talmudister från denna tid har blott Natan b. Jechiel från Rom (1000-talet) skapat ett verk af varaktig betydelse, det ännu lika värdefulla talmudlexikonet Sefer 'aruk (utg. af Kohut, se ofvan). -- Under andra skedet af denna period (1200--1750) visar sig i början en produktiv efterblomstring, men denna öfvergår sedan till osjälfständig reproduktion eller kabbalistisk mystik. Språket är under denna tid uteslutande hebreiska. Spanien fortfor ännu under tre årh., eller till judarnas utdrifning (1492--1498), att vara ett hufvudsäte för judisk kultur; men kort efter Maimonides' död (1204) uppflammade en häftig strid mellan den af honom grundlagda friare vetenskapliga forskningen och den blinda ortodoxien, hvilken gick så långt, att Maimonides' skrifter af flera spanska rabbiner belades med bann och offentligen uppbrändes i Montpellier och Paris. Maimonides' ståndpunkt försvarades i främsta rummet af den ädle Mose b. Nachman (se Nachmanides) och af Josef Albo. På motsatta sidan stodo Salomo b. Adret (Raschba, 1235--1310), jämte al-Fasi och Maimonides den förnämsta rabbinska auktoriteten i Spanien och bekant öfver hela Europa genom sina många "utlåtanden" (pesakim, öfver 3,000, utg. i 5 bd), samt vidare Ascher b. Jechiel från Toledo (Rosch, 1250--1328), hans son Jakob b. Ascher (d. före 1340), förf. till det bekanta ritualverket Arba'a turim (Fyra berg). Som religionsfilosofiska författare framträdde Chasdai Crescas från Barcelona (1340--1410) genom sin Or adonaj (Herrens ljus) och Simon Duran (Raschbaz, 1361--1444), genom sin bekanta, mot de kristne riktade bok Magen abot (Fädrens sköld). Viktigast på historieskrifningens område är det biografiska arbetet Juchasin (Släktledningar) af Abraham Zakut (d. före 1515). -- I det vidsträckta turkiska riket fingo de från Pyreneiska halfön fördrifne judarna flerstädes en fristad. I Saloniki skref Jakob b. Chabib (d. 1730) det stora haggadiska samlingsverket 'En Ja'akob (Jakobs öga), en outtömlig källa för judiska predikanter, och i Safet (n. om Nasaret) skref Josef Karo (1488--1575) den ryktbara, ännu gällande ritualkodexen Schulchan 'aruk (Dukadt bord). -- Frankrike och Italien ega från denna tid en ganska betydande judisk litteratur. Intresset för denna vann ny näring genom många, redan tidigt (från 1473) anlagda judiska tryckerier. I Venezia utkommo från den berömda Bombergska officinen den första fullständiga rabbinska bibeln (1517--18) samt de första fullständiga upplagorna af Talmud babli och jeruschalmi (1520--23). Som exeget utmärkte sig Obadja da Bertinoro (d. omkr. 1500), förf. till en i de flesta upplagor intagen mischnakommentar, och som grammatiker den ryktbare Elias Levita (se denne). De talmudiska studierna befordrades ock i hög grad af Isak Lamprontis (se denne) stora talmudlexikon. Som tänkare intar Gersonides (se denne) främsta platsen bland Frankrikes och Italiens judiska filosofer. På det historiska området skildrade Josef Kohen från Avignon (1496--1576) i sitt klassiska arbete 'Emek ha-baka (Tåredalen) det judiska folkets förtryck och lidanden, och den mångsidigt bildade Asarja dei Rossi i Ferrara (1514--78) utgaf en berömd samling historisk-kritiska afhandlingar under titeln Me'or 'enájim (Ögonljus). Af poeter förtjäna nämnas den förste judiske humoristen, Dantes vän, Immanuel b. Salomo från Rom (omkr. 1270--1330), hvars Machberot, en samling kvicka, ofta frivola dikter, bland annat innehåller lyckade imitationer efter "Divina commedia", läkaren Kalonymos från Provence (1286--omkr. 1330), som i sin satiriska dikt, Eben bochan (Pröfvosten, tysk metrisk öfv. af Meisel 1878) gisslar sin samtids lyten, och Mose Zakut (1625--97), hvars Jesod 'olam (Världens grund; utg. af Berliner 1874) är den första dramatiska dikten på hebreiska. För öfrigt tillhörde Zakut den kabbalistiska riktningen, hvilken under detta och föregående tidehvarf framalstrade en betydlig, men så godt som värdelös litteratur. -- I de slaviska länderna, i synnerhet i Polen och Galizien, där judarna haft fast fot sedan början af 1200-talet, uppblomstrade snart en omfångsrik litteratur i hufvudsaklig anslutning till studiet af talmud. Berömda författare äro bl. a. Mose Isserles (R'mo, 1520--72), rabbin i Krakau, bekant genom sina viktiga "glossor" till Schulchan 'aruk (se ofvan), hans samtida karaiten Isak Troki, förf. till den skarpt antikristna Chizzuk emuna (Trons befästande; utg. och öfv. af Deutsch, 2:a uppl. 1873), och Jechiel Heilprin från Minsk, hvars Seder ha-dorot (Släktboken; omkr. 1725) är en högst värdefull judisk kronologi. -- I Tyskland blomstrade i början af detta skede de judiska studierna hufvudsakligen närda af Raschiskolans "tosafister", och den förnämsta rabbinska auktoriteten var då Meir b. Baruk von Rothenburg (1215--93). Han skref kommentarer till mischna, tosafot till talmud, tusentals rituella utlåtanden m. m. och dog i fängelse i Elsass. De följande århundradenas förtryck hämmade nästan all litterär verksamhet, men enskilda lärde, i synnerhet från Österrike, utöfvade dock ett stort inflytande. Tredje perioden (1750 -- närvarande tid) börjar med Moses Mendelssohns (se denne) epokgörande verksamhet. För judarna, särskildt af germansk härkomst, ha hans öfversättningar af bibelns böcker varit af samma genomgripande betydelse som Luthers för den protestantiska kristenheten, och för öfrigt gaf Mendelssohn åt hela den judiska litteraturen en ny riktning af den mest djupgående och fruktbärande art. Inom en jämförelsevis kort tidrymd ändrade denna litteratur karaktär och innehåll, form och språk. I slutet af 1700-talet började tyskan rivalisera med hebreiskan som den judiska kulturens bärare, och i våra dagar har en hel mängd strängt vetenskapliga arbeten på de judiska studiernas område skrifvits på tyska, franska och italienska, om ock större delen af den rabbinska litteraturen ännu håller fast vid sitt modersmål. Af de män, som samtidigt med och närmast efter Mendelssohn verkade i hans anda, må nämnas den mångsidigt bildade, för folkundervisningen entusiastiskt verksamme Hartwig Wessely (1725--1805), Salomo Pappenheim (1740--1814) och Isak Satanow (1733--1805). Som betydande talmudforskare utmärkte sig Elia Wilna (1720--97), Jesaja Berlin i Breslau (d. 1799) och Salomo Kohn i Fürth (d. 1819). På 1800-talet är det hufvudsakligen Salomo Rapoport och Leopold Zunz (se dessa),