839 Racine 840 till Moliére, och först senare kom det till en försoning i det yttre. E. står i dessa ungdomstragedier ännu tydligt under inflytande af tidens båda förnämsta litterära strömningar. Han har grundligt studerat Corneille, hvars strängt logiska, på de tre enheterna baserade komposition och manliga karaktärsteckning han sökt taga till mönster. Vid sidan däraf går likväl den romantiskt preciösa riktningen med dess fadda galanta uppfattning af kärleken, som på scenen representerades af Tristans och Quinaults och i romanen af Scudérys hjältar och hjältinnor. R:s originalitet bryter igenom först i Andromaque ("Andromache eller ett ömt modershierta", öfv. af K. Gyllenborg, tr. 1723, uppf. i Stockholm 1745; annan öfv. 1778), som 1667 uppfördes med fröken du Parc i hufvudrollen och mottogs med stort bifall, men också med parodier och skarp kritik. R:s glänsande förmåga att karakterisera framträder redan här i den mästerliga motsatsen mellan de båda kvinnliga hufvudperso-nerna, Andromache och Hermione. Därnäst följde R:s enda lustspel, den kvicka farsen Les plaideurs (1668), till hvilken han lånat idén af Aristofanes' "Getingarna" och som utgör ett skarpt satiriskt utfall mot rättvisans handhafvare. Hans nästa tragedi, Britannicus (1669), som upprullar taflor från Neros förfinade, men korrumperade hof, är ett synnerligen intressant drama, Bérénice (1670), det första af hans dramer, hvari fröken Champsmeslé skapade hufvudrollen, är däremot mera en kärleks-dialog mellan två älskande, som måste skiljas, än en verklig tragedi. I Bajazet (1672) behandlade han ett modernt turkiskt ämne, upptagande ett bruk från 1500-talet och början af 1600-talet. S. å. invaldes han i Franska akademien, där han tog sitt inträde i jan. 1673; dagen efter uppfördes Mithri-date (sv. öfv. 1759), ett mästerverk af karaktärsteckning, med hvilket R. uppnådde höjdpunkten af sin ära. Han fick i uppdrag af konungen att skrifva ett nytt stycke, Iphigénie en Aulide ("Iphigenie", bearb, af Adlerbeth, uppf. i Stockholm 1777), en pärla i den franska diktningen, 1674 först speladt inför hofvet i Versailles. 1677 uppfördes Phédre (öfv. af Adlerbeth 1797; af K. A. Hagberg 1906) på Hotel de Bourgogne. Det mottagande, som detta mästerverk rönte, bidrog utan tvifvel till att R., fast endast 38 år gammal, drog sig tillbaka från teatern. Hans medtäflare, Pradon, hade nämligen fått veta, att R. arbetade på en tragedi med detta ämne. Han hopskref då på tre månader ett tämligen medelmåttigt stycke, hvilket två dagar efter uppförandet af R:s tragedi spelades på en annan Paris-teater under allmänt jubel, under det att R:s tragedi i början mottogs kyligt, därför att en af Pradons beundrarinnor inköpt alla platserna till de sex första föreställningarna. Redan tidigare hade R. jämte stor beundran och liflig uppmuntran från hofvets sida varit utsatt för mycken delvis småaktig kritik och skamliga intriger. Mycket bidrog väl därtill R:s stolta väsen och skarpa tunga, men ännu mera själfva tidsomständigheterna. När R. började sin bana, lefde ännu Corneille, och om hans stycken också ej stodo så högt som ett årtionde förut, hade han många beundrare, som sökte förringa R:s förtjänster och gjorde ständiga jämförelser mellan de båda skalderna. Äfven yngre medtäflare sökte komma honom till lifs. Allt detta förbittrade R:s känsliga sinne; därtill kommo andra omständigheter. Fröken Champsmeslé öfvergaf honom, han kände sig ångerfull efter ett världsligt lif, barndomsminnena från Port-Royal slogo åter upp i hans sinne, och vännerna därifrån kommo honom vänligt till mötes. 1677 ingick R. äktenskap med dottern till en högre ämbetsman, Catherine deRomanet. Han lefde därefter som en god kristen och en god fader för sina fem flickor och två gossar. Denna hans nya ställning sågs med blida ögon af hofvet. Redan förut högt i gunst hos Ludvig och af denne genom utnämningen till "trésorier de France" i Moulin förlänad med ärftligt adelskap, utnämndes han nu 1677 jämte Boileau till rikshistoriograf. Under de följande åren var han närmast sysselsatt med att skrifva Ludvigs historia, som dock aldrig blef färdig (förarbetena förstördes vid en eldsvåda 1728). Hans inkomster voro mycket betydliga, och han stod högt i gunst hos madame de Maintenon. Det var hon, som uppmanade honom att skrifva tragedier med bibliska ämnen, hvilka skulle uppföras af de unga fattiga adelsfröknar, för hvilka hon anlagt en skola i S:t Cyr. Så utkommo R:s båda sista tragedier Esther (sv. öfv. af Törnqvist-Adelcrantz 1693, utg. 1871), som med stor prakt spelades i S:t Cyr 1689, och Athalie (sv. öfv. af Murberg, uppf. i Stockholm 1776), säkert mästerverket bland R:s tragedier, fullbordad 1690 och reciterad utan dekorationer och kostymer i S:t Cyrs kyrka 1691; båda äro efter antikt mönster försedda med körer. På Théåtre franpais spelades Esther först 1716 och Athalie 1721. - R. är dessutom författare till några smärre dikter, bland dessa åtskilliga kvicka epigram samt Cantiques spirituels (1694), jämte körsångerna i hans båda sista tragedier utgörande den förnämsta lyriken under senare hälften af 1600-talet i Frankrike. Dessutom skref han en del prosa-arbeten, bland hvilka hans minnestal öfver Corneille och hans Abrégé de 1'histoire de Port-Royal (1742, 1767) samt företalen till hans tragedier äro intressantast. Jämte Boileau och Moliére utgör R. den mest representative författaren under Ludvig XIV. På grund af sitt vackra och förnäma utseende, sitt lediga sätt och sin fina takt stod han länge högt i gunst. Under sina sista år föll han emellertid i onåd. Ludvig var nämligen en stor fiende till janse-nismen, för hvilken däremot R. hyste stor kärlek och som han öppet tog i försvar. Man säger, att konungens onåd, som för öfrigt icke skilde R. från hofvet, hvars krets han tillhörde till det sista, förbittrade hans lefnadsafton och var en medverkande orsak till hans sista sjukdom (en lefveråkomma). Han begrofs enligt egen önskan på Port-Royals kyrkogård; 1711 fördes hans lik till kyrkan Saint-Étienne du Mont i Paris. R. är arftagaren och fulländaren af den franska klassiska tragedi, som skapades af Corneille. Liksom denne är han en trogen anhängare af de tre enheterna och drifver till och med detta system till sin höjdpunkt, utan att därför någonsin besväras i sina dramatiska afsikter. Endast i ett af hans dramer ("Andromaque") äro två handlingar hopslingrade - eljest är hans komposition alltid ett mönster af enkelhet och den mest genomskinliga och lätt öfverskådliga logik. Alla hans tragedier äro också katastrof tragedier. De kunna vara det, därför att