fullständigandets uppgift. -- Om den af Q. grundlagda skolan se Fysiokrater. För Q. var den ekonomiska vetenskapen ej blott nationalekonomi i nu vedertagen bemärkelse, utan ett inbegrepp af all samhällsvetenskap. Sina tankar i politik och rättsfilosofi utvecklade Q. närmare i de två afhandlingarna Le droit naturel (1765) och Despotisme de la Chine (1767) -- i Kina såg han "världens skönaste, mest befolkade och blomstrande statsväsen". Från en naturrättslig utgångspunkt skrider han själfständigt vidare. Människan är här i lifvet underkastad två rättsordningar, den naturliga (ordre naturel) och den positiva (ordre positif). Den förra innefattar de af Gud gifna, oföränderliga lagarna, som äro den absoluta, idealiska normen för den positiva ordningen med dess af människor gifna och skrifna lagar, föränderliga och ofullkomliga. Människans naturliga rätt är rätten till behofstillfredsställelsemedlen; egenintresset är ledstjärnan för det ekonomiska handlandet, för hvilket Q. uppställer den hedonistiskt klingande principen: att ernå den största möjliga ökning af behofstillfredsställelse mot den största möjliga minskning af utgift (jfr Nationalekonomi, sp. 515 ff.). Men vid fullföljandet af detta syfte får ej medmänniskors rätt kränkas. Individens naturliga rätt motsvaras å andra sidan af samhällets såsom en organism. Samhällets ledning skall vara en "despotisme légitime", en absolut regeringsmakt, reglerad af lagarna med harmoni mellan statsöfverhufvudets och medborgarnas intressen. Detta är den naturliga ordningen, medan den positiva ordningen nödvändiggör ett skyddsherravälde ("autorité tutélaire"), bäst företrädt af en oinskränkt regerande furste. Ett fullkomligt statsväsen kan komma till stånd endast på grundval af jordbruket. Medan Q. vänder sig mot merkantilisternas uppskattning af den gynnsamma handelsbalansen som all rikedomens källa och deras förväxling af penningar och rikedom, är för honom jorden den enda källan till all rikedom. I "Tableau économique" ges en bild af det årliga produktionsresultatets fördelning mellan dessa tre samhällsklasser: 1) den jordbrukande, som är den enda produktiva, 2) den jordegande, också innefattande ämbetsmännen, 3) den sterila, d. ä. manufakturisterna och köpmännen. Af jordbrukets afkastning förbrukas en del direkt af jordbrukarna, en annan del utbytes mot nyttigheter från den sterila klassen. Hvad som återstår är den produit net, hvilken -- på samma gång lämplig till det enda skatteobjektet -- går till jordegarklassen dels som betalning för jordens ursprungliga fruktbarhet, dels som ränta på de af jordegarna gifna förskotten för uppodling, kanalisering o. s. v. samt skatt. Jordegarnas penninginkomster användas till inköp från den jordbrukande och den sterila klassen, den senares inkomster användas till inköp af lifsmedel och råmaterialier från den jordbrukande klassen, till hvilken hela social-produkten sålunda går tillbaka. Med denna framställning af det ekonomiska lifvets ständiga kretslopp -- tydligen inspirerad af Harveys upptäckt af blodomloppet -- anses Q. ha lagt "grunden för den organiska uppfattningen af samhällslifvet" (Denis); af Mirabeau d. ä. (se d. o.) upphöjdes den vid sidan af skrifkonsten och penningen till en af de tre uppfinningar, som mest bidragit till de politiska samhällenas fasthet. -- Medan "den fullständiga och absoluta friheten" af Q. göres till regel för den naturliga ordningen, medgaf han vissa inskränkningar af denna i den positiva: sålunda är han tydligen ej anhängare af fri införsel utaf jordbruksprodukter. -- Q:s kvantitativt begränsade skrifter ha utgetts af Oncken under titeln: Oeuvres économiques et philosophiques de F. Q. (1888). -- Litt.: Oncken, "Geschichte der nationalökonomie", I (1912), art. "Quesnay" i "Handwörterbuch der staatswissenschaften", Denis, "Histoire des systèmes économiques et socialistes", I (1904), Gide och Rist, "Histoire des doctrines économiques" (1909), och Schumpeter, "Epochen der dogmen- und methodengeschichte" (i "Grundriss der sozialökonomik", I, 1914). Som "föregångare till den sociologiska materialismen" är Q. behandlad af Steffen, "Den materialistiska historieuppfattningen före Marx" (1913). E. H. T. Quesnay de Beaurepaire [k*nä d* bår*pär], Jules, fransk ämbetsman och författare, f. 2 juli 1837 i Saumur, studerade juridik och var vid fransk-tyska krigets utbrott 1870 kejserlig prokurator. Under kriget utmärkte han sig som kapten vid en afdelning frivilliga under Paris' belägring. Sedan han förgäfves uppställt sig som kandidat till deputerad vid valen 1877, egnade han sig helt åt ämbetsmannabanan. Han blef 1881 generalprokurator i Rennes, 1889 i Paris och var 1893--99 president i kassationsdomstolen. Under sin domarbana hade Q. att handlägga flera ryktbara mål. Under processen mot de i "Panamaaffären" (se Frankrike, Historia, sp. 1170) anklagade fungerade han som president i högsta domstolen. Om hans uppträdande på "nationalisternas" sida i Dreyfusprocessen se d. o. Q. har varit mycket verksam och ganska skattad som romanförfattare med hufvudsakligen moraliserande tendens. Bland hans många arbeten, de flesta utgifna under pseudonymen Jules de Glouvet, några under pseudonymen Lucie Herpin, märkas Le forestier (1880), Le marinier (1881), Le berger (1882), La famille Bourgeois (1883), L'idéal (s. å.), Marie Fougère (1889) m. fl. i hvilka han uppträder mot naturalismen. Han har vidare skrifvit en historisk roman France (1902) samt de politiska skrifterna Le Panama et la république (1900) och La conspiration (1907). Han har äfven flitigt medarbetat i högertidningarna "Le gaulois" och "L'ècho de Paris" som en af nationalismens talangfullaste företrädare. E. A--t. Quesnel [kenä'll l. käsnä'll], Paschasius (Pasquier), fransk katolsk teolog, f. 1634 i Paris, d. 1719 i Amsterdam, inträdde efter framgångsrika studier vid Sorbonne 1657 i oratoriefädernas orden och utöfvade som direktör från 1662 för dess institut i Paris en omfattande och betydelsefull religiös verksamhet, men nedlade, på grund af mot honom riktade misstankar, 1681 detta ämbete och utträdde snart ur orden samt nödgades 1685 på grund af sin vägran att underteckna en antijansenistisk formel fly till Bruxelles till jansenismens hufvudman A. Arnauld. Efter dennes död framträdde Q. alltmera som jansenisternas främste ledare. Redan genom sin vetenskapligt synnerligen förtjänstfulla upplaga af Leo den stores verk (1675; ny uppl. 1700), som han försett med noter, i hvilka han försvarade den