811 Rabb-Rabbi 812 (1685) blifvit utsatta för grymma förföljelser och med väpnad hand försvarat sin tro (jfr K a m i s a r-der), hemsöktes i början af 1700-talet af icke mindre svåra förföljelser genom edikten af 1715 och 1724, på hvilka lidanden först Ludvig XVI:s toleransedikt af 1787 gjorde slut. Under denna senare förföljelsetid var R. själen i det förtryckta trossamfundet. Pris sattes på hans hufvud, och flera gånger var han nära döden. Men intet kunde hämma hans okufliga trosmod och uthållighet. Staden Nimes var hans egentliga hufvudkvarter. Under 40 års oafbruten lifsfära sammanhöll och uppmuntrade han protestanterna i Frankrike, på samma gång som han med klok måttfullhet hindrade förnyandet af kamisardkrig. Hos myndigheterna uppträdde den dödsdömde på det djärfvaste sätt för att utverka skonsamhet mot sina trosbröder, men kunde icke hindra förföljelsens tillspetsning på 1760-talet (Rochettes afrättning 1762 och justitiemordet på Galas). Hans försvarsskrift La ca-lomnie confondue brändes af bödeln. Sedan han 1785 tagit afsked från sin befattning som församlingens föreståndare, egnade han dock åt dess tjänst sitt intresse och sina krafter. Han fick 1792 inviga det första reformerta tempel, som åter öppnades för protestanterna i Nimes. R. förtjänar att betecknas som en af mänsklighetens hjältar. Utom några smärre tillfällighetsskrifter finnes af honom en lärobok, Precis du catéchisme d'0sterwald. - R:s äldste son, Jean Paul Rabaut-S:t-E ti en n e, f. 1743, var först sin faders medhjälpare och blef sedan en politisk person af betydenhet. Han var en af de mera framstående personligheterna i konstituerande nationalförsamlingen (1789-91), där han tillhörde vänstra centern, och i Nationaikon ventet, där han slöt sig till giron-disterna, och uttalade sig med skärpa mot konventets befogenhet att döma Ludvig XVI. Han invecklades i girondisternas fall och måste 5 dec. 1793 bestiga schavotten. Litt.: A. Picheral, "P. R., ses lettres" etc. (4 bd, 1885-91), E. Hugues, "A. Court; histoire de la restauration du protestan-tisme en France au XVIILe siécle" (2 bd, 1872), Th. Schott, "Die kirche der wuste 1715-87" (1893), och A. Lods, "Essai sur la vie de R. de St. Étienne" (1893). Hj. H-t. Rabb, skpsb., namn på verktyg, som användas vid drifning af fartygs bordläggning och däck. Jfr Drifva 1. Rabba, stad i landskapet Nupe (Nord-Nigeria) i västra Sudan, på vänstra stranden af Niger, under 5° ö. lgd och 9° 6r n. br., ansågs vid Landers besök 1830 ha omkr. 40,000 inv., men Rohlfs fann där 1867 endast 500 inv. Sedermera lär folkmängden åter ha ökats. (J. F. N.) Rabba (Rabbat-Ammon), ruinstad. Se Amman och Fi la de l f i a 2. Rabbalshede, järnvägsstation i Kville socken, Göteborgs och Bohus län, vid Bohusbanan (Strömstad-Göteborg), 43 km. från Uddevalla. Gästgif-vargård. Hästmarknad i april och aug. Rabbaniter, d. v. s. bekännare af rabbinismen, kallas de judar, hvilka, i motsats till samaritanerna och karéerna, jämte den skrifna lagen (Moses lära) antaga traditionen som närmare förklarande och fixerande den skrifna lagen. Den traditionella lagen fortplantades ifrån lärare till lärjunge, tills rabbi Jehuda ha-nasi (se J e h u d a) samlade och kodifierade den i Mischna. - Namnet rabbaniter omfattar med undantag af de nämnda två sekterna samtliga judar, utan särskildt afseende på de inom judendomen befintliga nyanserna. L. L.* Rabbe, Frans Johan, finsk läkare och skriftställare, f. 25 juni 1801 i Eura socken, Åbo och Björneborgs län, d. 23 april 1879 i Helsingfors, blef student i Åbo 1820, filos, doktor och magister 1827 samt med. doktor 1832. Han var 1833-34 provinsialläkare i Uleåborgs distrikt och 1834-68 kamrerare i medicinalstyrelsen. R. utgaf åtskilliga arbeten rörande de medicinska förhållandena i Finland. Viktigast är Finlands medicinalförfatt-ningar (I-III 1837-46, IV 1874). I Finska läkarsällskapets handlingar samt i tidskrifterna "Suomi" och "Historiallinen arkisto" lämnade han sammanställningar af material till Finlands befolknings- och dödlighetsstatistik. För samlingsverket "Finlands minnesvärda män" författade han lefnadsteckningar. Till sist må nämnas den ingalunda obetydliga roll R. spelade som en af stiftarna och de verksammaste ledamöterna i flera sällskap med fosterländskt syfte. M. G. s. Rabbén, Johan, läkare, landtbrukare, f. 14 dec. 1781 i Mustasaari (nära Vasa), d. 8 sept. 1865 i Skåne, blef 1802 student i Lund och 1817 med. doktor. Därförinnan hade han innehaft åtskilliga läkarförordnan-den och deltagit i sjukvården under krigen 1807-09. R. utnämndes 1818 till adjunkt i teoretisk och praktisk medicin i Lund, erhöll professors titel 1823 och tog afsked 1855. Som läkare åtnjöt R. stort anseende: "allmogen kände och värderade honom som ett slags generalprovinsialläkare för Skåne". Dessutom var han synnerligen intresserad för landtbruket. Också namnes om honom, att "herrgårdarna mottogo honom med öppna armar såsom ett orakel i landtbruket och dess binäringar". 1846-51 var han föreståndare och förste lärare vid landtbruksskolan på Orup. Äfven i åtskilliga utgifna skrifter behandlade han frågor rörande landtbruket, såsom Strödda anmärkningar rörande skånska åkerbruket (1825) och Mierckeska konsten att dressera hönshunden (1831; 4:e uppl. 1882). R. blef 1841 led. af Landtbruksakademien. &. T-dt. Rabbi (hebr., af rab, "stor", "herre"), en hederstitel, som tillades judiska lärde. I talmud bildade formerna rab, rabbi och rabban en stegring i den lärdes stånd och anseende. Titeln rabban buro endast några få religionslärare (den förste var patriarken Gamaliel, sonson till Hillel, se d. o. 1; den siste var patriarken Juda, år 137--194; se Jehuda). Titeln rabbi buro de judiske religionslärarna i det judiska statslifvets sista århundraden, medan senare de i Babylon lefvande religionslärarna hade titeln rab. När den nu brukliga titeln rabbin för judiska präster och