R. lägger föga vikt vid yttre handling; hans drama är en utredning och en upplösning af en psykologisk konflikt. Hans motiv äro aldrig som hos Corneille af politisk art, utan vanligen erotiska liksom i tidens romaner och romantiska dramer. Men ju längre hans utveckling framskrider, desto mera aflägsnar han sig från det fadda galanteri, som utmärkt dessa, och höjer sig till skildring af kärleken som naturkraft, som verklig lidelse. Det är han, som funnit formeln för denna uppfattning af kärleken som naturkraft och kvinnan som naturväsen, hvilken sedan behärskat en stor del af litteraturen ända ned till våra dagar. Dock har R. ej uteslutande målat kärleken; äfven andra känslor, såsom ärelystnaden, vänskapen, moderskärleken m. fl., har han framställt, och i sina båda sista tragedier har han visat, att han kunde skapa dramer utan kärlek. Den psykologi, som han lägger i dagen vid skildringen af dessa själstillstånd, är beundransvärd genom sin naturlighet, sanning och finhet. Ingen har bättre utredt sammanhanget mellan olika själstillstånd, ingen skarpsinnigare påvisat den hemlighetsfulla logik, som råder hos de lössläppta lidelserna. Under det att Corneille skapat öfvermänskliga, heroiska, helgjutna karaktärer, består R:s konst däri, att han förstår att nyansera. Corneilles karaktärer äro viljemänniskor, som segra med större eller mindre lätthet öfver sina lidelser; R. förnekar icke viljan, men betonar mera svagheten hos människan, som gör henne till ett rof för begärelserna. Hans personligheter erbjuda stor omväxling. Han förstår att teckna män som Oreste, Néron, Mithridate, Joad, men mästare är han framför allt i att afslöja kvinnohjärtats hemligheter. I nästan alla hans tragedier är det kvinnorna, som fånga hufvudintresset: Andromaque och Hermione, Bérénice, Roxane, Phédre, Esther, Athalie. Till alla dessa förtjänster komma så språkets varma färgrikhet och versens välljud, som knappast någon annan fransk skald uppnått. R:s inflytande är mycket stort. Så länge den pseudoklassiska tragedien höll sig på scenen, utgjorde han mönstret, men ingen uppnådde honom i enkelhet och sanning, hvarken Voltaire eller Cam-pistron. Af stor betydelse blef också för den kommande utvecklingen, att hans uppfattning med L'abbé Prévost inträngde i romanen ("Manon Lescaut"), där den ingick förening med den engelska realismen. Med Rousseaus "La nouvelle Hélolse" kom den så i ny form att behärska litteraturen ända fram till våra dagar. Litt.: Under R:s lifstid utkommo hans Oeuvres complétes i flera uppl., af hvilka de viktigaste äro följande: 1675-76, 1687 och 1697. Bästa upplagan är utg. af Mesnard (10 bd, 1865-73). Se vidare L. Racine, "Mémoires sur la vie de J. R." (2 bd, 1747), Stendhal, "R. et Shakespeare" (1822), Sainte-Beuve, "Port-Royal" och "Portraits littéraires", I, Nisard, "Histoire de la littérature franpaise" (III), Taine, "Nouveaux essais de cri-tique et d'histoire" (1865), Despois, "Le théåtre francais sous Louis XIV" (1874), Taphanel, "Le théåtre de Saint-Cyr" (1876), Brunetiére, "Etudes critiques" (I, 1880), "Histoire et littérature" (II, 1885) och "Les époques du théåtre francais" (1892), Deschanel, "R." (2 bd, 1884), Stapfer, "R. et Victor Hugo" (1887), Lemaitre, "Impressions de théâtre" (I, II, IV, 1888 ff.), Robert, "La poétique de R." (1890), Delfour, "La bible dans R." (1891), Monceaux, "R." (1892), Deltour, "Les ennemis de R. au XVII:e siécle" (6:e uppl. 1896), Dejob, "Études sur la tragédie" (s. å.), Larroumet, "J. R." (1898), och Paguet, "Propos du théâtre" (1902 ff.). Se vidare Lanson, "Manuel bibliographique de la littérature franpaise" (II). 2. Louis R., den föregåendes son, fransk skald, f. 1692 i Paris, d. där 29 jan. 1763, var först advokat, gjorde sedan karriär som ämbetsman och erhöll därpå ett högre ämbete. 1719 blef han medlem af Académie des inscriptions, men efter det att hans son omkommit, drog han sig tillbaka från världen och lefde endast för andaktsöfningar. Mild och blygsam, bar han med heder faderns stora namn, men som skald är han icke synnerligen märkvärdig. Han skref La grace (1720) och La religion (1742), hans mest betydande dikt, samt flera Odes och Epitres en vers. Dessutom öfversatte han Miltons "Det förlorade paradiset". Intressantast äro hans arbeten öfver fadern: Mémoires sur la vie de Jean Racine (1747) och Remarques sur les tragédies de Jean Racine, suivies d'un traité sur la poésie dramatique ancienne et moderne (1752). R:s Oeuvres utkommo i 6 bd 1808. 1 o. 2. J. M. Rack, sjöv., en stropp eller en järnbögel, genom hvilken en rå, en gaffel, en bom, ett spri e. d. hålles intill sin mast eller stång. Skall ett rund-hult kunna hissas upp på stången, förses räcken på akterkant ofta med träkulor ("rackklot") eller klotsar ("slädar"), igenom hvilka stroppen är trädd. De klotsar på midten af råns akterkant, i hvilka räcken fästes, kallas rackklampar. På örlogsfartyg utgjordes underrå-racken i allmänhet af järnkättingar, i hvilkas aktre ändar de s. k. racktaljorna voro fästa, då däremot på handelsfartyg allmänt nyttjas en järnbögel, hvars armar sitta på råns akterkant och hvars midt är vridbar omkring en bult genom förkant på masten. Att fästa räcken rund stången kallas att racka rån. R. N.* Rackare, nattman. Se Natmandsfolk. Rackeby, socken i Skaraborgs län, Kållands härad. 2,085 har. 509 inv. (1913). R. bildar med Skalunda ett pastorat i Skara stift, Kållands kontrakt. - Inom socknen, i nordöstra delen af Kålland, ligger det gamla folkungagodset Rackeby (nu äfven kalladt Storegården), som af Magnus Eriksson 1334 skänktes till nunnorna i Gudhem, på det att klostret skulle kunna ditflyttas. Det var också förlagdt dit några år vid midten af 1300-talet, och gården tillhörde klostret, så länge det fanns till. Därefter kom den till kronan. I förra hälften af 1700-talet utbyttes de 4 Rackebyhemmanen från kronan till frälse. Sedan 1786 ingå de i fideikommisset Ågården. Jfr Aranäs 2. Rackelhanen, zool. Se Orren, sp. 949. Racket, eng. Se Bollspel, sp. 1024. Racki [ratjki], Franjo, kroatisk historieforskare, f. 1828, d. 1894, blef 1855 professor i kyrkohistoria och kanonisk rätt vid teologiska seminariet i Zengg, 1857 kanonik i Rom och 1860 skolinspektör i Kroatien. 1866 valdes han till president i Sydslaviska akademien, men regeringen vägrade att sanktionera valet. Sina första vetenskapliga