Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Radiumbehandling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dödande, desinficerande, verkan, som radiumstrålningen
utöfvar sin läkande kraft, utan denna är att söka i en
primär påverkan af de sjukliga väfnadselementen. I
samband med förändringen af den sjuka väfnaden
inträder indirekt en nedsättning eller ett upphäfvande
af de sjukdomsalstrande mikroorganismernas lifskraft.
En betydelsefull och karakteristisk fysiologisk
egenskap hos radiumstrålningen, liksom hos
röntgenljuset, är dess jämförelsevis långsamma
verkningssätt. Först efter en viss latenstid
framträder dess fysiologiska verkan. Denna
latenstid är kortare, ju långvarigare och ju starkare
bestrålningen varit, men längre, ju mindre intensivt
och ju kortare tid bestrålningen skett. Vid de inom
terapien vanliga doserna kan det dröja flera dagar,
ja veckor, innan någon märkbar verkan af bestrålningen
uppenbarar sig, men därefter framträda förändringarna
på ett typiskt sätt.
Den fysiologiska egenskap hos radiumstrålningen,
som utgör förnämsta grunden till dess användbarhet i
medicinens tjänst, är att söka i den omständigheten,
att radiumstrålningen under vissa förhållanden har
en särskildt förödande inverkan på vissa väfnader
inom organismen, som äro hvad vi kalla radiosensibla
1. öfverkänsliga för strålningen. Dessa väfnader
skadas eller förstöras af strålkvantiteter, som
icke hos andra, mindre känsliga väfnader eller
celler medföra några påvisbara skador eller där
endast föranleda öfvergående rubbningar. Sådana
särskildt radiosensibla väfnader finnas redan inom
den normala organismen, såsom t. ex. köns- och
lymfkörtlarna, hvilka kunna bringas att atrofiera
genom strålkvantiteter, som icke märkbart skada den
öfverliggande huden.
Nu är det så lyckligt, att en hel del sjukliga
bildningar äro uppbyggda af celler, som äro
starkare radiosensibla och alltså känsligare
för radiumstrålningen än den omgifvande, friska
väfnaden. Dessa sjukliga bildningar kunna därför
genom bestrålningen antingen så försvagas, att
kroppens egna skyddskrafter få bukt med dem, eller
rent af direkt dödas med bibehållande af omgifvande
väfnad. Ja, radiumverkan kan till och med framkalla
en ökad läkningstendens hos den friska väfnaden,
så att en mycket snabb och vacker ärrbildning eger
rum vid den sjuka väfnadens resorption. På denna
grund kan radiumstrålningen med skäl sägas ega en
elektiv verkan på vissa sjukliga väfnader. Den totala,
ofiltrerade, radiumstrålningen har emellertid icke i
någon utpräglad grad den nämnda "elektiva" effekten,
utan verkar nästan i lika grad förstörande på samtliga
bestrålade mjukdelar, ungefär som ett glödande järn
eller en frätande syra, ehuru verkan kommer först
efter en kortare eller längre latensperiod. Det är
först hos den filtrerade radiumstrålningen, där de
lättast absorberbara strålarna bortskaffats, som den
utprägladt elektiva verkan framträder.
Radiumstrålningen är nämligen icke homogen (se
Radium), utan innehåller tre artskilda strålningar
(α-, β- och γ-strålar). Af dessa öfverensstämma
γ-strålarna till sin natur med röntgenljuset. Den
fysiologiska effekten af radiumljuset är väsentligen
olika, om den totala strålningen användes eller
om större eller mindre delar af strålningen
bortfiltreras. α-strålarna kunna bortfiltreras äfven
med mycket tunna lager af organiska ämnen, t. ex. ett
blad skrifpapper; β-strålarna bortfiltreras till
sin hufvudmassa medelst en l mm. tjock blylamell,
under det att γ-strålarna icke kunna helt utsläckas
ens genom ett 20 cm. tjockt blylager. Genom
bortfiltrering af α-strålarna gå omkr. 90 proc. af
strålningen förlorade, och efter β-strålarnas
uteslutning återstår endast omkr. 1 proc. af hela
strålningen, utgörande radiumstrålningens terapeutiska
kvintessens, γ-strålarna,
Endast vid sådana sjukdomsfall, där det gäller att
i läkande syfte frambringa en ytlig retning, finna
α-strålarna och de mjuka β-strålarna användning i
radioforterapien; annars är det γ-strålarna och de
"hårda", d. v. s. mera genomträngande, β-strålarna,
som skänka radium den läkande kraften.
Filtreringen af radiumstrålningen vid behandlingen
sker medelst skifvor af metall, såsom bly, nickel,
guld, silfver, platina, aluminium eller mässing. Då
emellertid vid radiumbestrålningen i dessa filtra
uppstår en sekundär strålning, som är lätt absorberbar
och mycket retande för huden, måste under metallfiltra
anbringas ett sekundärfiltrum, vanligen af papper,
till skydd mot denna strålning. Tekniken vid
radiumbehandlingen är svår. Det gäller att välja
för fallet lämpliga doser, bestrålningstider och
filtra. Därtill möter den vanskligheten, att man ju
först efter en jämförelsevis lång tid kan kontrollera
verkan af behandlingen, som alltså måste ske på grund
af ingående erfarenhet om de använda preparatens
verkningssätt. Vid behandlingen använder man dels
på metallskifvor i en hartsmassa utbredt radiumsalt,
dels radiumsalt, inneslutet i metalltuber. Fig. l
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
