C t. ex. utsänder både α- och β-strålar, hvilket, om vi betrakta tabell I, ej är vanligt för ett och samma ämne. Dessutom utsänder torium C strålar af två olika räckvidder 7,08 och 8,6 cm. Detta och flera andra fakta tala för det antagandet, att torium C icke är ett enkelt ämne, utan består af två ämnen, Th C₁ och Th C₂. Att man ej lyckats isolera Th C₂, berodde på, att det har en så ytterst kort lifslängd, dess halfveringstid är blott 10^-11 sek. Tillika fann man, att Th D ej bildas ur Th C₂, utan direkt ur Th C₁. Serien klyfves således här i två grenar. Man får dock ej antaga, att en atom torium C₁ sönderfaller i torium C₂ och torium D, utan vissa atomer sönderfalla under utsändande af α-partiklar i torium C₂, andra under utstrålande af β-partiklar i torium D. Th C₂ utsänder α-strålar, men då dess lifslängd är försvinnande kort, märkte man den till en början icke, utan trodde, att äfven dessa strålar utsändes af Th C₁. Följden häraf blef den, som experimenten först utvisade, att samtidigt α-strålar af två väglängder skulle utsändas. Af stort intresse är det resultat angående sönderfallandet, hvartill man på sista tiden kommit, nämligen att förhållandet mellan de atomer, som undergå α-strålomvandling, och de, som undergå β-strålomvandling, alltid är konstant. Så sönderfalla 3 atomer radium C₁ i radium C₂, under det 1,000 sönderfalla i radium C'. Hos torium är förhållandet mellan sönderdelningsprodukterna mera lika. Af torium C₁ omvandlas 35 proc. i torium D och 65 proc. i torium C₂. Hvad aktiniumserien beträffar, tala nyare undersökningar för, att äfven här en förgrening eger rum, ehuru man ännu ej med full säkerhet kan uttala sig därom. Vissa forskare påstå dessutom, att aktiniumserien härstammar från uran-radiumserien. Under de allra sista åren har man lyckats att inrangera alla de hittills upptäckta 36 radioaktiva ämnena i det periodiska systemet. Atomvikten för det tyngsta ämnet, uran, är 238,18. Det förlorar 3 α-partiklar, när det nedbrytes till radium, hvars atomvikt därför borde vara 238,18 - 3 . 4 = 226,18, således mycket nära det af Hönigschmid funna värdet 225,97. Radium förlorar på vägen till radium G (som är kemiskt lika med bly) 5 α-partiklar. Radium G:s atomvikt bör därför vara lika med 226 - 5 . 4 = 206. På samma sätt finna vi, att toriumseriens element ha atomvikter, som ligga mellan talen 232 och 208. Mellan dessa siffror ligga äfven aktiniumseriens atomvikter. Vi se häraf, att alla de 36 radioaktiva elementen måste ligga på de platser i det periodiska systemet, som finnas mellan 206 och 238. Betrakta vi detsamma, så finna vi dock, att det mellan bly (atomvikt 207) och uran (atomvikt 238) endast finnes 9 platser. Ändock har det lyckats att placera in dem allesammans, och hur detta varit möjligt, skall strax framgå ur det följande. Men först några ord om det sätt, på hvilket man lyckats urskilja och identifiera alla dessa element. Detta har nämligen ej gått med tillhjälp af de vanliga kemiska analysmetoderna, utan man har måst begagna sig af ännu mycket känsligare metoder. En sådan metod grundar sig på bestämningen af elementets sönderfallshastighet eller halfveringstid, d. v. s. den tid, som åtgår, för att ämnet skall sönderfalla till hälften, en annan på studiet [Tabell II. Det periodiska systemet.]