dödande, desinficerande, verkan, som radiumstrålningen utöfvar sin läkande kraft, utan denna är att söka i en primär påverkan af de sjukliga väfnadselementen. I samband med förändringen af den sjuka väfnaden inträder indirekt en nedsättning eller ett upphäfvande af de sjukdomsalstrande mikroorganismernas lifskraft. En betydelsefull och karakteristisk fysiologisk egenskap hos radiumstrålningen, liksom hos röntgenljuset, är dess jämförelsevis långsamma verkningssätt. Först efter en viss latenstid framträder dess fysiologiska verkan. Denna latenstid är kortare, ju långvarigare och ju starkare bestrålningen varit, men längre, ju mindre intensivt och ju kortare tid bestrålningen skett. Vid de inom terapien vanliga doserna kan det dröja flera dagar, ja veckor, innan någon märkbar verkan af bestrålningen uppenbarar sig, men därefter framträda förändringarna på ett typiskt sätt. Den fysiologiska egenskap hos radiumstrålningen, som utgör förnämsta grunden till dess användbarhet i medicinens tjänst, är att söka i den omständigheten, att radiumstrålningen under vissa förhållanden har en särskildt förödande inverkan på vissa väfnader inom organismen, som äro hvad vi kalla radiosensibla 1. öfverkänsliga för strålningen. Dessa väfnader skadas eller förstöras af strålkvantiteter, som icke hos andra, mindre känsliga väfnader eller celler medföra några påvisbara skador eller där endast föranleda öfvergående rubbningar. Sådana särskildt radiosensibla väfnader finnas redan inom den normala organismen, såsom t. ex. köns- och lymfkörtlarna, hvilka kunna bringas att atrofiera genom strålkvantiteter, som icke märkbart skada den öfverliggande huden. Nu är det så lyckligt, att en hel del sjukliga bildningar äro uppbyggda af celler, som äro starkare radiosensibla och alltså känsligare för radiumstrålningen än den omgifvande, friska väfnaden. Dessa sjukliga bildningar kunna därför genom bestrålningen antingen så försvagas, att kroppens egna skyddskrafter få bukt med dem, eller rent af direkt dödas med bibehållande af omgifvande väfnad. Ja, radiumverkan kan till och med framkalla en ökad läkningstendens hos den friska väfnaden, så att en mycket snabb och vacker ärrbildning eger rum vid den sjuka väfnadens resorption. På denna grund kan radiumstrålningen med skäl sägas ega en elektiv verkan på vissa sjukliga väfnader. Den totala, ofiltrerade, radiumstrålningen har emellertid icke i någon utpräglad grad den nämnda "elektiva" effekten, utan verkar nästan i lika grad förstörande på samtliga bestrålade mjukdelar, ungefär som ett glödande järn eller en frätande syra, ehuru verkan kommer först efter en kortare eller längre latensperiod. Det är först hos den filtrerade radiumstrålningen, där de lättast absorberbara strålarna bortskaffats, som den utprägladt elektiva verkan framträder. Radiumstrålningen är nämligen icke homogen (se Radium), utan innehåller tre artskilda strålningar (α-, β- och γ-strålar). Af dessa öfverensstämma γ-strålarna till sin natur med röntgenljuset. Den fysiologiska effekten af radiumljuset är väsentligen olika, om den totala strålningen användes eller om större eller mindre delar af strålningen bortfiltreras. α-strålarna kunna bortfiltreras äfven med mycket tunna lager af organiska ämnen, t. ex. ett blad skrifpapper; β-strålarna bortfiltreras till sin hufvudmassa medelst en l mm. tjock blylamell, under det att γ-strålarna icke kunna helt utsläckas ens genom ett 20 cm. tjockt blylager. Genom bortfiltrering af α-strålarna gå omkr. 90 proc. af strålningen förlorade, och efter β-strålarnas uteslutning återstår endast omkr. 1 proc. af hela strålningen, utgörande radiumstrålningens terapeutiska kvintessens, γ-strålarna, Endast vid sådana sjukdomsfall, där det gäller att i läkande syfte frambringa en ytlig retning, finna α-strålarna och de mjuka β-strålarna användning i radioforterapien; annars är det γ-strålarna och de "hårda", d. v. s. mera genomträngande, β-strålarna, som skänka radium den läkande kraften. Filtreringen af radiumstrålningen vid behandlingen sker medelst skifvor af metall, såsom bly, nickel, guld, silfver, platina, aluminium eller mässing. Då emellertid vid radiumbestrålningen i dessa filtra uppstår en sekundär strålning, som är lätt absorberbar och mycket retande för huden, måste under metallfiltra anbringas ett sekundärfiltrum, vanligen af papper, till skydd mot denna strålning. Tekniken vid radiumbehandlingen är svår. Det gäller att välja för fallet lämpliga doser, bestrålningstider och filtra. Därtill möter den vanskligheten, att man ju först efter en jämförelsevis lång tid kan kontrollera verkan af behandlingen, som alltså måste ske på grund af ingående erfarenhet om de använda preparatens verkningssätt. Vid behandlingen använder man dels på metallskifvor i en hartsmassa utbredt radiumsalt, dels radiumsalt, inneslutet i metalltuber. Fig. l

Fig. 1. Fig. 2. Fig. 1. Apparater för behandling med radiumsalt på kroppsytan. - Fig. 2. Radiumtub. visar ett par apparater af det förra slaget, afsedda uteslutande för behandling på ytan. Fig. 2 visar en radiumtub af silfver och platina i naturlig storlek, inneslutande för omkr. 4,000 kr. radiumsalt. Sådana tuber kunna antingen anbringas på ytan af huden eller slemhinnan i en kroppskavitet eller insänkas i tumörer. De användas oftast inneslutna i metallhylsor. Fig. 3 visar en bly tub med nickelmantel, afsedd som filtrum för en radiumtub, och fig. 4 återger en bly-nickelhylsa för ett större antal tuber. Vid radioforterapien användas doser af från några milligram till flera decigram radiumsalt. Det är ej ovanligt, att till en tumör användes radiumsalt till ett värde af öfver 50,000 kr. Jämte radiumsalterna