af de utsända strålarnas art och räckvidder etc. (se Radioaktivitet). Hade vi endast användt den kemiska analysmetoden, så hade förhållandet blifvit helt annorlunda. Vi hade då ej kunnat upptäcka mer än 11 olika element. Icke ens det mycket känsligare spektroskopet hade kunnat hjälpa oss bättre. Af dessa 11 element voro 4 redan sedan gammalt kända, nämligen uran, torium, vismut och bly. Bland de andra 7 märkes först och främst radium, så polonium (Ra F), som förekommer tillsammans med vismut i pechblände, aktinium, niton (radiumemanation) och brevium (uran X₂, se Uran). Hvilka radioaktiva omvandlingsprodukter man än undersökte, voro de alltid kemiskt lika med några af de ofvan uppräknade. Så äro t. ex. radium B och radium D kemiskt lika med bly och kunna ej på något hittills kändt analytiskt sätt skiljas från detsamma. Vidare äro radium C1 och radium E lika med vismut. Men det är icke bara elementen i radiumserien, som äro lika med de ofvan nämnda, utan man har äfven funnit, att i kemiskt hänseende är torium = uran X1 = ionium = radiotorium = radioaktinium samt radium = mesotorium I = torium X = aktinium X o. s. v. Betrakta vi litet närmare några af dessa kemiskt lika elements atomvikter och lifslängder, finna vi det ytterst märkliga förhållandet, att ämnen, som äro kemiskt lika, dock kunna ha ganska olika atomvikter och lifslängder. Så är t. ex. torium med atomvikten 232 och halftiden 1,8 . 10¹⁰ år kemiskt lika med ionium med atomvikten 230 och halftiden 10⁵ år; bly med atom vikten 207,1 och oändligt lång lifslängd är lika med radium B, hvars atomvikt är 214 och halftid 26,7 minuter. Å andra sidan ha uran II, uran X₁ och uran X₂ helt olika kemiska egenskaper, fast de alla tre ha samma atomvikt. Detta beror därpå, att de tre uranelementen ha olika valens och följaktligen ej heller höra till samma grupp i det periodiska systemet. Enligt hvad ofvan sagts, bestå de radioaktiva ämnena således af endast 11 kemiskt väl definierade typer. Dessa kunna mycket väl få plats mellan 232 och 208 i det periodiska systemet (se tabell II). 6 af dem äro redan enligt 1915 års officiella atomviktstabell placerade. Bland de återstående äro polonium, aktinium och brevium. Deras egenskaper visa tydligt, att de passa in i tre af de återstående fem tomma platserna. Polonium skulle placeras i sjätte gruppen till höger om vismut, brevium i den femte, mellan torium och uran, och aktinium i den tredje, mellan radium och torium. Dessa tre nya ämnen äro i vår atomviktstabell tryckta med kursivstil. Se tab. II. Vi finna således, att af kemiskt fullt definierade ämnen endast ett hör till hvarje plats i det periodiska systemet, eller med andra ord: det periodiska systemet klassifierar endast ämnen, som i kemiskt hänseende skilja sig åt. Som slutomdöme kunna vi säga, att den kemiska karaktären af ett element hufvudsakligen är en funktion af två variabler, nämligen dels af dess massa och dels af dess elektriska tillstånd. Längs de lodräta grupperna i det periodiska systemet spelar massan hufvudrollen, längs de vågräta serierna den elektriska laddningen. Tabell III föreställer, i något modifierad form, 11:e och 12:e serierna i det periodiska systemet. I densamma äro alla de hittills funna radioaktiva ämnena inordnade. Betrakta vi tabellen närmare, finna vi flera intressanta egendomligheter. För det första upptas nästan hvarje plats af flera element. Hvarje sådan grupp af element benämnes enligt Fajans en plejad, plejadens kemiskt lika element sägas enligt Soddy vara isotopa. Vidare ser man, om man jämför de olika isotopa elementens lifslängder, att oftast blott ett af dem är stabilt, d. v. s. har något så när lång lifslängd. I tabellen är halfveringstiden angifven till höger om hvarje element, det stabila elementet är tryckt med fet stil. Plejadens atomvikt, som är ett medeltal af alla till densamma hörande ämnens atomvikter, beror mest på det stabila ämnets. Detta ämnes atomvikt kommer följaktligen oftast att karakterisera gruppen. Betrakta vi det stabila ämnet i hvarje grupp, finna vi, att atomvikten regelbundet sjunker mot vänster, ett förhållande, som redan förut är kändt från det periodiska systemet. Till sist se vi af tabellen, att ej blott ämnen med lika atomvikt, utan t. o. m. ämnen med högre atomvikt kunna stå till vänster om sådana med lägre atomvikt. Det mångdiskuterade undantaget för tellur-jod t. ex. skulle härigenom kunna få sin förklaring, ty äfven på andra platser i det periodiska systemet bör det naturligtvis finnas grupper af flera olika, fastän kemiskt oskiljbara element, ehuru man där ännu ej lyckats finna någon metod att urskilja dem. För att få ett liknande exempel kunna vi antaga, att om i fjärde gruppen radium B hade varit det mest stabila ämnet, så hade följden blifvit, att atomvikten för plejaden bly varit större än för plejaden vismut. Det vore naturligtvis af stort intresse att finna isotopa ämnen äfven på andra ställen i det periodiska systemet. För kort tid sedan har, som det vill synas, denna önskan äfven förverkligats. J. J. Thomson fann nämligen, när han undersökte atomvikten på neon med tillhjälp af sin nya elektromagnetiska metod, att gasen bestod af två ämnen, det ena med atom vikten 20, det andra med atomvikten 22. Hans assistent Aston undersökte gasen närmare, men kunde hvarken på kemisk eller spektroskopisk väg skilja ämnena åt. Detta var dock ingenting att förvåna sig öfver, ty voro ämnena isotopa, så skulle de ju ej heller kunna skiljas åt på detta sätt. Utom genom sin halfveringstid, om nu denna kan bestämmas, kan ett isotopt ämne endast identifieras genom sådana egenskaper, som uteslutande bero på atomvikten, såsom t. ex. diffusionen. Det lyckades också Aston att på detta sätt uppdela neon i en lättare och en tyngre beståndsdel. Den tyngre gasen kallade han metaneon. Af särskildt intresse är frågan om blyets atomvikt. Det är sannolikt, att alla tre radioaktiva serierna omvandlas i bly. Om bly sedan i sin tur vidare sönderdelas, är ej med säkerhet bekant. (Fajans förmodar visserligen, att bly under utstrålandet af β-partiklar öfvergår i en isotop till vismut, som sedan i sin tur åter sönderfaller under utsändande af α-partiklar i tallium.) Antagligen härstammar allt det i naturen förekommande blyet från uran, torium eller aktinium. Då aktinium förekommer mycket sällsynt, behöfva vi bara räkna med uranbly och toriumbly som hufvudbeståndsdelar af det naturliga blyet. Dess atomvikt bör därför vara aritmetiska mediet mellan uranblys och toriumblys atomvikter, om man nämligen antager,