religionslärare uppkommit, kan icke noga bestämmas. L. L.* Rabbin. Se Rabbi. Rabbinsk bibel, af judarna kallad mikra'ot gedolot (eg. mikra gadol), "stora bibeln", bibelverk, som förenar den bibliska texten med en eller flera arameiska parafraser (targum) och de förnämsta rabbinska kommentarer (af Raschi, Ibn Esra, Gersonides, Nachmanides m. fl. rabbiner). Det ges 8 olika s. k. rabbinska biblar. Den första, numera ytterst sällsynt, utkom 1517--18 i Yenezia. Den sista och fullständigaste, som 1860--68 utgafs i Warschau, omfattar 12 band. Hufvudändamålet med detta verk var textens förklaring ifrån grammatisk, exegetisk och massoretisk synpunkt. L. L.* Rabbinska skriften. Se Hebreisk skrift, sp. 168. Rabbinska språket och litteraturen. Rabbinska l. Nyhebreiska språket kallas det skriftspråk, som, sedan hebreiskan utdött och ersatts med arameiskan (på 100-talet f. Kr.), bibehölls och utvecklades i de judiska skolorna och i den omfattande litteratur, som från dem utgick (jfr Hebreiska språket och litteraturen, sp. 166). Den utveckling detta lärda skol- och skriftspråk erhöll bestod däri, att man efter hand försåg den forna, för oss blott genom G. T. bekanta hebreiskan med nya ord, former och betydelser, nödvändiga för att kunna ge ett språkligt uttryck åt det nya innehåll, som var en följd af ständigt växlande tidsförhållanden. I grammatiskt hänseende skedde utvecklingen genom bildandet af en verklig presensform och nya afledda verbalstammar samt i synnerhet genom en mängd nya, af två eller flera särskilda ord sammansatta konjunktioner, oumbärliga för uttryckets noggrannhet. Men för öfrigt är språkets grammatik alldeles densamma som bibelhebreiskans, men med rent yttre inblandning af många arameiska former. I lexikaliskt afseende utbildades rabbinska språket genom nya afledningar af de befintliga ordstammarna, genom utveckling af nya betydelser, ofta på det sätt, att man utan vidare tillade de hebreiska orden de betydelser, som motsvarande ord egde inom systerspråken arameiska och arabiska, och slutligen genom lån af en mängd främmande ord dels från nyssnämnda språk, dels från grekiskan, latinet och persiskan. De olika skeden man kan särskilja i denna utveckling sammanfalla helt naturligt med de stora perioderna inom den rabbinska litteraturen (se nedan). -- För böcker på rabbinska språket nyttjas understundom den vanliga hebreiska kvadratskriften, men oftast en särskild, mer lättskrifven form däraf, kallad rabbinsk skrift l. raschiskrift. Det senare namnet kommer däraf, att denna skrift alltid användes för de kommentarer af Raschi o. a., hvilka uppta marginalerna kring den med kvadratskrift tryckta bibel- eller talmudtexten. Rörande denna skrift se Neubauer, "Catalogue of the hebrew manuscripts in the Bodleian library" (1886), Tisserant, "Specimina codicum orientalium" (1914), och Rosenberg, "Hebräische conversations-grammatik" (i "Die kunst der polyglottie", 58). En ännu mer förenklad form af rabbinsk skrift är den judetyska skrifttypen, som nyttjas för den ganska betydliga litteraturen på det egendomliga judetyska blandspråket och hvaraf den judiska kurrentskriften är en till oigenkännlighet af rundad, blott för skrifning (på judetyska eller hebreiska) afsedd kursiv form. -- De förnämsta hjälpmedlen till studiet af rabbinska språket äro: Levy, "Neuhebräisches und chaldäisches wörterbuch" (4 bd, 1876--89), Nathan ben Jechiel, "Aruch completum sive lexicon vocabula et res, quae in libris Targumicis, Talmudicis et Midraschicis continentur, explicans" ed. Kohut (8 bd, 1878--92), Siegfried och Strack, "Lehrbuch der neuhebräischen sprache" (1884), Dalman, "Aramäisch-neuhebräisches wörterbuch" (1901), Elieser ben Jehuda, "Thesaurus totius hebraitatis" (1900 ff.), och Albrecht, "Neuhebräische grammatik auf grund der Misna" (1913). Den rabbinska l. rättare judiska litteraturen utgör den direkta fortsättningen af den till omfånget så obetydliga (fornhebreiska) litteratur, som bevarats åt oss i G. T., och omfattar allt, som skrifvits af judar från den tid, då detta namn trädde i stället för de äldre benämningarna "Israels barn" och "hebréer", till närvarande tid utan afseende på skrifternas innehåll och språk eller författarnas politiska fädernesland. Till rabbinsk litteratur räknas dock ej den ännu obetydliga litteratur, i hvilken judiska författare på ett modernt europeiskt språk behandlat ämnen, som icke ha någon beröring med judarnas egen religion, litteratur, historia, samhällsställning e. d. Hvilande på den mosaisk-levitiska, af fariseiska skriftlärde utvidgade judendomens religiöst sociala grund, utvecklade sig den rabbinska litteraturen i alla riktningar genom en ständigt växande beröring med främmande folks kultur och upptog efter hand alla de element däri, som lämpade sig för den i hög grad bildbara judiska folkandan, såsom särskildt babyloniska och persiska religionsbegrepp, romersk rätt, grekisk filosofi, arabisk poesi och språkforskning samt slutligen den europeiska vetenskapen i alla dess grenar. Genom denna ännu otillräckligt kända litteratur, som aldrig rönt det yttre understöd och erkännande, som hos andra folk kommit det intellektuella sträfvandet till del, ha judarna bidragit till det allmänt mänskliga kulturarbetet i lika hög grad som hvilket som helst af de öfriga mindre folken. Till sin ojämförligt största del är denna litteratur skrifven på (ny-)hebreiska eller det s. k. rabbinska språket, men i äldre tider ha äfven arabiska (oftast skrifvet med hebreiska bokstäfver) och i våra dagar moderna europeiska språk (företrädesvis tyska) användts af judiska författare. Den rabbinska litteraturen kan lämpligen indelas i tre stora perioder, omfattande: 1) den österländska bildningen, från bibelkanons afslutande till de sista babyloniska högskolornas undergång (omkr. 100 f. Kr. -- omkr. 1000 e. Kr.); 2) den västerländska bildningens uppkomst och blomstring under medeltiden och förfall under de första årh. af nyare tiden (1000--1750); 3) återuppblomstringen på den moderna kulturens grund (1750--närvarande tid). Första perioden (omkr. 100 f. Kr.--omkr. 1000 e. Kr.). Under de närmaste tre årh. efter judarnas återkomst från den babyloniska fångenskapen rådde i Palestina en betydande intellektuell verksamhet. De skriftlärde (soferim), det stora rådet (sanhedrin) och "den stora synagogans män"