Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Quercus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wolfenbüttel, d. 1761 i Wien, var lärjunge af
sin fader, Tobias Q., och sedan af Rugendas
i Augsburg, rönte starkt inflytande af Bourgignons
och Ph. Wouwermans arbeten. Hans taflor se mest
ut som tunga och grumliga efterbildningar efter
den sistnämnde. Han målade jakt-, batalj- och
ryttarscener och var sysselsatt för flera tyska hof.
Hans arbeten finnas i museer i Dresden, Wien,
Braunschweig m. fl. st. Sveriges Nationalmuseum
eger Rastande jaktsällskap, Affärd till jakten och
Rastande ryttare.
C. R. N.*
Querimba [keri’mba], Kerimba, en ögrupp
utanför kusten af Mosambik. Den största ön är Ibo
(se d. o. 1).
J. F. N.
Querini [kverini], Pietro, veneziansk köpman,
som på en resa 1432 vinddrefs till Lofoten. Q. och
hans följeslagare stannade där i tre månader på
ön Röst. Hemresan företogs s. å. öfver Sverige,
där de bl. a. besökte Vadstena, Stegeborg och Lödöse.
Om denna resa författade såväl Q. som några af hans
män utförliga och intressanta skildringar bl. a. af
lefnadsförhållandena på 1400-talet bland
fiskarbefolkningen på den aflägsna och isolerade Lofotsön.
Berättelserna trycktes tidigast i Venezia 1559,
öfversattes 1615 till tyska af Hiernumus Megiser i
"Septentrio novantiquus", en samling
resebeskrifningar om de nordiska länderna, hvarifrån den 1763
öfverflyttades till norska. Se G. Storm,
"Venetianerne paa Röst" i "Det norske geografiske selskaps
aarbok" (VIII, 1896–97), och A. Helland,
"Norges land og folk" (XVIII, bd 2, 1908).
K. V. H.
Querol [kerå’l], Vicente Wenceslao,
spansk skald, f. 1837 i Valencia, d. 1889, var
starkt påverkad af den latinska klassiciteten och
Quintana, hvilket i synnerhet framträder i odena
Á la paz, Á la libertad, Á la patria och ännu
mera i ungdomsdikterna Dafne, Orfeo och Psiquis.
Q. var en verklig lyriker; mycken inspiration röja
hans Rimas (1877), och Á la memoria de mi
hermana Adela vibrerar af innerlig och varm
känsla. Stort erkännande af kritik och publik
tillvann sig hans Ode á las bellas artes och hans
"epistolas" Á Don Bernardo Ferrándiz (om
målarkonsten), Al Sr. D. Pedro de Alarcón (om poesien)
och Á D. Gaspar Nuñez dr Arce med anledning af
dennes "Gritos de combate".
Ad. H–n.
Querol y Subirats [kerå’l i sobira’ts],
Augustin, spansk skulptör, f. 1863 i Córdoba, d. 1909,
studerade i Madrid och Rom, väckte stor sensation
med sina hemsända arbeten af kraftig realism,
våldsam rörelse och uttryck (Tradition, Franciscus
sköter de spetälske, Tullia åker öfver sin faders
lik). Sedan var han bosatt i Madrid, utförde en
mängd byster, statyer (Francisco de Quevedo i
Madrid, andra i Vigo, Manila, Habana m. fl.) och
stora monumentalverk, bland dessa minnesmärket
öfver de stupade i Zaragoza (en ängel med
utbredda vingar stöder en döende yngling), Alfonso
XII:s ryttarmonument i Madrid med en mängd
sockelfigurer – framryckande soldater med segerns
gudinna i spetsen – samt frontongruppen på
nationalbiblioteket i Madrid. Dessutom äro att nämna
Cánovas del Castillos sarkofag med det sörjande
Spanien nedanför den dödes bild och monumentet
öfver Epatzas änka (en fattig ung kvinna med sitt
barn) i Bilbao. Q:s skulptur är liffull och rörlig,
full af glöd och lidelse.
G–g N.
Quesada [kesa’da]. 1. Vicente de Q., markis
af Moncayo, spansk krigare, f. 1785 på Cuba,
dödad 14 aug. 1836 vid ett gatupplopp i Madrid,
deltog 1822–23 som befälhafvare för en frikår
i de från Frankrike utgående angreppen mot
Spaniens konstitutionella statsskick, blef 1823
generalkapten i de baskiska provinserna och 1824 i Nya
Kastilien samt utnämndes sistnämnda år till markis
af Moncayo. Då Ferdinand VII dog, 1833, slöt
Q. sig till änkedrottningen Maria Kristina, men blef
vid den karlistiska resningen 1834 slagen af
karlist-chefen Zumalacarreguy vid Pamplona. 1835 blef Q.
åter generalkapten i Nya Kastilien och kommendant
i Madrid. – 2. Jenaro de Q. y Matheus,
markis af Miravalles, den föregåendes son,
spansk krigare, f. 1818 i Santander, d. 1889 i
Madrid, deltog på 1830-talet i striderna mot
karlisterna, blef 1853 divisionsgeneral, utmärkte sig
under kriget i Marokko, undertryckte i juni 1866 ett
folkupplopp i Madrid och blef 1875 befälhafvare
öfver norra armén, med hvilken han 1875–76
framgångsrikt bekämpade karlisterna. Han belönades
med markisvärdighet (af Miravalles) samt blef
grand af Spanien och senator.
Quesnay [känä’ l. kesnä’], François, fransk
nationalekonom och sociolog, f. 4 juni 1694 i Méré
vid Montfort-l’Amaury, d. 16 dec. 1774 i Versailles,
började idka
medicinska studier som
elev hos en läkare i
sin hemort, tog
vederbörlig examen och
slog sig ner som
sårläkare i Mantes 1718,
gjorde sig känd som
skicklig kirurg, blef
1731 lärare vid
Académie de chirurgie i
Paris och med.
doktor 1744, vardt 1749
madame de
Pompadours husläkare och
utnämndes några år
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
