851 Radicevic-Radikal 852 riserade och åter afkylda mjölken separeras först i en nedre skumningskula, och grädden strömmar till den ofvanför anbragta kärningskulan, i hvilken den afkyles och medelst piskning af fina gräddstrå-lar bringas att afskilja smör. Eadiatorns förnämsta förtjänst skulle vara, att mejeribehandlingen förkortades, hvarigenom finare osyradt smör borde erhållas samt besparing af arbete och kärl borde vinnas, men dessa fördelar motvägas af stor ångför-brukning, mindre god renkärning och hög vattenhalt i smöret, som omöjliggjort dess utförsel. Radiatorsmöret har haft mycket godt anseende, men på grund af de nämnda bristerna har radiatorn icke kunnat bestå i täflan med nyare, förbättrade separatorer. H. J. Dft. Radicevic [-tjevitj], Branko, serbisk skald, f. 1824 i Bosniska Bröd, d. 1853 i Wien, studerade medicin i Wien och gjorde där bekantskap med Vuk Stefanovié Karadzié och Danicié, som främjade hans poetiska utveckling. R. var en finkänslig lyriker i folklig stil och hade stort inflytande på den sydslaviska ungdomen. Främst står hans lyriska diktcykel Djacki razstanak (Skilsmässan från skolkamraterna), en nationellt färgad elegi till ungdomen. Mindre lyckad var E. som romantisk epiker, t. ex. i Hajdukov grob (öfv. af A. Jensen, "Hajdukgrafven" i "Finsk tidskr." 1891). R:s samlade dikter, Pesme, utgåfvos 1900. Biogr, af S. Vulovic i "Glas srpske kraljevske akademije", XIII, XV. A-d J. Radi cula, lat., bot., dets. som rotämnet eller lillroten (se Frö, sp. 53, och Gr o n in g, sp. 348). Radie (lat. ra'dius, egentl, staf, stråle i hjulkransen). Se Cirkel. Radiera (af lat. ra'dius, stråle), utstråla. Radikal (af lat. radix, rot), som går till roten af en sak; som afser att upprycka det onda med roten. 1. Kem. Af Lavoisier begagnas ordet radikal i betydelse af den syrefria beståndsdelen i en syreanhydrid. Berzelius förstår med radikal den syrefria delen af syror och baser, d. v. s. af hvad vi nu benämna syre- och bas-anhydrider. Syrors radikaler äro negativa radikaler och basers positiva radikaler. Sedan Gay-Lussac 1815 i cyan lärt känna en sammansatt kropp, som i väsentliga afseenden liknar de enkla saltbildarna, blef sammansatt radikal ungefär detsamma som en sammansatt kropp, hvilken i kemiskt afseende liknar de enkla. Ampère visade 1816, att man i ammoniaksalterna kunde antaga en hypotetisk, sammansatt radikal ammonium, H₄ N, i väsentliga afseenden lik den enkla radikalen kalium. Genom Liebigs och Wöhlers klassiska undersökning af bittermandeloljan 1832 lärde man känna en syrehaltig radikal, C₆ H₅ . CO efter vårt nutida beteckningssätt, som förekom som gemensam beståndsdel i ett antal organiska föreningar och benämndes bensoyl. Berzelius kunde dock ej förmås att betrakta en syrehaltig förening som radikal, "alldenstund en oxid icke kan vara en radikal. Det ligger i betydelsen af ordet radikal, att den är en kropp, som i en oxid förekommer i förening med syre" (Berzelius' "Lehrbuch", 5:e uppl. I, s. 674). -- Sedan Gerhardt visat, att de flesta kemiska reaktioner kunna uppfattas som dubbla dekompositioner, genom hvilka atomer eller atomgrupper i två molekyler byta plats, blef radikal detsamma som "de beståndsdelar i hvarje förening, hvilka genom dubbel dekomposition kunna flyttas i en annan förening eller genom en dylik reaktion dit inflyttat". Radikaler äro således för Gerhardt endast fingerade rester (fr. résidus), som vid kemiska reaktioner kunna flyttas från en molekyl till en annan. Sedan man i kemien antagit valensbegreppet, blef det tydligt, att orsaken, hvarför en rest af en molekyl kunde förenas med en rest af en annan molekyl, måste vara den, att dylika rester äro omättade eller ha disponibla frändskapsenheter. Man kan därför -- och detta sker numera allmänt -- som radikal uppfatta hvarje omättad atom eller atomgrupp, som kan antagas förekomma i en molekyl. Till följd däraf att i en radikal omättade frändskapsenheter förekomma, måste den, äfven om den är en atomgrupp, kunna verka som en elementaratom. En sammansatt radikals valens är beroende af dess elementaratomers valens. Ett enatomigt element kan t. ex. icke ge någon radikal med ett annat enatomigt element, emedan en dylik förening nödvändigt är mättad. Däremot ger ett fleratomigt element med enatomiga eller fleratomiga element sammansatta radikaler, för så vidt icke alla elementens frändskapsenheter äro bundna. Dessa sammansatta radikalers valens är summan af elementaratomernas, minskad med det antal frändskapsenheter, som tagas i anspråk för radikalens existens. I en sammansatt radikal, som innehåller ett fleratomigt element i förening med enatomiga element, kunna dessa senare icke utöfva någon kemisk verkan, annorlunda än som bestämmande radikalens valens och positiva eller negativa karaktär. Om däremot en sammansatt radikal består af fleratomiga element, kunna alla dessa senare vara verksamma vid kemiska reaktioner. Exempelvis är radikalen ammonium, H₄ N (sammansatt af fyra enatomiga väteatomer och en fematomig kväfveatom), enatomig genom en kväfveatomen tillhörande frändskapsenhet. I denna radikal är således kväfvet ensamt verkande. I radikalen cyan, C N, kan däremot kolet eller kväfvet, alltefter omständigheterna, vara kemiskt verksamt, i det att uti de äkta cyanföreningarna (se Nitril) cyans konstitution är --C [=] N, med kemisk verksam kolatom; medan uti isocyan-föreningarna (isonitriler etc.) cyan är C = N--, med kväfveatomen verksam; uti isocyansyran, OC = NH, äro både kolet och kväfvet verksamma. -- Den kemiska naturen af en radikal, d. v. s. dess positiva eller negativa karaktär, är i allmänhet att anse som en resultant af den kemiska karaktär, som tillkommer radikalens samtliga elementaratomer. Genom förening af det svagt negativa kväfvet med det positiva vätet bildas sålunda en positiv radikal ammonium, H₄ N; men å andra sidan ger kväfvet med det starkt negativa syret salpetersyrans starkt negativa radikal, N O₂. Svafvel och två atomer syre ge den negativa radikalen S O₂, men uran den positiva U O₂, hvaraf ses, att den negativa och positiva karaktären i de sista exemplen beror af den negativa karaktären hos S och den positiva hos U. I flera fall måste man antaga, att elementaratomernas grupperingssätt i en sammansatt radikal utöfvar inflytande på radikalens positiva eller negativa natur. -- Radikaler kunna äfven ibland isoleras. I detta afseende visa dock radikaler med udda och jämnt