moderation; till de vid denna tid begynnande pietistiska sträfvandena intog han en vänskaplig hållning. Hans hufvudarbete, Theologia didactico-polemica sive systema theologicum (1685), frukten af hans mer än 30-åriga verksamhet som akademisk föreläsare, kan betecknas som den klassiska, mindre genom originalitet än genom omfattande lärdom och logisk klarhet och skärpa utmärkta sammanfattningen af den lutherska ortodoxiens dogmatiska arbete. H. W. T. (E. Bg.) Quenstedt, Friedrich August von, tysk geolog, f. 1809 i Eisleben, d. 1889, sedan 1836 professor i Tübingen, egnade sig med lysande framgång åt ett ytterst noggrant studium af Jurasystemet i södra Tyskland (Der Jura, 1857; Die Ammoniten des schwäbischen Jura, 3 bd, 1885--88, m. fl.). Han var äfven framstående paleontolog (Petrefactenkunde Deutschlands, 7 bd, 1849--84; Handbuch der petrefactenkunde, 1852, 3:e uppl. 1882--85, m. fl.) och mineralog (Handbuch der mineralogie, 1852, 1863 och 1877, m. fl.). B. L--n.* Quental [keta'l], Anthero de, portugisisk skald, f. 1842 på den azoriska ön S. Miguel, d. där 1891, inskrefs 1856 vid universitetet i Coimbra, där han stannade till 1866, väckte snart uppmärksamhet både för sin ovanliga begåfning och sin excentricitet och blef särskildt populär som koryfé för den oppositionslystna akademiska ungdomen. Han började tidigt, påverkad dels af den äldre skaldebrodern João de Deus Ramos, dels af tyska och franska mönster, att skrifva poesi och hade redan utgett tre mindre dikthäften, däribland ett häfte sonetter (1861), samt ett större, Odes modernas (1865), där han djärft

Anthero de Quental. Efter en marmorbyst. angrep tidens lyten, särskildt klerikalismen, då han 23-årig öppnade den bekanta litterära fejd, som skulle inleda en ny epok i Portugals litteratur, med ett ljungande öppet bref till den gamla diktarskolans "påfve" Castilho, kalladt Bom-senso e bom-gosto (Sundt förnuft och god smak, 1865), och bidrog till det därpå följande häftiga meningsutbytet med ännu en stridsskrift, A dignidade das letras e litteraturas officiaes. 1867 --68 företagna resor i Frankrike, Spanien och Förenta staterna förde Q. i närmare beröring med tidens politiska och sociala strömningar, och hemkommen utgaf han (1868--71) några delvis ganska radikala broschyrer i sådana ämnen samt började jämte en del andra yngre framstegsmän ett lifligt arbete för folkupplysningen, hvilket dock snart ledde till konflikt med trångbröstade myndigheter. Han fortfor emellertid att dikta, mest sonetter, hvilken form han ansåg vara det "fullkomliga uttrycket för ren lyrism", utgaf 1872 en samling af sina äldre dikter under titel Primaveras romanticas. Versos de vinte annos och s. å. sin mest betydande prosaskrift, Considerações sobre a philosophia da historia litteraria portugueza. En gammal nervsjukdom, som blef allt svårare, tvang honom snart därefter att draga sig tillbaka från världen, och från 1874 lefde han ett dystert enstöringslif, blott ett par gånger af brutet af offentligt framträdande. Under denna tid utgåfvos af Q:s vän, Oliveira Martins, hans samlade sonetter (<I>Os sonetos completos, 1886; flera uppl.). Plågad af den alltmer förvärrade sjukdomen, flyttade Q. 1891 öfver till sin fäderneö, där han s. å. bar hand på sig själf. Efter hans död utgaf T. Braga en samling postuma, mest äldre, dikter af Q., kallad Raios de extincta luz (1892). -- Q:s poetiska produktion är ej synnerligen stor, men den ger honom en obestridd rangplats i främsta ledet af Portugals nyare skalder, och synnerligen betydelsefull för den portugisiska litteraturen var också hans kraftiga insats i Coimbrastriden. En grundton af grubblande trånad genomgår den del af hans diktning, som ej är polemisk, i början mer romantisk-religiös, sedan alltmer pessimistisk, tviflande och negerande. Denna dystra nirvanastämning gör innehållet särskildt i hans senare diktning en smula monotont, men formen är alltid mästerlig. Hans i Portugal med rätta högt beundrade sonetter ha öfversatts till många språk, bl. a. delvis till sv. af G. Björkman ("Dikter", 1892) och under samma titel en andra liten samling (1895). Jfr G. Björkman, "Q. Ett skaldeporträtt" (1894) och "Q. In memoriam" (1896), en intressant samling studier af portugisiska författare. Å. W:son M. Quérard [kerar], Joseph Marie, fransk bibliograf, f. 1797 i Rennes, d. 1865 i Paris, utgaf det viktiga arbetet La France littéraire ou dictionnaire bibliographique des savants, historiens et gens de lettres de France etc. (1826--39; suppl. 1854 --64). Som en fortsättning till detta började han därefter utgifvandet af La littérature française contemporaine (1842--57). Les supercheries littéraires dévoilées, galerie des auteurs apocryphes, supposés etc. (1847--53; 2:a uppl. af Brunet och P. Jannet 1869--70), hvilket efterföljdes af Les écrivains pseudonymes (1854--64). Efter Q:s död utkommo Livres à clef (1873) och Livres perdus (1892). Quercetanus, Andreas. Se Duchesne, A. Quercia [kve'rtja], Jacopo della, italiensk skulptör, f. 1371 nära Siena, d. 1438, var son till en guldsmed Pietro d'Angelo, som uppfostrade honom i sitt yrke. Men han gick snart sin egen väg och blef en af Italiens främsta konstnärer. Från hans tidigaste år finnes intet af hans arbeten i behåll. 1409 erhöll han beställning att utföra en brunnsomfattning i marmor på Piazza del Campo i Siena, den s. k. Fonte Gaja, hvarmed han var

sysselsatt 1409--19. På platsen är nu uppsatt en fri kopia (af Sarocchio). Lämningarna af originalet finnas, mycket skadade af tiden, i Opera del Duomo; de bestå af allegoriska figurer, bilder af