bokform, t. ex. Histoire de la poésie. Épopées françaises au XII:e siècle (1837) och Allemagne et Italie (1839), arbeten, som i vissa afseenden varit banbrytare för nya forskningar. Mindre betydande voro hans poetiska verk, hjältedikterna Napoléon (1836) och Prométhée (1838). Q. utnämndes 1839 till professor i utländsk litteratur vid högskolan i Lyon och utvecklade i sina föreläsningar de teosofiska åsikter, som, frigjorda från all dogmatisk tro, framskymta i den allegoriska prosadikten Ahasvérus (1833)

och sammanfattas i Le génie des religions (1842). Icke mindre frisinnad var han i sin politiska åskådning, som han öppet uttalade i sådana ströskrifter som 1815 et 1840 (1840) och Avertissement au pays (s. å.). Detta oaktadt blef han 1842 professor i sydeuropeiska språk och litteraturer vid Collège de France i Paris. Men i sin stridsifver för religiös och politisk frihet missbrukade han till den grad sin ställning, att han för en tid blef skild (1843) och slutligen afsatt från sitt ämbete (1846). Ett återljud från dessa strider äro Des jésuites (1843), L'ultramontanisme ou l'église romaine et la société moderne (1844), Le christianisme et la révolution française (1845), La France et la Sainte alliance en Portugal (1847) m. fl. Då statshvälfningen 1848 utbröt, tog han till vapen. Som ombud för departementet Ain i nationalförsamlingen tillhörde han yttersta vänstern samt uppträdde i ord och skrift mot hvarje åtgärd, som kunde ha en reaktionär prägel. För det ändamålet skref han bl. a. La croisade autrichienne, française, napolitaine, espagnole contre la république romaine (1849; 5 uppl. s. å.), L'état de siège (1851), Révision (s. å.) m. fl. Landsförvisad 1852, bosatte Q. sig i Bruxelles och därefter i Veyteaux (Schweiz). Vid den tiden utgaf han flera af sina värdefullaste verk, t. ex. Fondation de la république des Provinces-unies. Marnix de Sainte-Aldegonde (1854), La révolution religieuse au XIX:e siècle (1860), Histoire de la campagne de 1815 (1862), La révolution (1865), Création (1870), alla skrifna i samma frihetsanda som de föregående, och därjämte en mängd politiska tillfällighetsskrifter, såsom L'expedition du Mexique (1862), Pologne et Rome (1863), France et Italie (1866), France et Allemagne (1867) och Réveil d'un grand peuple (1869). Efter kejsardömets fall 1870 återvände Q. till Paris och valdes (1871) till ombud för depart. Seine i nationalförsamlingen i Bordeaux och Versailles. Han motsatte sig fredspreliminärerna med Tyskland och äfven den ringaste afträdelse af fransk jord till segraren. Bland hans senare verk må nämnas L'esprit nouveau (1875) samt Le livré de l'exil (s. å.), hvilken utgör en fortsättning af den förut af honom utgifna själfbiografien Histoire de mes idées (1858). En del af hans brefväxling bär titeln Lettres d'exil (4 bd, 1884--86); Lettres à sa mère utkommo 1895 i 2 bd. Hans OEuvres complètes, med inledningen [**ligatur oe] "E. Q., sa vie et son oeuvre" af C. L. Chassin, omfatta 28 bd (1857--79). 1883 aftäcktes hans staty i hans födelsestad. Se arbeten om Q. af R. Heath (1881) och J. Kalpar (1906). -- Q:s maka, en dotter till den moldauske skalden Assaki, utgaf några arbeten, som i viss mån äfven belysa hennes mans lif: Mémoire d'exil (1868 och 1870) och Paris, Journal du siège (1873) samt Edgar Quinet avant l'exil (1887), E. Q. depuis l'exil (1889), Lettres à sa mère (1895), Cinquante ans d'amitié. Michelet--Q., 1825--1875 (1899), m. fl. J. M--r.* Qui nimium probat, nihil probat, lat., den, som bevisar för mycket, bevisar ingenting. Quinin [kini'n]. Se Kinin. Quinisextum (lat., näml. concilium), det som komplement till 5:e och 6:e ekumeniska mötena betraktade 2:a trullanska konsiliet, som 692 hölls i Konstantinopel. Hade man vid 5:e och 6:e ekumeniska mötena uteslutande egnat sig åt dogmatiska stridsfrågor, sysselsatte man sig här i stället uteslutande med kyrkans författning, kult och disciplin. Men genom de beslut, som därvid fattades, lades grunden till den fullständiga brytning, som på 1000-talet inträdde mellan den romerska och den grekiska kyrkan. Grekerna, hvilka voro afundsjuka öfver Roms framgång vid 6:e ekumeniska mötet, lyckades här få 6 kanoniska bestämmelser antagna, hvilka stodo i afgjord strid mot romersk praxis. Så uteslötos ur antalet af kyrkorättens giltiga källor nästan alla latinska konsiliers beslut och påfliga dekret; samtliga 85 apostoliska canones erkändes, ehuru Rom förklarat endast 50 gällande; den romerska seden att tvinga presbyterer och diakoner till celibat förkastades, lördagsfastan fördömdes, patriarkerna i Rom och Konstantinopel förklarades likställda i öfverensstämmelse med kalcedonska mötets beslut m. m. De påflige legaterna undertecknade konsiliets beslut, men påfven Sergius I vägrade att erkänna konsiliet och förbjöd mötesbeslutens offentliggörande i de västerländska kyrkorna. Se J. Hefele och H. Leclercq, "Histoire des conciles" (III: 1, 1912). H. W. T.* Quinoa [ki'nåa], bot. Se Chenopodium och Ecuador, sp. 1319. Quinologi (Kinologi). Se Kinabark. Quiñones de Benavente [kinjå'nes-], Luis, spansk skald, f. i slutet af 1500-talet i Toledo, var genom sina entremeses och sainetes mönster i sin genre, förebild för Ramón de la Cruz och Juan Ignacio González del Castillo och för Alvarez Quintero i vår tid. I Q:s sainetes, loas, mojigangas, jácaras rör sig tidens hela pittoreska värld kvickt karikerad. Under titel jocoseria utkommo de flesta af Q:s arbeten 1653 och 1872 Colección de piezas dramáticas etc., bland hvilka de mest berömda äro El tiempo, La muerte, El murmurador, El guarda-infante, Turrada, La capeadora, El borracho, El remediador, El retablo de las maravillas, för att icke nämna flera af den rika samlingen. O:s namn är upptaget i Spanska akad:s "Catálogo de autoridades de la lengua". Ad. H--n Quinquagesima (lat., näml. dies, dag), den "femtionde" dagen före påsk, eller fastlagssöndagen. Föregicks påsken redan i den gamla kyrkan