arbetade i åtskilliga af de större Stockholmstidningarnas redaktioner. Under pseud. Peder Särkilax författade Q. 1855 skriften Fennomani och skandinavism (2 hftn), i hvilken han sökte bevisa, att Sverige borde uppträda aktivt mot Ryssland i det då pågående Krimkriget: på detta sätt skulle Finland kunna lösryckas från tsarriket och därefter förenas som förbundsstat med Sverige under en gemensam konung samt med en gemensam förbundsförsamling, vald ur de bägge staternas särskilda och af hvarandra oberoende riksförsamlingar. Genom denna skrift afskars för Q. all möjlighet att

återvända till Finland. Samma käcka ton mot de ryske makthafvande genomgår hans publikation Finska förhållanden (4 hftn, 1857--61), och i Censurkalender (1861) samlade han artiklar, som strukits af censuren i Finland. Under den slesvig-holsteinska konflikten var han med om att utarbeta det s. k. Karl XV:s unionsförslag (se "Ur dagens krönika", 1889). I sitt skaldskap var Q. en äkta lyriker, hängifven åt en vek, drömmande idealism, som tar sig uttryck i melodiska och formfulländade verser. Han utgaf två årgångar af en poetisk kalender, "Lärkan" (1845, 1849), samt Dikter (1851), Lyriska dikter (1859) och Dikter, nya och gamla (1880). Bland dessa alster är Suomis sång allkänd. Äfven sina politiska ideal formade han i vacker vers. Han utgaf vidare Sveriges skönaste folkvisor (1882) och Fyra sagodikter (1900). Vidare märkas Q:s uppsats Några anmärkningar vid Helmholtz' vokal-lära (1874; i Vet. akad:s öfversigt) och Historiska reklamationer rörande 1788--90 årens samt 1808--9 årens finska krig. Q. var en verksam vän af djurskydds- och likbränningsrörelsen samt var en bland stiftarna af Svenska publicisternas understödsförening. 1890 flyttade Q. till Rom, sysslande ännu i sin ålders höst med litterära arbeten. Se A. Hultin i "Finsk tidskrift" (1881), C. Bååth-Holmberg i "Svensk tidskrift" (1893), och en polemik mellan C. Bååth-Holmberg och T. Rein om Q. som politiker (i "Finsk tidskrift" 1907--08). -- Q:s hustru, Aurora Magdalena von Q., född Örnberg, f. 12 sept. 1816 i Piteå, d. 3 april 1907 i Stockholm, gift 1857, författade under pseud. Turdus Merula bl. a. romanerna Rosa Arntson (1868), Musikerns dotter (1881) och En roman på landsbygden (1882) samt gjorde sig känd äfven som flitig öfversättarinna. A. H. Qvantensburg, fideikommissegendom i Bolstads socken på Dal, nära Dalbergsån. 6 1/2 mtl, tax. till 314,000 kr. (1913). Hufvudgården, hvars vackra manbyggnad af sten uppfördes 1818, hette fordom Kambol. Den innehades omkr. 1540 af Johan Turesson Tre rosor, men synes jämte några andra gårdar ha blifvit indragen till kronan som f. d. afvelsgård under kronans slott Dalaborg. 1609 skref Karl IX till Michel Pedersson, att han tänkte anlägga en stad och en kungsgård vid Dalbergsån, och kungsgårdsbyggnaden påbörjades äfven, ehuru arbetet snart afstannade. Kambol var fortfarande ett kronohemman, men såldes jämte flera andra 1639 till ryttmästaren B. B:son Papegoja, egdes sedan af släkten Leijonsköld i tre led, därefter af biskop Iser i Västerås samt dennes måg öfverste Segerfelt. På 1770-talet tillhörde Kambol öfversten K. J. von Qvanten, som 1778 gjorde det till fideikommiss, hvilket nu (1915) innehas af hans sonsons sonson K. J. T. von Qvanten. Qvarfordts barr- och örtbalsam. Se Hemliga medel. Qvarnström, Karl Gustaf, skulptör, f. 23 mars 1810 i Stockholm, d. 5 mars 1867. Son till en kammartjänare hos prinsessan Sofia Albertina, blef han vid 11 års ålder kypare på Stora sällskapet, men fick samtidigt teckna i konstakademiens principskola, där han, 12 år gammal, fick sin första utmärkelse. Några porträtt i svartkrita af de kunglige hade förskaffat honom understöd från olika håll. 1824 deltog han med teckningar i akademiens utställning, uppflyttades i antik- och modellskolan, där Hasselgren och sedan

Westin handledde honom, utställde 1829 prismålningen Epameinondas' död samt Fritjofs lycka, Ingeborgs klagan och ett landskap. När Byström s. å. kom hem från Italien, blef Q. dennes lärjunge och öfvergaf måleriet, men utförde under de följande åren historiska kompositioner i teckning samt litografier. Som skulptör utförde han Skjutande Amor 1830 och året därefter gruppen Nessos och Deianeira. 1834 fick han beställning på fyra statyer, Årstiderna, för norra hvalfvet i Stockholms slott och utställde s. å. Vintern i skiss. Som akademiens resestipendiat for han 1836 till Italien, där han stannade sex år, hufvudsakligen i Rom. 1839 hemsände han nio arbeten, hvaribland Årstiderna för slottet och fem reliefer, Dygnets stunder. 1841 utfördes statyn Uller (Akademiska föreningen, Lund). 1842 återkom Q. till Stockholm, blef då ledamot af akademien och 1843 vice professor. S. å. tillkom statyn Idun (i Högre lärarinneseminariet). 1847 fullbordades sex allegoriska figurer för Göteborgs börsbyggnads fasad och fyra figurer för konstakademien. 1849 mottog Q. beställning på Esaias Tegnérs stod för Lund. Statyn var färdigmodellerad i juni 1850, blef gjuten hos F. Miller i München och aftäcktes 1853. 1850--52 vistades Q. i Paris, där han utförde gruppen Hvilan i öknen (1851) och statyn Neapolitansk fiskargosse (i marmor, 1852, Nationalmuseum, se fig.). S. å. blef han ord. professor och 1853 akademiläroverkets direktör. Han reste nu till München, där han modellerade Berzelius' staty (aftäckt 1858, i Berzelii park i Stockholm; se afbildning af statyn i bd 3, sp. 93), besökte 1854 Italien, där han tillvaratog Fogelbergs konstnärliga kvarlåtenskap åt Ord, som saknas under Qv, torde sökas under Kv.