837 Rachimburger-Racine 838 Eachel som JKoxane i Racines "Bajazet". 1858 nära Cannes. Från sitt ll:e till sitt 13:e år sjöng hon för bröd på kaféerna i Paris, uppträdde 1833 på Moliéreteatern, utbildades därefter vid kon-servatoriet och debuterade 1838 på Théåtre fran£ais som Camille i Corneil-les "Les Horaces". Kritiken såg snart i henne den, som genom sitt starkt accentuerade och lidelsefulla, men dock strängt behärskade spel vore bestämd att åter gjuta lif i den klassiska franska tragedien, och denna förhoppning blef ej heller gäckad. Till 1855 glänste hon på Théåtre fran9ais i Corneilles och Racines sorgespel, i synnerhet oförliknelig i tolkandet af sådana lidelser som svartsjuka och hat. Phédre var hennes praktroll och bland nyare dikt-skepnader Adrienne Lecouvreur. M:lle R:s talang framstod med ens fullfärdig. Hennes antikt sköna åtbörder, det märkvärdigt uttrycksfulla minspelet, den djupa altrösten med sina rikt skiftande tonfall, allt gjorde ett mäktigt intryck. Jäktad af begär efter guld, företog hon vidsträckta gästspelsresor, äfven till Amerika, och bröt därvid sin hälsa genom öfveransträngning. Se Janin, "R. et la tragédie" (1858), d'Heylli, "R. d'aprés sa correspondance" (1882), och T. Martin, "Monographs" (1906). Rachimburger, ty. Se E c h e v i n. Ra;chis (grek. rha'chis, ryggrad), bot., hufvud-axeln i en blomställning (blomfästet) eller ett par-bladigt blad. Rachisa^ra (af grek. rha'chis, rygg, och agra, affektion), gikt i ryggen. Se Gikt. Rachitis (grek. rhachitis, hörande till ryggen, nämligen no'sos, sjukdom), den medicinska benämningen på engelska sjukan (se d. o.). - Adj. R a c h 11 i s k. Rachlew, Anders, norsk tonsättare och pianist, f. 1882 i Drammen, blef filos, kandidat 1902, utbildade sig därefter i pianospel för Agathe Backer-Gröndahl och i Berlin för Scharwenka och Teresa Carreno samt har sedan 1908 uppträdt som framstående konserterande pianist och som tonsättare med kompositioner för kammarmusik, violin och piano samt körer och sångromanser. K. V. H. Rachmaninov [-åff], Sergej Vasiljevitj, rysk tonsättare, f. 1873 i guv. Novgorod, utbildades, vid konservatorierna i Petersburg och Moskva, utmärkte sig först som pianist och har sedan egnat sig åt komposition samt lärarverksamhet, i Moskva. Han tillhör som kompositör den ungryska skolans vänstra flygel och har i den europeiska musikvärlden väckt uppmärksamhet med en pianotrio, pianokonserter och en orkesterfantasi, hvarjämte han skrifvit en opera, några symfonier, sonater, sånger m. m. E. F-t. Racine [r9si;n], stad i nordamerikanska staten Wisconsin, vid Michigansjön och järnvägarna mellan Chicago och Milwaukee. 38,002 inv. (1910). R., som blef stad 1848, har en rymlig hamn, många och stora fabriker och verkstäder för tillverkning af vagnar, plogar, tröskverk och annan landtbruksredskap, ångmaskiner, automobiler, möbler m. m. Förnämsta läroanstalterna äro det af episkopalerna 1852 stiftade Racine college samt en katolsk "akademi". (J. F. N.) Racine [rasin]. 1. Jean R., fransk skald, f. i La Ferté-Milon, där han döptes 22 dec. 1639, d. 21 april 1699 i Paris. Tidigt föräldralös, uppfostrades han strängt och allvarligt af jansenistiskt sinnade släktingar; han besökte först skolan i Beauvais och åtnjöt därefter (1655-58) undervisning i jansenis-mens hufvudkvarter, klostret Port-Royal, där han utbildades till en j fin kännare af grekisk litteratur, som sedan l gaf honom hans förnämsta mönster. Redan vid denna tid skref han latinska och franska dikter, hvaribland sju oden öfver landskapets skönheter kring Port-Royal, vittnande om hans tidigt vaknande natursinne. Sedan hans uppfostran afslutats vid College Harcourt i Paris, var det meningen, att han skulle bli jurist; själf tänkte han redan på teatern. Hans dramatiska försök sorgespelet Amasie och ett utkast till Les amours d'0vide äro förlorade. Sin första framgång hade han 1660, då han vid Ludvig XIY:s förmälning för sin bröllopsdikt La nymphe de la Seine af konungen belönades med 100 louisdorer. Han hade redan kastat sig in i världsvimlet, umgicks med den lefnadsglade abbén Le Vasseur och lärde känna La Fontaine. Med smärta sågo hans vänner i Port-Royal, huru en af deras mest lefvande lärjungar förvärldsligades, och för att rädda honom skickades han till en morbror, som var präst i Uzés i Langue-doc. Det var meningen, att denne skulle skaffa R. in på den prästerliga banan. Han erhöll också, fast något senare, ett par preben-den, men återvände redan 1663 till Paris, fast besluten att slå sig igenom som dramatiker. Han bröt nu med Port-Royal, och då han ansåg sig angripen af Nicole och en annan jansenist, försvarade han poesien och skådespelarkonsten i ett par satiriska bref; han umgicks med skådespelare och hade en förbindelse först med fröken du Parc, den stora kärleken i hans lif, och sedan med fröken Champsmeslé. Ett ode öfver konungens tillfrisknande förskaffade honom en årlig pension af 600 livrés, hvarför han tackade med odet La renommét aux muses. Denna senare dikt beredde honom tillträde till hofvet och förmedlade hans bekantskap med Moliére och Boileau, hvars vänskapsfulla råd och fina kritik blefvo af stor betydelse för hans diktning. 1664 spelade Moliéres trupp hans första tragedi, La Thébaide au les fréres ennemis, med en viss framgång och 1665 tragedien Alex-andre le grand (sv. öfv. 1817). Då R., missnöjd med truppens tolkning af detta stycke, samtidigt lät spela det på den konkurrerande teatern, Hotel de Bourgogne, råkade han i spändt förhållande