903 Raffaellifärger-Raffet 904 skaffade sig allmänbildning. En kort tid studerade han måleri för Géröme, var dock mest sin egen lärare. Han debuterade på salongen 1870 med ett landskap, utställde 1873 Ett anfall i skogen (en liten kostymtafla, noggrant utarbetad), 1874 En tiggare, 1875 / Nizza. Han besökte Italien, Algeriet och Spanien. I Bretagne målade han En bondfamilj 1877, slog sig sedan ner i Asniéres, en af Paris' förstäder, och började välja sin motivkrets och sina typer därifrån. Han utställde De båda gamla (1879), En gammal borgare målar sitt staket (1880), Politiserande gubbar (1882), Bröllopsgästerna utanför vigsellokalen (s. å., Luxembourg-museet), Två drickande smeder (1885, museet i Douai). - 1881 och 1882 hade R. deltagit i impressionisternas utställningar; 1884 anordnade han en egen utställning. Han utgår där från samma åsikt, som tyska romantiker i 1800-talets början uttalat, att den äldre konsten utsagt allt, som är att säga om den plastiska skönheten, men hans slutsats blef den, att den möderne målaren i en positivistisk tid har att tolka det karakteristiska i företeelserna. Sin egen konst kallade han "karakterism", och sin uppgift definierade han så, att han under "lidelsefullt studium af människan" ville nå fram såväl till det typiska som till det individuellt lefvande. De småborgare, kroppsarbetare, bönder, vagabonder han framställde i omsorgsfullt valda situationer äro i själfva verket studerade med största intensitet, med det väsentliga framhållet på ett sammanfattande och kraftfullt sätt, utan försköning, men alls ej objektivt, ibland med välvillig humor, ibland med satirisk skärpa, som gärna går ut öfver småborgerlig pösighet. Bland existens- och karaktärsbilder från de följande åren äro sådana motiv som Gamla konvalescenter i sjukhusets trädgård (Luxembourg-museet), Bonde går till staden, Snickare tänder sin pipa, Den tjänstsökande (en landtlig tjänstflicka inför ett gammalt borgarpar i deras salong). Inom denna motivkrets falla äfven teckningar, raderingar - äfven i färg - och litografier (Les types de Paris m. fl.). Från 1885 är en större målning Politiskt folkmöte ("Réunion publique"), där hufvudpersonen är G. Clemenceau talande i en fullpackad lokal (Luxembourg; målningen gör intryck af en stor kolteckning med sparsam isättning af färg). - Som porträttmålare uppträdde R. tidigt (Edmond de Goncourt, 1888, museet i Nancy). Samtidigt visade han sig på ett nytt område i Den vackra morgonen (en slumrande ung kvinna i sin säng i ett elegant rum, Köpenhamnsutställningen 1888, museet i Philadelphia). Flera senare porträtt af damer och barn visade stora framsteg i koloristisk delikatess och i behandlingens elegans, utan att han upp gaf sin friskhet och omedelbarhet (Min dotter, världsutställningen 1900, Judith och Ga-brielle, Luxembourgmuseet). - Redan på 1870- talet målade R. stadsbilder från Paris; liksom hans landskap äro de hållna i en teknik, som snarare är den färglagda teckningens än målningens, som nöjer sig med en antydan om det hufvudsak-liga och söker enkla uttryck för luftverkan och stämning: Notre-Dame-platsen (Luxembourgmuseet), avenyer i Paris' förstäder, Solig gata (National-galleriet i Kristiania). Nationalmuseet i Stockholm eger hamnmotivet Sjömän från norden, inköpt 1897. Som författare har R. uppträdt med Mes prome-nades dans le musée du Louvre (2:a uppl. 1913). En redan 1884 bebådad "Philosophie de 1'art möderne" har ej utkommit. - Han är uppfinnare af de efter honom uppkallade Raffaellifärger n a (jfr Oljemålning). De kommo i handeln 1903 och väckte då mycket intresse bland målare, ett intresse, som likväl snart svalnade. Jfr monografi af A. Alexandre (1909). G-g N. Raffaellifärger. Se Raffaelli. Raffae'llo [-å]. Se San ti. Raffelgarn, text., garn, spunnet af upprifna ändar och garnrester, d. v. s. en sort shoddygarn. Se Ko n st u 11. G. A. W. Raffet [raffä'], Denis Auguste Marie, fransk målare och tecknare, f. 1804 i Paris, d. 1860, var i sin ungdom porslinsmålare och litograf, studerade vid École des beaux-arts och en tid för Charlet. Liksom denne skildrada R. mi-litärlif och soldattyper, utan Charlets breda humor, men med ett patos och en visionär storhet, som ställer honom öfver alla de andre krigsmålarna. R. blef ej endast de konskribe-rades, utan också den stora arméns skildrare, och Napoleon är medelpunkten i den hjältedikt han upprullade i sina kompositioner, små till formatet, men ofta af monumental storhet i anläggning och stil, litogra-ferade teckningar af en karaktär och mäktighet, som samtidens beundrade målare Horace Vernet ej nådde i sina jättelika väggmålningar. Bland R:s representativa kompositioner äro exempelvis Garnisonens af tåg, Reveljen, 1807 (Napoleon till häst, lugn framför fronten under en drabbning), Paraden (Napoleon, sedd från ryggen, går utmed de skyldrande grenadjä-rernas oändliga led), Beresina (Napoleon rider ensam fram genom ett ödsligt snölandskap), Bataljonen i fyrkant mottager ett rytterianfall, Waterloo, Bellerofon (den fångne Napoleon ser Frankrikes kust försvinna i fjärran) och slutligen Den nattliga mönstringen (1848), en drömbild, där Napoleon, återuppstånden ur graf ven, åter för sin armé till seger. För den populära uppfattningen af kejsaren och hans här voro dylika bilder af den allra största betydelse. R. skildrade äfven samtida krig, i Belgien, Algeriet, Italien, och utgaf album från resor till Krim 1837 och Spanien 1849. Han illustrerade Béranger, Thiers' "Revolutionens historia" m. fl. och målade i akvarell och olja (Mönstringen, Manö- D. A. M. Raffet, efter en byst.