823 Rabelais 824 delsefullt och ingripande förslag till omorganisation af Stockholms kommunalförvaltning, som af-gafs mars 1914 (tr. s. å.) och f. n. är under förberedande behandling af vederbörande nämnder. För statens kommittéarbeten har E. äfven tagits mycket i anspråk. Dels som tillkallad sakkunnig, dels som ledamot deltog han i obligationsrättskom-mitténs arbeten 1902-03, biträdde 1905 och 1906 inom Finansdepartementet vid utarbetande af förslag dels till förändrad organisation af bankkontrollen, dels till stämpelbeskattning af aktier och banklotter vid öfverlåtelse och har dessutom varit led. i den af en af E. väckt motion föranledda kommittén för lagstiftning om dödande af bortkomna handlingar (1906-07) samt i banklagskommittén (1907-08). Aug. 1914 förordnades han till led. af lagrådet under dess behandling af upprättadt förslag till lag om utsträckt anstånd med betalning af gäld. 1. -rn.* 2. -rn. (G-g N.) 3. T-s. Rabelais [rablä'], F rån 9 o is, fransk författare, f. troligen omkr. 1495 i Chinon, Touraine, där fadern var en förmögen advokat, d. troligen 1553 i Paris. Sin första uppfostran erhöll E. i det närbelägna franciskan-klostret Seuillé, vistades därefter i klostret La Baumette i närheten af Ångers, där han enligt traditionen stiftade bekantskap med sina blifvande beskyddare, bröderna Du Bel-lay och Geoftroy d'Estis-sac; munklöftet aflade han troligen i Fonte-nay-le-Comte. Det var under sin vistelse i sistnämnda kloster, som E. med sedan aldrig slocknande ifver började fördjupa sig i studiet af antikens författare och träda i beröring med de nya strömningar i vetenskapen, med humanismens idéer, som vid denna tid inträngde i Frankrike både från Italien och norden. Särskildt gjorde Erasmus' af Eotterdam skrifter ett djupt intryck på honom. Med brinnande ifver studerade han tillsammans med sin kamrat Pierre Amy grekiska, ett då i Frankrike ännu så godt som okändt språk, och stod i liflig brefväxling med den förnämste kännaren däraf, Guillaume Budé. De hinder, som fran-ciskanmunkarna lade i vägen för dessa hans studier, som då nästan ansågos kätterska, gjorde, att E. 1524 begärde och erhöll påflig tillåtelse att öfvergå till benediktinorden, som med större frihet tillät vetenskapliga studier. Han inträdde i det närbelägna klostret Maillezais, där Geoffroy d'Estis-sac var abbot. Denne försåg honom med böcker, och mesta tiden tillbragte E. på dennes slott, Li-gugé, nära Poitiers. I Maillezais stannade han två till tre år, hvarefter han troligen, liksom sin hjälte Pantagruel, studerade juridik, medicin och andra vetenskaper vid universiteten i Poitiers, Bourges, Orleans och Paris. Säkerligen hade han vid denna tid utbytt benediktinkåpan mot den världsliga prästdräkten. 17 sept. 1530 inskrefs han som medicine studerande vid universitetet i Mont-pellier, och l dec. s. å. blef han medicine kan- didat (medicin hade han säkerligen studerat redan tidigare ett par år i Paris). I öfverensstämmelse med universitetets statuter föreläste han därefter under tre månader öfver Hippokrates och Galenos. På våren 1533 lämnade E. Montpellier och begaf sig till Lyon, ett centrum för den franska bokhandeln och som förmedlade de andliga och materiella förbindelserna med Italien. Här utgaf han under närmaste åren flera lärda arbeten (Epistolce medi-cinales Manardi, Hippokrates' aforismer, Lu-cius Cuspidius' föregifna testamente m. m.). Af långt större betydelse var det emellertid, att han äfven kom att ge ut en reviderad upplaga af en gammal folkbok, Les grandes et inestimables chro-niques du grant et enorme géant Gargantua (1532). Denna lustiga jättekrönika hade en ofantlig framgång. Flera exemplar såldes af den på två månader än biblar på nio år, säger E. själf i prologen till sin närmast följande skrift, som utgjorde en förbättring på denna folkbok: Les horribles et epouvantables jaicts et prouesses de tres renommé Pantagruel, Roy des dipsodes, filz du grand geant Gargantua composez nouvellement par maistre Alcofrybas Nasier (tr. troligen i slutet af 1532). Dess framgång var ännu större än folkkrönikans, och den omtrycktes fyra gånger innan slutet af 1533. Den uppsattes på Sorbonnes index för förbjudna böcker i okt. 1533. Samtidigt började E. utge en serie almanackor, hvarmed han tyckes, ha fortsatt fram till 1550. De vanliga astrologiska förutsägelser, som förekommo i tidens almanackor och äfven i E:s, parodierade han i Panta-grueline prognostication (1533; flera uppl.). Under sin vistelse i Lyon hade E. anställts som läkare vid ett sjukhus; men 1535, då han för andra gången af vikit, utan att lämna upplysning om sin vistelseort, tillsattes en ny läkare. Orsaken är ickesvår att förstå. Hittills hade reformationen gått fram med stormsteg, utan att möta något allvarligt motstånd; men då 18 okt. 1534 hugenotterna full-klistrat alla murar i Paris med häftiga utfall mot katolikerna och t. o. m. uppspikat ett dylikt plakat på konungens sängkammardörr i Amboise (den s. k. Vaffaire des placards), började en häftig förföljelse. E., som tillåtit sig ytterligare utfall mot Sorbonne, ansåg det under sådana förhållanden klokast att någon tid hålla sig dold. Dessutom hade han i slutet af 1534 eller början af 1535 utgett ett nytt arbete, som i stället för den gamla folkkrönikan skulle tjäna som inledning till Pantagruel, La me inestimable du grand Gargantua, pére de Pantagruel. Det är detta arbete, som nu läses-som verkets första del. Eedan 1534 hade E. som följeslagare till biskopen af Paris, Jean Du Bellay^ företagit sin första resa till Eom. 1535 beledsagade han i egenskap af lif läkare ånyo Du Bellay, som under tiden blifvit kardinal, till Eom. Han begag-nade tillfället att i en böneskrift till påfven begära absolution, därför att han kastat munkdräkten och fört ett kringirrande lefnadssätt som läkare. I smickrande ordalag beviljades denna anhållan, och han erhöll tillåtelse att ånyo inträda i ett munk-kloster samt rättighet att fortsätta sin läkarpraktik. De följande två åren egnade E. uteslutande åt medicinska studier; 1537 blef han medicine licentiat, och i maj s. å. kreerades han till med. doktor i Montpellier. Han anställdes som en af de fyra.