medel, som för tillfället lindra vissa symtom, men lämna sjukdomens väsen oberördt. F. B.* Radikand, lat., mat., matematiskt uttryck, hvarur en rot skall dragas. Radio, internationell beteckning för s. k. trådlöst telegram. Radioaktiva grundämnen, kem., kallas de på sista tiden upptäckta, till ett 40-tal uppgående ämnen, hvilka alla, liksom radium, skilja sig från öfriga grundämnen genom bl. a. sin förmåga att utsända strålar, hvilka igenkännas på sin egenskap att ionisera luften, framkalla fluorescens, svärta en fotografisk plåt o. s. v. (se Radioaktivitet). De radioaktiva ämnena kunna indelas i tre hufvudserier: uran-radiumserien, toriumserien och aktiniumserien. Ämnena i hvarje serie stå i ett genetiskt sammanhang med hvarandra på så sätt, att de uppkomma genom successivt sönderfallande eller omvandling af det första grundämnet i serien (den s. k. desintegrationsteorien). Enligt denna teori sönderfaller en viss konstant, för hvarje ämne karakteristisk, procent atomer af ämnet per tidsenhet på så sätt, att de söndersprängas under bildning af nya atomer af ett nytt ämne med nya kemiska och fysikaliska egenskaper. Samtidigt med sönderfallandet utsändas α- eller β-partiklar. Hvarje gång en α-partikel (= en positivt laddad heliumatom) utstötes, minskas ämnets atomvikt med 4 (= heliums atomvikt) och sjunker värdigheten med 2 (α-partikeln bär, som bekant, två positiva enhetsladdningar). När en β-partikel (= en negativ elektron) utstötes, ändras ej ämnets massa, men värdigheten stiger med 1, då β-partikeln bär en negativ laddning. Vi skola förtydliga det sagda med några exempel. Radium sönderfaller i niton under utstötande af en α-partikel. Radium är 2-värdigt och dess atomvikt 226, niton 0-värdigt och dess atomvikt 222. Radium B omvandlas i radium C₁, under utsändande af en β-partikel. Radium B:s och radium C₁:s atomvikter äro lika, medan radium B är 4-värdigt och radium C₁ 5-värdigt.

Tabell I.

Betrakta vi elementen i hvarje serie (tabell I), så kan man konstatera, hur det ena alltid följer på det andra i en viss bestämd ordning. Så sönderfaller t. ex. radium alltid i radiumemanation (se d. o.) eller niton, niton i radium A, detta i radium B, radium C o. s. v. Radium A, B och C utgöra den s. k. inducerade radioaktiviteten eller det aktiva radiumbeslaget (se Radium). Dessa tre produkter äro starkt radioaktiva och sönderfalla hastigt. Då den inducerade radioaktiviteten bildas genom sönderfallandet af niton, så aftar den snart, om niton aflägsnas. Detta beror därpå, att radiumbeslaget öfvergår i mindre labila produkter, som sönderfalla långsamt. Af dessa senare är radium G ytterst stabilt och antagligen identiskt med bly (se tabell I). Äfven inom torium- och aktiniumgruppen finna vi liknande serier af omvandlingsprodukter. Så sönderfaller torium i mesotorium I, detta i mesotorium II, radiotorium, torium X, toriumemanation, torium A, B, C och D; aktinium sönderfaller på samma sätt successivt i radioaktinium, aktinium X, aktiniumemanation, aktinium A, B, C och D. Betrakta vi åter alla tre serierna samtidigt (tabell I), finna vi stora analogier dem emellan. Vi se, att dessa grundämnen sönderfalla successivt än under utstrålande af α-strålar, än af β-strålar, men i samma ordningsföljd i alla tre serierna. Följden däraf, att än α-strålar, än β-strålar utsändas, blir, att de nyuppkomna ämnenas platser i det periodiska systemet i riktning af aftagande massa än ligga 2 platser till vänster, än 1 plats till höger om moderelementets, d. v. s. serien af sönderdelningsprodukter passerar ej blott en gång genom en och samma grupp i systemet, utan pendlar fram och tillbaka och kan genomgå en grupp flera gånger. Detta synes af de under de radioaktiva ämnena i tabell I stående siffrorna, hvilka ange den grupp i det periodiska systemet, som elementet tillhör. Af tab. III, hvartill vi längre fram komma, framgår detta ännu tydligare. Af denna senare tabell framgår äfven, att det råder en rätt stor analogi mellan de olika ämnenas period eller den tid, som åtgår, tills de sönderfallit till hälften (se Radioaktivitet). Så ha de första elementen i serierna: uran 1, uran 2, torium, ionium och radium mycket lång lifslängd, därefter komma element med mycket kort lifslängd (A- till C-elementen), sedan sådana med längre lifslängd o. s. v. Äfven i ämnenas flyktighet finnas vissa analogier, så äro niton, torium X och aktinium X gaser, B- och C-elementen äro fasta, men B-elementen mera flyktiga än C-elementen. C-elementen ha länge beredt stora svårigheter. Torium