R. Amram (gaon; d. omkr. 875). Ur midraschlitteraturen utvecklade sig en rent mystisk uppfattning af bibeln i den nu uppkommande "kabbalan" och dess grundkodex, boken Jesirah (se dessa ord), och genom arabisk inverkan börjar den första poetiska verksamheten med religiösa sånger (pijjutim). Den förnämste skalden var Elasar Kalir (se denne). Studiet af hebreiska språket började anta en mer vetenskaplig riktning, och efter några föregående försök till grammatik och lexikografi framträdde de banbrytande (på arabiska skrifna) verken af Saadja. Äfven den siste gaonen, Haja (939--1038), son till Scherira (förf. till ett bekant biografiskt sändebref), skref flera betydande arbeten, bland dem en hebreisk ordbok (på arabiska, hebr. öfv. af Ibn Esra), och utmärkte sig särskildt som en ifrig bekämpare af kabbalan. Efter hans död förlorade de babyloniska skolorna all betydelse för den judiska kulturen. Af utomordentlig vikt var massoreternas (se d. o.) arbete, hvarigenom en fast norm gafs åt den traditionellt fortplantade läsningen af den ovokaliserade bibeltexten. Under de sista århundradena af det gaonska tidsskedet hade judiska kolonier från Palestina och Egypten bildats på flera orter i norra Afrika, där Kairouan och Fes voro den judiska bildningens hufvudsäten, och i södra Europa, där judiska plantskolor funnos i södra Italien (Bari och Otranto) och Provence, men det blef Spanien förbehållet att bringa den från Afrika dit införda judiska kulturen till dess högsta blomstring. Andra perioden (1000--1750). Under första skedet, den judiska litteraturens guldålder (1000--1200), var det företrädesvis i Spanien (Córdoba, Granada, Toledo o. a. städer) och därnäst i Frankrike, som judarna i täflan med sina stamfränder och läromästare, araberna, bragte den tidens bildning, i synnerhet språkvetenskap, filosofi och poesi, men äfven astronomi, medicin och andra naturvetenskaper, till en utveckling, som icke egde någon motsvarighet i det kristna Europa. Redan mot slutet af föregående period hade Menachem ben Saruk i Córdoba (d. omkr. 970) vunnit en förtjänt ryktbarhet genom den första fullständiga ordboken till G. T. (Machberet, utg. af Filipovski 1854), och Jehuda Chajjug (Hajjudj; d. omkr. 1010), Ibn Saruks lärjunge, hade i sina grammatiska afhandlingar grundlagt den ännu gällande rationella uppfattningen af verbstammarna som trekonsonantiska. Bägge öfverträffades dock vida af Chajjugs lärjunge Jona Ibn Djanah (l. Abulwalid, omkr. 1000), i Córdoba, som utgaf epokgörande arbeten på arabiska, af hvilka särskildt må nämnas det grammatiska Kitab el-lúm'a (hebr. öfv. af Ibn Tibbon, Sefer ha-rikma, utg. af Goldberg 1856) och det lexikografiska Kitab el-usul (Rötternas bok, utg. af Neubauer 1875). En jämgod medtäflare erhöll han senare i den lika kritiskt skarpsynte som mångsidige och produktive Ibn Esra (se denne), af hvars många utgifna grammatiska arbeten Safa berura (Språkrenhet, utg. af Lippmann 1839) är det mest berömda. På det speciellt talmudiska området utmärkte sig den ädle mecenaten och ministern Samuel ha-nagid (Ibn Nagdela) i Malaga (993--1055), hvars Mebo ha-talmud (Metodologisk inledning) finnes i de flesta talmudupplagor, och Isak al-Fasi (1013--1103), vanligen kallad "Rif", hvars talmudkompendium Halakot ständigt ånyo utgetts. Största anseende på detta fält eger för alla tider den berömde Maimonides (se denne). Den judiska poesien nådde redan under detta tidsskede sin högsta blomstring i Spanien, där dess förnämsta representanter voro Salomo b. Gabirol, af kristna författare kallad Avencebrol eller Avicebron (omkr. 1050), hvars keter malkut (Kungakronan) ofta utgetts, Moseb. Esra, från Granada (1070--1139), författare till en "divan" på 10,000 vers, flera hundra botpsalmer (selichot), en retorik m. m., den store nationalskalden Jehuda ha-Levi (se denne), hvars sångcykel Betulát bat Jehuda (Den jungfruliga dottern Juda) är full af den innerligaste känsla och hänförelse, samt slutligen den satiriske diktaren Charisi (se denne). Den filosofiska forskningen begagnade sig uteslutande af arabiska språket, och de hithörande judiska arbetena äro oss i allmänhet bekanta blott genom senare hebreiska öfversättningar. På detta fält äro de förnämste författarna de ofvannämnde Gabirol, Ha-Levi, Ibn Esra och Maimonides (hufvudsakligen på aristotelisk grund) samt vidare Bachja b. Josef b. Pakuda (från början af 1100-talet), hvars etiska hufvudverk el-Hidaja ila fara'id el-kulub (Vägledning till hjärtats plikter) först nyligen (1912) utgetts på arabiska af A. S. Yahuda. Den första hebreiska öfversättningen af detta viktiga verk, som sedan öfversatts till tyska, judetyska, spanska, portugisiska och italienska, utkom redan 1489 i Neapel. Ett mycket bekant namn är äfven Abraham Ibn Daud från Toledo (1110--80), författare till det religionsfilosofiska arbetet Emuna rama ("Den högsta tron") och till det historiska Sefer ha-kabbala (Traditionens bok). Af andra berömda lärde från den spansk-judiska blomstringstiden må nämnas astronomen och läkaren Abraham b. Chijja från Barcelona (antagl. d. 1136), förf. till en viktig kronologi 'Ibbur (utg. af Filipovski 1851), och reseskildraren Benjamin (se denne) från Tudela. Af öfriga länder i Europa var det egentligen blott Frankrike, som hade att uppvisa en rik judisk litteratur. I södra Frankrike finna vi på 1100-talet den för sina språkliga arbeten högt ansedda släkten Kimchi (se d. o.) i Narbonne och i Lunel (nära Montpellier) den berömde öfversättaren (från arabiska till hebreiska) Jehuda Ibn Tibbon (d. efter 1190), hvilken vi ha att tacka för kännedomen af Saadjas, Maimonides', Gabirols och Ha-Levis filosofiska arbeten. I norra Frankrike hade de judiska studierna blomstrat alltsedan Karl den stores tid. R. Gerschom b. Jehuda (960--1028 eller 1040) var sin tids förnämsta rabbinska auktoritet, och hans takkanot (stadgar), särskildt mot den orientaliska polygamien, blefvo gällande lag för alla europeiska judar. På exegesens område lyser i främsta rummet Salomo b. Isak från Troyes (1040--1105), kallad Raschi (se Isaaki). Hans talmudkommentar grundlade en ny skola för studiet af talmud, och en hel rad af lärde arbetade med att utveckla hans tolkningsmetod genom tosafot ("tillägg", ej att förväxla med det ofvannämnda själfständiga Tosefta-verket). De förnämste af dessa s. k. "tosafister" äro Raschis dottersöner Samuel b. Meir (Raschbam) och Jakob Tam. Af Italiens