847 Radeberg-Radetzky 848 den s. k. Evangelisk-sociala kongressen. Sedan 1907 är han också jämte W. Herrmann utgifvare af "Zeitschrift fur theologie und Brche", Tysklands mest betydande vetenskapliga organ för systematisk teologi. Äfven som teologisk författare har R. varit lifligt verksam. Bland hans arbeten må nämnas en bredt anlagd, populär Lutherbiografi, Dr. Martin Luthers leben, thaten und meinungen (3 bd, 1884 -87), Die religion im modemen geistesleben (1898), Die religiös-sittliche gedankenwelt unserer industriearbeiter (s. å.) och Die stellung des chri-stentums zum geschlechtsleben (1910). E. Bg. Ra'deberg, stad i Sachsen, reg.-omr. Dresden, vid Roder, genom spårväg och järnväg förenad med Dresden. 13,413 inv. (1910). Realskola med pro-gymnasium. Tillverkning af glas, maskiner, möbler, papper. I närheten ligga badorterna Augustusbad och Hermannsbad med kolsyrehaltiga järnkällor. Ra'debeul [-böjl], by i sachsiska kretsen Dresden, nära Elbe, genom spårväg förenad med Dresden. 11,402 inv. (1910). Realskola med progymnasium. Järn- och annan industri. Ra'decke, Albert Martin Robert, tysk musiker, f. 1830 i Schlesien, d. 1911, utbildades vid Leipzigs konservatorium, anordnade från 1853 i Berlin kvartettsoaréer samt större kör- och orkesterkonserter, var 1871-87 kapellmästare vid Berlins hof opera, 1883-88 direktör vid Sternska konservatoriet och 1892-1907 vid k. institutet för kyrkomusik. Han har komponerat visor i folkton, körsånger och åtskillig instrumentalmusik. E. F-t. Radegast, Redigast, Ratihos t, slav. myt., dyrkades som stridens gud hos en gren af de slaviske (vendiske) lutitserna, som i tysk-latinska källor kallas redarn (slav. ratari, krigare) och hade sitt land i nuv. Mecklenburg-Strelitz (omkring Strelitz och Stargard). Efter honom hette deras hufvudort i en helig lund Radihost 1. Ratihost (ty. Retra 1. Ratara), med ett åt R. helgadt tempel af trä. Bland andra gudabilder stod där, enligt sägen, äfven R:s bild i guld - en naken yngling med lockigt hår; hjälmen på hufvudet såg ut som en fågel med utbredda vingar, på skölden syntes ratarernas vapen, ett svart tjurhufvud, i vänstra handen en stridsyxa. R. är äfven namn på solguden, och R. säges (hos Ditmar) vara Svarogs son. Ratarerna äro kända från början af 900-talet, efter striderna med Henrik Lejonet (1160 -64) äro de ur sagan. Spår af R:s dyrkan finnas äfven i Böhmen och Mähren. Lll. Rademacher, Reinhold, tekniker. Se Eskilstuna, sp. 897. Rademacher, Johann Gottfried, tysk läkare, f. 1772, d. 1849, med. doktor 1794, bosatte sig 1797 som praktiserande läkare i Goch, en liten stad i Rhenprovinsen vid holländska gränsen, och stannade där till sin död. R. är bekant genom sin 1842 tryckta och sedan i flera upplagor utgifna skrift Rechtfertigung der von den gelehrten miss-kanntcn, verstandesrechten erfahrungsheillehre der alten scheidekunstigen geheimärzte etc. Enligt den häri framlagda, i väsentlig grad på Paracelsus stödda läran ges det två slags läkemedel: universella och organläkemedel. De förra, som förmå läka de flesta sjukdomsformer, äro järn, koppar och natronsalpeter. Organläkemedlen inverka på kroppens särskilda organ och äro lika många som orga- nens sjukdomar. Den första användningen af ett visst läkemedel i en viss sjukdom skedde alltid mer eller mindre på måfå, liksom äfven diagnosen af sjukdomen ställdes utan tillräcklig grund. "Om nu, utan hvarje insikt om människokroppen och utan någon omsorgsfull undersökning, ett visst organ ansågs angripet af sjukdomen, och om den sjuke efter användning af ett godtyckligt valdt läkemedel blifvit bättre, drog R. däraf den slutsatsen att ifrågavarande medel vore ett organläkemedel för föreliggande, antaget insjuknade organ". Trots att R:s hela system h vilade på obevisade antaganden, vann det likväl anhängare och "lämnade ett nytt exempel på att det icke finnes något så galet, att icke många räkna sig till heder att därur utfundera en djup sanning" (Wunderlich). E. T-dt. Radera (lat. rädere), utskrapa, genom skafning med knif utplåna någonting skrifvet; konstt., teckna med radernål. - Radering. Se Etsning. Radesyge (no., af rada, elak, ond) benämnes en på 1720-talet å norska västkusten i Bergens och Kristiansands stift införd och sedermera endemiskt spridd form af syfilis. Särskildt de svårartade, det syfilitiska tertiärstadiet medföljande hudförändringarna (sår o. s. v.) torde ha bidragit till förväxling med lupus, spetälska m. fl. sjukdomar. Liknande former af syfilis beskrifvas epidemiskt äfven från Sverige, dels efter 1762, då svenska trupper kommo hem från Pommerska kriget, dels äfven 1790 vid truppernas återkomst från ryska kriget. Dessa svåra former af sjukdomen, som vunno sin spridning särskildt på Orust och Tjörn och i andra delar af Bohuslän, försvunne småningom åter såväl på dessa ställen som i Norge. I. H. Radetzky, Johann Joseph Wenzel Anton Franz Karl, grefve de Rådet z, österrikisk fältmarskalk, f. 1766 i Böhmen, d. 1858 i Milano, inträdde 1784 som kadett vid ett kyras-siärregemente och vann 1786 officersbefordran. Som ordonnansofficer hos fältmarskalken La-cy gjorde R. sina första lärospån 1788-89 i kriget mot Turkiet, Efter att 1792-95 ha kämpat vid Rhen och i Nederländerna uppsatte R. 1796 i Italien en pionjärbataljon, vid hvilken han blef major. 1799 blef han öfverste och fick efter slaget vid Marengo (1800) befäl öfver ett kyrassiärregemente. 1805 förde R. som generalmajor en lätt kavalleribrigad i Italien. Under 1809 års fälttåg utnämndes han till fältmarskalklöjtnant och deltog i spetsen för en division vid 4:e kåren (Rosenberg) med synnerlig utmärkelse i vänstra flygelns strid vid Wagram. Han utnämndes därefter till chef för arméns generalstab och följde Schwarzen-berg i denna egenskap under fälttågen 1813-15. Efter att under den följande tiden ha varit dels nästkommenderande i Ungern, dels, sedan 1821, kommendant i Olmiitz ställdes R. 1831 i spetsen för Österrikes italienska armé och utnämndes 1836