Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Racine ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
839
Racine
840
till Moliére, och först senare kom det till
en försoning i det yttre. E. står i dessa
ungdomstragedier ännu tydligt under inflytande af
tidens båda förnämsta litterära strömningar. Han har
grundligt studerat Corneille, hvars strängt logiska,
på de tre enheterna baserade komposition och manliga
karaktärsteckning han sökt taga till mönster. Vid
sidan däraf går likväl den romantiskt preciösa
riktningen med dess fadda galanta uppfattning af
kärleken, som på scenen representerades af Tristans
och Quinaults och i romanen af Scudérys hjältar och
hjältinnor. R:s originalitet bryter igenom först i
Andromaque ("Andromache eller ett ömt modershierta",
öfv. af K. Gyllenborg, tr. 1723, uppf. i Stockholm
1745; annan öfv. 1778), som 1667 uppfördes med fröken
du Parc i hufvudrollen och mottogs med stort bifall,
men också med parodier och skarp kritik. R:s glänsande
förmåga att karakterisera framträder redan här i
den mästerliga motsatsen mellan de båda kvinnliga
hufvudperso-nerna, Andromache och Hermione. Därnäst
följde R:s enda lustspel, den kvicka farsen Les
plaideurs (1668), till hvilken han lånat idén af
Aristofanes’ "Getingarna" och som utgör ett skarpt
satiriskt utfall mot rättvisans handhafvare. Hans
nästa tragedi, Britannicus (1669), som upprullar
taflor från Neros förfinade, men korrumperade hof,
är ett synnerligen intressant drama, Bérénice
(1670), det första af hans dramer, hvari fröken
Champsmeslé skapade hufvudrollen, är däremot mera en
kärleks-dialog mellan två älskande, som måste skiljas,
än en verklig tragedi. I Bajazet (1672) behandlade han
ett modernt turkiskt ämne, upptagande ett bruk från
1500-talet och början af 1600-talet. S. å. invaldes
han i Franska akademien, där han tog sitt inträde
i jan. 1673; dagen efter uppfördes Mithri-date
(sv. öfv. 1759), ett mästerverk af karaktärsteckning,
med hvilket R. uppnådde höjdpunkten af sin ära. Han
fick i uppdrag af konungen att skrifva ett nytt
stycke, Iphigénie en Aulide ("Iphigenie", bearb,
af Adlerbeth, uppf. i Stockholm 1777), en pärla i
den franska diktningen, 1674 först speladt inför
hofvet i Versailles. 1677 uppfördes Phédre (öfv. af
Adlerbeth 1797; af K. A. Hagberg 1906) på Hotel
de Bourgogne. Det mottagande, som detta mästerverk
rönte, bidrog utan tvifvel till att R., fast endast
38 år gammal, drog sig tillbaka från teatern. Hans
medtäflare, Pradon, hade nämligen fått veta, att
R. arbetade på en tragedi med detta ämne. Han hopskref
då på tre månader ett tämligen medelmåttigt stycke,
hvilket två dagar efter uppförandet af R:s tragedi
spelades på en annan Paris-teater under allmänt jubel,
under det att R:s tragedi i början mottogs kyligt,
därför att en af Pradons beundrarinnor inköpt alla
platserna till de sex första föreställningarna. Redan
tidigare hade R. jämte stor beundran och liflig
uppmuntran från hofvets sida varit utsatt för mycken
delvis småaktig kritik och skamliga intriger. Mycket
bidrog väl därtill R:s stolta väsen och skarpa tunga,
men ännu mera själfva tidsomständigheterna. När
R. började sin bana, lefde ännu Corneille, och om
hans stycken också ej stodo så högt som ett årtionde
förut, hade han många beundrare, som sökte förringa
R:s förtjänster och gjorde ständiga jämförelser mellan
de båda skalderna. Äfven yngre medtäflare sökte komma
honom till lifs. Allt detta förbittrade
R:s känsliga sinne; därtill kommo andra
omständigheter. Fröken Champsmeslé öfvergaf honom,
han kände sig ångerfull efter ett världsligt lif,
barndomsminnena från Port-Royal slogo åter upp i hans
sinne, och vännerna därifrån kommo honom vänligt
till mötes. 1677 ingick R. äktenskap med dottern
till en högre ämbetsman, Catherine deRomanet. Han
lefde därefter som en god kristen och en god fader
för sina fem flickor och två gossar. Denna hans
nya ställning sågs med blida ögon af hofvet. Redan
förut högt i gunst hos Ludvig och af denne genom
utnämningen till "trésorier de France" i Moulin
förlänad med ärftligt adelskap, utnämndes han nu
1677 jämte Boileau till rikshistoriograf. Under de
följande åren var han närmast sysselsatt med att
skrifva Ludvigs historia, som dock aldrig blef färdig
(förarbetena förstördes vid en eldsvåda 1728). Hans
inkomster voro mycket betydliga, och han stod högt
i gunst hos madame de Maintenon. Det var hon, som
uppmanade honom att skrifva tragedier med bibliska
ämnen, hvilka skulle uppföras af de unga fattiga
adelsfröknar, för hvilka hon anlagt en skola i S:t
Cyr. Så utkommo R:s båda sista tragedier Esther
(sv. öfv. af Törnqvist-Adelcrantz 1693, utg. 1871),
som med stor prakt spelades i S:t Cyr 1689, och
Athalie (sv. öfv. af Murberg, uppf. i Stockholm 1776),
säkert mästerverket bland R:s tragedier, fullbordad
1690 och reciterad utan dekorationer och kostymer i
S:t Cyrs kyrka 1691; båda äro efter antikt mönster
försedda med körer. På Théåtre franpais spelades
Esther först 1716 och Athalie 1721. - R. är dessutom
författare till några smärre dikter, bland dessa
åtskilliga kvicka epigram samt Cantiques spirituels
(1694), jämte körsångerna i hans båda sista tragedier
utgörande den förnämsta lyriken under senare hälften
af 1600-talet i Frankrike. Dessutom skref han en
del prosa-arbeten, bland hvilka hans minnestal öfver
Corneille och hans Abrégé de 1’histoire de Port-Royal
(1742, 1767) samt företalen till hans tragedier äro
intressantast.
Jämte Boileau och Moliére utgör R. den mest
representative författaren under Ludvig XIV. På grund
af sitt vackra och förnäma utseende, sitt lediga sätt
och sin fina takt stod han länge högt i gunst. Under
sina sista år föll han emellertid i onåd. Ludvig
var nämligen en stor fiende till janse-nismen, för
hvilken däremot R. hyste stor kärlek och som han
öppet tog i försvar. Man säger, att konungens onåd,
som för öfrigt icke skilde R. från hofvet, hvars
krets han tillhörde till det sista, förbittrade hans
lefnadsafton och var en medverkande orsak till hans
sista sjukdom (en lefveråkomma). Han begrofs enligt
egen önskan på Port-Royals kyrkogård; 1711 fördes
hans lik till kyrkan Saint-Étienne du Mont i Paris.
R. är arftagaren och fulländaren af den franska
klassiska tragedi, som skapades af Corneille. Liksom
denne är han en trogen anhängare af de tre enheterna
och drifver till och med detta system till sin
höjdpunkt, utan att därför någonsin besväras i sina
dramatiska afsikter. Endast i ett af hans dramer
("Andromaque") äro två handlingar hopslingrade -
eljest är hans komposition alltid ett mönster
af enkelhet och den mest genomskinliga och lätt
öfverskådliga logik. Alla hans tragedier äro också
katastrof tragedier. De kunna vara det, därför att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
