lappland, hvarifrån han beskref flera nya insekter. Han blef 1791 amanuens vid botaniska trädgården i Uppsala, med. doktor där 1797, intendent för Vet. akad:s naturaliekabinett 1798, lärare i kemi och naturalhistoria vid krigsakademien på Karlberg s. å. och titulär professor i naturalhistoria och farmaci 1805. Q. författade största delen af texten till de 4 första banden af J. V. Palmstruchs och C. Venus' planschverk "Svensk botanik" (1802 ff.) och till bd I af "Svensk zoologie" (1806). 3. Johan Oskar Q., den föregåendes brorsons son, teolog, universitetslärare, f. 29 juli 1845 i Göteborg, student i Uppsala 1863, prästvigd 1875, sjömanspräst i West Hartlepool 1876, kyrkoherde i Marstrand 1877, från hvilken befattning han på egen begäran erhöll afsked, sedan han 1887 blifvit utnämnd till docent i praktisk teologi vid Uppsala universitet. Q. blef 1898 e. o. professor i praktisk teologi, 1909 professor i pastoralteologi samt afgick redan 1910. Han utnämndes 1907 till teol. doktor. Q. har utöfvat ett flitigt författarskap på den praktiska teologiens område, särskildt inom liturgiken. Bland hans arbeten märkas Bidrag till svenska liturgiens historia (1890--93), Homiletik (1894--96; 3:e uppl. 1910) och Strödda drag af svenskt kyrkolif under gångna tider (1912) samt ett stort antal uppsatser i "Tidskrift för kristlig tro och bildning", "Teologisk tidskrift" och "Kyrklig tidskrift". För den sistnämnda var han 1895--1905 medredaktör. Som en af Pontus Wikners närmaste vänner utgaf han dennes "Samlade predikningar" (1889). 4. Johan Ulrik Teodor Q., den föregåendes kusin, läkare, f. 16 juni 1863 i Malmö, där han 1881 aflade mogenhetsexamen, vardt 1892 med. licentiat i Stockholm och promoverades 1894 till med. doktor. Efter att ha beklädt flera platser vid Karolinska institutet, Lunds universitet och sjukhus i Stockholm utnämndes Q. 1902 till professor i patologi och allmän hälsovård vid Uppsala universitet. Af hans arbeten märkas Studier öfver den kroniska gastritens histologi (1893), Bidrag till kännedomen om den späda barnålderns patologi (1899) och den stora utredningen Alkoholfrågan från medicinsk synpunkt. Studier öfver alkoholismens pathologi (2 bd, 1913). 2. C. Lmn. 3. E. M. R. Quenstedt, Johann Andreas, tysk teolog, f. 1617 i Quedlinburg, d. 1688, studerade till en början i Helmstedt under Calixtus, därefter från 1644 i Wittenberg, där han 1649 blef professor i filosofi och e. o. professor i teologi och 1660 ordinarie teol. professor. Under sin studietid i Helmstedt hade han rönt inflytande af den synkretistiska riktningen, men vanns i Wittenberg snart fullständigt för den ortodoxa åskådningen. I sitt förfäktande af denna visade han dock alltid mycken