De ha vunnit stor popularitet hos den publik, som tror på möjligheten af en mera intim och verklig dramatisk konst än den, som behagar den stora hopen, och de ha höjt "genero chico" till en konstprodukt. De debuterade 1880 med

Esgrima y amor, en juguete comico, som i rask följd efterträddes af flera dylika småstycken, tills ramen utvidgades med 3- och 4-aktstycken såsom La buena sombra, Los borrachos, El traje de luces, Los Galeotes, La dicha ajena, La reina mora, El genio alegre, Las de Caín, Amores y amorios, m. fl. De ha försökt i åtskilliga af sina arbeten sammansmälta sainete och komedi, såsom i La zagala, påverkad af Hauptmanns "Einsame menschen", och några andra, men röra sig icke med samma säkerhet i denna hybrida form som i den rena saineten. El amor en el teatro, en framställning af olika sätt att behandla kärleken i olika former af dramatik, är ett 5-aktsstycke, som blifvit mycket diskuteradt och applåderadt; El centenario, där en hundraårings alla anförvanter samlas på hans födelsedag, erbjuder ett porträttgalleri af originella typer, och Doña Clarines vann en oerhörd framgång genom sina lustiga konflikter, originella episoder och komiska typer. Ett af de vackraste profven på nutida spansk dramatik och ett af bröderna Q:s bästa arbeten är Las flores (1901), ett genialt poem, som i innerlighet och vemod erinrar om Bécquer. Ad. H--n. Quinteron [kinterå'n], sp. Se Kvinteron. Quintetto [kvinte'ttå], it., mus. Se Kvintett. Quintidi [k*ätidi], fr. (af lat. quintus, femte, och dies, dag), femte dagen i franska republikanska kalenderns dekad (vecka). Quintilhas [kiti'lj**], port., metr. Se Quintillas. Quintilianus, Marcus Fabius, romersk lärare i vältalighet (retor), f. omkr. 35 e. Kr. i Calagurris (nuv. Calahorra) i Spanien, d. omkr. 96. Sin utbildning erhöll han i Rom under ledning af bl. a. talaren Domitius Afer; efter afslutade studier verkade han som retor i sitt hemland. År 68 medföljde han förutvarande ståthållaren i Spanien, dåmera kejsar Galba, till Rom, där han af Vespasianus anställdes som offentlig lärare i vältalighet med lön ur statskassan -- den förste i sitt slag --, hvarjämte han verkade som sakförare. När Q. efter 20 år dragit sig tillbaka från sin offentliga verksamhet, mottog han af Domitianus förtroendeuppdraget att leda uppfostran af dennes syster Domitillas barnbarn, hvarjämte han hedrades med konsuls rang (ornamenta consularia), en för personer i hans verksamhet ytterst sällsynt utmärkelse. -- Q:s tidigare skrifter, ett tal inför rätta, det enda tal han publicerade, och en undersökning om orsakerna till vältalighetens förfall, ha gått förlorade; bevaradt är däremot hans hufvudarbete Institutio oratoria (Talarens utbildning) i 12 "böcker", utgifvet ej lång tid före hans död. I första boken redogör författaren för arbetets plan och indelning; han afser att ge en handledning i konsten att med systematisk uppfostran och undervisning alltifrån de späda barnaåren utbilda en teoretiskt och praktiskt fulländad talare, som tillika eger de sedliga förutsättningarna för att rätt verka i sitt kall. Därpå följa föreskrifter för behandlingen under barnaåren. Andra boken handlar om den förberedande ndervisningen i retorskolan. Därpå genomgås retorikens olika delar: i böckerna 3--6 inventio, samlandet af stoffet, bok 7 dispositio, ordnandet; 8--10 elocutio, den språkliga framställningen -- af särskildt intresse i litteraturhistoriskt hänseende är 10:e boken (öfv. till sv. 1890 af S. G. Dahl), där Q. bl. a. kort och träffande karakteriserar en rad grekiska och romerska författare, hvilkas studium är af betydelse för den blifvande talaren --; i 11:e boken behandlas memoria, inlärandet, och pronuntiatio, utförandet. Sista boken ger en totalbild af talet och talaren. Det omfattande verket, som utarbetades på den korta tiden af två år, vittnar fördelaktigt om författarens varma kärlek till sin uppgift, grundliga studier af den grekiska och romerska facklitteraturen, rik praktisk erfarenhet, sund smak samt ett moget och hänsynsfullt omdöme. Arbetets tendens är afgjordt praktisk. Sin förebild ser han i Cicero; dennes bildningsideal, den fulländade talaren, söker han med varm öfvertygelse förverkliga äfven på en tid, då vältaligheten på grund af ändrade politiska och sociala förhållanden förlorat sin tidigare betydelse. Inverkan af Cicero skönjes också i hans rena och värdiga framställningssätt, som står i skarp motsats till samtidens (i synnerhet af Seneca främjade) konstlade, tomma och svulstiga stil, hvilken Q. som en fin och klarsynt kännare bestämdt ogillade. -- Trots det stora anseende, som Q. åtnjöt såväl bland sina samtida som senare, och de många lärjungar (bl. a. Plinius d. y.) han utbildade, fick han icke något varaktigare inflytande på den följande tidens litterära utveckling. Luther satte Q. synnerligen högt. En modern läsare finner vid studiet af detta arbete, ett af de förträffligaste i den romerska litteraturen, tankar, som likna hans egna, oftare än hos någon annan forntida författare -- Under Q:s namn ha bevarats två samlingar Declamationes, talöfningar, dels 19 utförligare, dels 145 skisserade; de förra härröra med säkerhet, de senare troligen från andra författare. Se R. Törnebladh, "De elocutione Quintiliani" (1858). Nyaste upplagan af Q:s verk är L. Radermachers (1907). H. Sgn. Quintilis (Quinctilis). Se Juli. Quintillas [kinti'ljas], sp., metr., en på Pyreneiska halfön sedan 1400-talet gängse femradig strof, bildad af ett enversigt motto och en glossa