825 Rabelais 826 professorerna i därvarande medicinska fakultet och företog som sådan äfven dissektioner (fast han såsom munk icke själf kunde föra knifven) - något då ytterst sällsynt i Frankrike. 1538 lämnade han Montpellier, och 1540 trädde han i tjänst hos Guil-laume Du Bellay, guvernör öfver Piemont; här skref han på latin ett, nu förloradt, arbete öfver sin herres krigsbedrifter. Han beledsagade Du Bellay på dennes resa till Frankrike under de följande åren, hvarunder R. i Lyon utgaf en ny upplaga af Gargantua och Pantagruel (1542), i hvilket han omsorgsfullt strukit alla farliga yttranden, särskildt mot Sorbonne. Samtidigt utgaf emellertid hans vän E. Dolet den gamla upplagan, hvilket föranledde en protest från R. 1543 dog plötsligt G. Du Bellay, och för de två närmaste åren drog sig R. troligen tillbaka till Saint Maur des Fossés, där han sedan 1538 var kyrkoherde. Han skref där tredje boken af sin krönika, den första, som utkom under hans eget namn (1546). Tiderna hade blifvit allt farligare. Marot hade dött i landsflykt 1544, blodbadet på valdenserna hade egt rum 1545, och Dolet väntade i fängelset på sin dödsdom. R., som, för att använda hans eget uttryck, var martyr jusqu'au feu exclusivément, hade förskaffat sig ett kungligt privilegium för tio år, i hvilket han sköt skulden för alla kätterier i föregående upplagor på boktryckarnas vårdslösheter. Trots alla vidtagna försiktighetsmått uppförde emellertid Sorbonne boken på sin lista, och R. fann själf för godt att fly till Metz, där han vann anställning som stadsläkare mot 120 livrés årlig lön och stannade till 1547. 1548 utgafs i Lyon ett fragment af krönikans fjärde del, bestående af prolog och elfva kapitel. I juni s. å. företog han sin tredje resa till Rom, där han vistades hos kardinal Du Bellay som dennes lifläkare. Efter Henrik II:s uppstigande på tronen hade kardinalen förlorat sitt inflytande, förföljelserna mot de reformerte ökades, och inkvisitionen hade börjat sin verksamhet. Troligen på kardinalens råd sökte R. vinna nya beskyddare, och 1549 skickade han några bref till tidens mäktigaste man, kardinalen af Guise, i hvilka han beskref en praktfull iest, som Du Bellay gett i Rom. De trycktes s. å. i Lyon under titeln La sciomachie et jestins jaits å Rome. För första gången höra vi nu talas om offentliga angrepp på R. En munk, Gabriel de Puits Herbault, stämplade honom i en pamflett som en fråssare, drinkare och kättare; och Calvin angrep honom i skriften De scandalis (1550). R. återvände troligen i sällskap med Du Bellay till Frankrike 1550, där han af honom utnämndes till kyrkoherde i Meudon och troligen samtidigt till samma befattning i S. Christophe du Jambet i Le Mans, där Du Bellay också för ögonblicket var biskop. Det senare ämbetet skötte han säkerligen genom vikarie, ty han var bosatt i Meudon. 1552 afsade han sig emellertid dessa båda prebenden, möjligen i samband med utgifvandet af krönikans fjärde del (1552). Trots det kungliga privilegium han vetat förskaffa sig - han hade under tiden erhållit en hof titel - och trots det, att han i det bref till kardinal du Chåtillon, hvilket tjänade till företal, protesterade mot, att boken innehöll kätterier, censurerades denna strax af teologiska fakulteten i Paris, och parlamentet förbjöd dess försäljning. En af hans biografer säger, att han dog i Paris i Rue des Jardins och att han begrofs i S. Pauls kyrkogård. Den femte och sista boken af hans verk utkom först efter hans död; 1562 utgåfvos de sexton första kapitlen under titeln Uile sonnante, 1564 följde hela boken: Le cinquiéme et dernier livré des faits et dits héroiques du bon Pantagruel. I denna form är det omöjligt, att den härstammar från R., men den okände utgifvaren har troligen haft i sina händer ett utkast af R. R:s författarskap infaller på öfvergången mellan medeltiden och renässansen i Frankrike. Denna dubbelhet i tidens lynne återspeglas i hans skrifter. Själfva utgångspunkten för hans författarskap utgöres af en medeltidskrönika, och nästan på hvarje rad i hans skrifter påträffar man åsikter, berättelser och karaktärsdrag, som ha sin rot i medeltiden. Och dock är det en annan anda, som genomsyrar boken, humanismens och renässansens fria och vidsynta världsåskådning. Liksom före honom Ariosto och senare Cervantes betraktar han medeltidslegenderna genom ironiens glasögon. Att på några rader karakterisera detta enastående fyrverkeri af kvickhet, humor och satir, som hans krönika utgör, har sig emellertid icke lätt. Tråden i berättelsen är den enklast möjliga och af underordnad betydelse: en godmodig jätte, Gargantua, får en son, Pantagruel, som han låter omsorgsfullt uppfostra enligt humanismens principer. Kommen till mogen ålder, omger sig denne med en krets af utvalda umgängesvänner, fint bildade humanister och födda humorister som han själf. Han krigar, disputerar, konverserar och företar slutligen en stor resa för att finna lösningen på lifvets frågor. Men denna enkla ram innesluter en rikedom af burleskt humoristiska skildringar. I konstnärligt afseende står kanske den första boken högst. Den öppnas med en skildring af hjältens underbara födelse och barndom. Berättelsen om hans uppfostran formar sig till en på en gång godmodig och bitande satir mot medeltidens upp-fostringssätt. Där finns den berömda scenen, då Gargantua stjäl Notre Dames kyrkklockor och i mäster Janotus de Bragomardos gestalt förlöjligar hela medeltidsskolastiken. Kriget mellan Grand-gousier och Pichrecholle formar sig till en satir mot eröfringskrigen, och i denna satir finnas inströdda flera af R:s kvickaste utfall mot munkarna. I Thélémeklostret ges slutligen en idealiserad bild af humanisternas lif, sådant det lefdes vid renässansens hof. Andra boken, som är svagare, är troligen skrifven före den första och kan närmast betraktas som ett utkast till denna. Men här införes Panurge, en mästerligt skildrad upptågsmakare, i hvilken R:s humor förkroppsligas. Tredje boken, skrifven tolf år efter den andra, då R. stod på höjdpunkten, är mognast. Tonen är allvarligare, skrattet mindre burleskt, men humorn djupare. Det centrala partiet utgöres af frågan, om Panurge skall gifta sig eller icke. Då ingen kan lösa denna fråga, råder man Panurge att uppsöka den gudomliga flaskans orakel. Det är resan till detta fabelland, som fyller de båda sista böckerna, där satirens hugg falla skarpare än någonsin, men där tonen också blir mera lärd och allegorisk vid be-skrifningen af alla dessa öar med deras befängda invånare. Men äfven här finnas skildringar af en