samlade och ordnade de heliga skrifterna, ökade efter hand deras antal med nya och tolkade dem med en än strängt bokstaflig, än spetsfundig, än åter allegoriskt mystisk midrasch (utläggning, exeges) samt modifierade och skärpte de äldre lagbuden och tillade nya, afpassade efter de ändrade förhållandena. Då de heliga skrifterna från tiden före fångenskapen (se härom Hebreiska språket och litteraturen) förelågo i flera från olika tider härrörande och därför från hvarandra ganska afvikande samlingar, sammanjämkades de genom denna slutredaktion till det textinnehåll de sedan dess egt och ännu ega. Den midraschiska användningen af bibeln delade sig redan då i de två hufvudriktningar, som sedan genomgå hela den första litteraturperiodens verksamhet: en uppbygglig, sedelärande homiletisk, s. k. haggada (l. agada), och en annan, som ur bibelns utsagor ("bibelspråk"), af hvad innehåll de för öfrigt voro, efter traditionella tolkningsregler (middot) utvecklade en mångfald af nya lagbud för alla tänkbara praktiska fall, s. k. halaka. Men af hela den betydande litterära verksamheten under denna tid ega vi intet annat i behåll än de yngre delarna af G. T., hvilka efter hand upptogos i kanon och därför äfven räknas till den hebreiska litteraturen. Denna brist på all litteratur utom den bibliska kan bero därpå, att ett visst traditionellt bud, som talmud ofta åberopar, eger historisk grund. Enligt detta var det nämligen blott de heliga böckerna, som fingo skriftligen upptecknas, men däremot skulle de arameiska öfversättningarna liksom hela det ofantliga midrasch-stoffet, såväl haggada som halaka, fortplantas uteslutande genom muntlig tradition. Men inom den blomstrande judiska kolonien i Alexandria uppstod under denna tid en betydande s. k. hellenistisk litteratur (på grekiska), då det traditionella budet gällde endast böcker med hebreisk skrift. Hit höra den viktigaste af alla bibelöfversättningar, Septuaginta, de äldre af G. T:s apokryfiska böcker, Aristeas' viktiga bref om "Septuagintas" uppkomst, Ezekielos' drama "Judarnas utvandring ur Egypten" m. fl. Inom den första periodens första skede, från den tidigaste exegetiska litteraturens uppkomst till afslutningen af talmud (100 f. Kr. -- 500 e. Kr.), framträder det litterära resultatet af både denna tids och den föregåendes arbete i en mängd skrifter, af hvilka flera ännu i dag äro för religionshistoria, språkforskning och filosofi af största betydelse. Hit höra den äldre midraschlitteraturen såväl i haggadisk som halakisk riktning, Sifra, Sifre, Mechilta (se Midrasch), Seder 'olam ("världshistoria") o. a., de yngre apokryfiska böckerna, de parafraserande arameiska öfversättningarna af bibeln, de s. k. "targumerna" (se Targum), de äldsta kristna skrifterna och framför allt den orientalisk-judiska bildningens jättemonument, talmud. Sedan judarna förlorat så godt som all politisk betydelse, voro deras högskolor (bet midrasch) deras egentliga verksamhetsfält, och efter hasmonéernas fall (37 f. Kr.) beteckna alla inhemska namn inom den judiska historien från denna tid nästan uteslutande lärare (ra'bbi) i dessa skolor. Främst af dessa stå den ädle Hillel (se d. o. 1) och den stränge Schammaj i Jerusalem. Efter denna stads förstöring (70 e. Kr.) uppstodo flera nya högskolor i Jabne, Lydda, Uscha o. a., och deras verk fortsattes af de s. k. "tannaiterna" (af tanna, "lärare") i två riktningar, en mera allmän och praktisk (bet Hillel, "H:s skola") och en mera sträng och bokstafstrogen (bet Schammaj). De förnämste af dessa "tannaiter" voro R(abbi) Gamliel (se GamaIiel 1), R. Jochanan b(en) Sakkai (se denne), R. Elieser (se Elieser ben Hyrkanos), R. Josua, R. Ismael, R. Akiba (se denne), R. Jonatan, R. Meir, R. Nehemia, R. Jehuda, R. Jose, R. Simon, R. Natan och Jehuda ha-nasi (se Jehuda). Det skriftliga resultatet af deras verksamhet är samladt, utom i de ofvannämnda midraschverken, förnämligast i talmuds af Jehuda ha-nasi (omkr. 190) slutredigerade grundtext Mischna ("lära") och i dess af R. Nehemja redigerade "pendang" Toséfta ("tillägg"), i innehåll, omfång och betydelse, men ej i kanoniskt anseende jämgod med Mischna. Enligt judisk tradition flyttades äfven judarnas högsta inhemska lagstiftande och dömande myndighet, Sanhedrin, från Jerusalem till Jabne, och dess president, nasi ("furste", "patriark"), som därjämte oftast var föreståndare för högskolan, betraktades af alla rättrogna judar som deras rätta öfverhufvud. Hillel skall ha varit den förste patriarken, och i hans släkt stannade denna värdighet till 415, då den upphäfdes af kejsar Honorius. Efter den slutliga kodifieringen af "Mischna" flyttade sig tyngdpunkten af de litterära sträfvandena till Babylonien, där högskolor stiftades i Sura, Pumbedita och Nehardea, och lärarna, som nu icke längre hette "tannaiter", utan amoréer (af amora, "förklarare"), sysselsatte sig förnämligast med att i oändliga diskussioner utreda och utlägga "Mischnas" text. De förnämste af "amoréerna" hvilkas arbete föreligger i talmuds gemara och möjligen ock i targumerna, äro i Palestina R. Chijja, Resch Lakisch, R. Abbahu, R. Ami och R. Assi; i Babylonien Rab Mar Samuel, R. Huna, R. Chisda, R. Abaji samt R. Aschi och R. Abina, hvilka anses som talmuds slutliga redaktörer (omkr. 500). Den hellenistiska litteraturen nådde sin högsta blomstring under denna tid med den judiske filosofen Filon och afslutades med historikern Josefos. -- Under det andra skedet af första perioden (500--1000) fortsattes samma verksamhet inom de babyloniska skolorna, hvilkas lärare under första årh. efter talmuds afslutning heta saboréer ("pröfvande", "granskare") och därefter bära titeln gaon ("excellens"). Till denna tid hör största delen af den yngre midraschlitteraturen, dels öfvervägande haggadisk, såsom Rabbot, Pesikta, Tanchuma, dels äfven halakisk, ofta under form af utlåtanden, "responsa" (pesakim), samt de s. k. "mindre traktaterna" (jfr Talmud). Försök gjordes också att bringa talmuds rituella innehåll i mer systematisk form; det förnämsta af dessa är halakot gedolot ("stora halakasamlingen") af R. Simon Kajjara (741). Sedan efter templets förstöring all offertjänst upphört, förklarades redan af tannaiterna läsning af tora ("lagen", d. ä. Moseböckerna) och bönen vara ställföreträdande för offren, och däri bestod också synagogornas gudstjänst. Snart uppstod därför behofvet af en fast liturgisk ritual (siddur), och flera sådana siddurer författades, den mest ansedda af