829 Rabén-Rabenius 830 Rabén, Peder, dansk sjömilitär, f. omkr. 1660, d. 1727, son till en borgare i Haderslev, blef 1710 vice amiral och deltog som sådan i en träffning vid Eugen 1712. Därefter fick han som amiral befäl öfver flottan i Östersjön, bl. a. i träffningen vid Jasmund (se d. o.) 8 aug. 1715. Efter freden låg han i ständiga tvister med flottans andra högre officerare. E- Ebg. Räbener, Gottlieb Wilhelm, tysk satiriker, f. 1714 nära Leipzig, d. 1771 som uppbördsråd i Dresden, var på sin tid en uppburen författare på grund af sina väl skrifna prosa-satirer, hvilka mestadels sågo dagen i tidskriften "Bremer beiträge" (sedan 1744) och voro klädda i de mest olika ner: bref, afhand-! lingar, loftal, karaktärsskildringar, ordspråksförklaringar o. s. v. De afspegla hans redliga tänkesätt och lugna gladlynthet, men äro synnerligen saftlösa. R. lämnade de privilegierade stånden i fred och vände sin satir uteslutande mot medelklassens små dårskaper och sedliga lyten. Hans arbeten utkommo under titeln Samm-lung salirischer schriften i 4 bd 1751-55 och, tillökade ined hans bref, i 11 :e uppl. 1777 (ny uppl. 1839). Flertalet af hans satirer öfversattes till svenska 1762-67. Se en uppsats af E. Ingers i "Samlaren" (1902). Rabenh., vid växtnamn förkortning för G. Lud-wig Rabenhorst (se d. o.). Rabenhorst, Gottlob Ludwig, tysk botanist, f. 22 mars 1806 i Treuenbrietzen (Branden-burg), d. 24 april 1881 i Meissen, var apotekare, men lefde från 1840 som privatlärd och ifrig skriftställare i Dresden och från 1875 i Meissen, blef filos, doktor 1841 och har vunnit ryktbarhet för sina stora kryptogamverk samt ännu mer för sina omfångsrika exsickatverk. Skrifter: Flora lusatica (2 bd, 1839-40), DeutscUands kryptogamenflora (2 bd, 1844-48; ny uppl. 1881, hittills 16 bd), Kryptogamenflora von Sachsen (2 bd, 1863-70), Flora europcea algarum etc. (1864-68), Mycologia europcea (1869-82), hvarjämte R. uppsatte tidskriften "Hedwigia" 1852, som han utgaf t. o. m. 1879. Den största betydelse för kryptogamforskningen ha R:s exsickat (1843 ff.), omfattande alla kryptogamgrupper och innehållande nära 6,000 nummer. C. Lmn. Rabenius, Nils, präst, f. 1648 i Tortuna i Västmanland, d. 1717, student i Uppsala 1671, prästvigd 1673, komminister i Munktorp 1676. Han vann Karl XI :s gunst och blef 1690 hof predikant. Han medföljde äfven i egenskap af pastor vid lif-drabanterna 1700 konung Karl XII på dennes fälttåg mot Danmark. Från 1701 till sin död var han prost och kyrkoherde i Hedemora. R. var en nitisk samlare af gamla manuskript och andra sällsynta handlingar och hade ett ansenligt bibliotek. Han saknade icke heller kunskaper, men råkade genom själf rådighet, egensinne samt okuflig fallenhet för upptågsmaken - hvarom en mängd anekdoter voro gängse - mången gång i delo med sina församlingsbor, af hvilka han icke var synnerligen väl. liden. I yngre dagar en gång åtalad för förfalskning af vokationsbrefvet till sin komministratur, har han senare på goda skäl blifvit misstänkt för att ha missbrukat sina historiska kunskaper till förfärdigande af falska urkunder. Han är sålunda sannolikt upphofsmannen till en falsk påfvebulla af 954, utg. 1703 af prof. C. Lundins (se 0. S. Rydberg, "Sveriges traktater", I, 1877), äfvensom till ett Johan III tillskrifvet tal af 1588 (se H. Lundström, "Fynd och forskningar", I, 1912). Misstänkt är också hans förhållande till en understucken biskopskrönika för Västerås stift (se E. Hildebrand i "Hist. tidskr.", 1881). Jfr Annerstedt, "Upsala universitets historia", II : 2. K. B. W-n. Rabenius. 1. Olof In gelsson R., rättslärd,, universitetslärare, f. 1730 i Romfartuna, Västmanland, d. 16 maj 1772, blef student i Uppsala 1738, promoverades till juris doktor där 1752, hvarefter han utnämndes till docent inom juridiska fakulteten, hvars notarie han blifvit redan 1749. 1755 blef han i Uppsala vice akademisekreterare, företog 1757 en utländsk studieresa, hvarunder han idkade studier i Göttingen, samt utnämndes 1759 till akademino-tarie och 1760 till akademiombudsman. Vid 1765 års riksdag tjänstgjorde han som sekreterare i justitiedeputationen och utnämndes 1766 till juris practices professor i Uppsala med bibehållande af sin ställning som akademiens ombudsman. För universitetet och i synnerhet för den juridiska fakulteten innebar R:s tidiga bortgång den största förlust. Den juridiska fakulteten måste efter hans död i många år nöja sig med sina tidigare två professurer: en professor i jus patrium et romanum och en professor i jurisprudentia oaconomise et commer-ciorum, ty R:s professur var personlig och grundad på rikets ständers särskilda beslut, likasom den professur i jus practicum, som 1747 af ständerna tilldelats akademisekreteraren d:r J. Fick. R. var en både mångkunnig och skarpsinnig jurist, som under sin korta lefnad lämnade många och värdefulla bidrag till den juridiska vetenskapens lyftning och utveckling i Sverige. Han åtnjöt också stort anseende ej blott i Sverige, utan äfven i utlandet, hvarom man har ett vittnesbörd däri, att professor Michaeli i Göttingen till honom dedicerade sitt 1769 utgifna berömda arbete "Mosaisches recht". R:s tryckta skrifter äro De fori competentia (1751> 1752), De infamia juris. Sueth. Vanfrägd (1755), De litis denunciatione (1758), De matrimonio elan-destino (1759), Primce jurisprudentice communis suecance linccB (1760-63), Utdrag ur de om rättegångars förkortande i Sverige utkomna skrifter med anmärkningar I (1760), De processu possessorio (s. å.), De jur e civitatis (1761), De jur e retractus gen-tilitio. Sueth. Bördsrätt (1764), De legis publi-