921 Rahm-Rahtmann 922 från 1840 i Wien och Florens. - 2. Karl E., den föregåendes son, tysk målare f. 1812 i Wien, d. där 1865, studerade för sin fader och vid Wiens akademi, vistades i Kom 1836-43, i Paris 1848, återvände till Wien 1850, uppgaf snart den lärarplats vid akademien, som erbjudits honom, blef först 1863 professor, idkade förut privat lärarverksamhet och rönte länge motstånd från akademien. Han var en kraftnatur, som fann sitt rätta område inom väggmåleriet, behandlade monumentala kompositioner och sökte sammansmälta romersk form med veneziansk färg. På 1850-talet utförde han allegoriska och mytiska målningar i flera privatpalats (Palais Sina, Todesco, Heinrichshof) och erhöll från grekiska staten beställning på en kolossal fris med framställning af det gamla Hellas' kultur. Den blef aldrig utförd annat än i en färgskiss, som uppenbarar en storslagen heroisk fantasi. 1863 fick han beställning på dekorativa målningar för trapphuset i Wiens vapenmuseum, väldiga allegoriska kompositioner. För det nya operahuset gjorde han utkast till dekorativa målningar - ridån med figurrika bilder ur Orfeussagan blef efter hans död utförd af två hans lärjungar (kartongen finns i kejs. målningsgalleriet, där E. är representerad äfven af historiska stafflitaflor, Manfreds intåg i Luceria, Krimhilds och Manfreds lik hittas m. fl.). E. målade äfven religiösa ämnen för kyrkor i Wien (Förföljelse af kristna finns i Kunsthalle i Hamburg). Som porträttmålare är han allt fortfarande högt ansedd, representerad i Wien, i Nya pinakoteket och i Schackgalleriet i Mimenen, Glyptoteket i Köpenhamn m. fl. E. hade ett mycket stort inflytande på utvecklingen af måleriet i Wien. Jfr monografi af Hottner (1863) och George-Mayer, "Erinnerungen an K. E." (1882). 1-2. G-g N. Rahm, Lars Eriksson, en på sin tid framstående präst och predikant, f. 24 mars 1646, d. 21 april 1729, magister i Wittenberg 1673, utnämndes 1677 till hofpredikant hos änkedrottning Hedvig Eleonora samt erhöll kort därefter förordnande att förestå Ladugårdslands- och amiralitets-iörsamlingens kyrkoherdebeställning. Han befordrades 1680 till kyrkoherde i Fogdö och Helgarö af Strängnäs stift samt 1690 till domprost i Strängnäs, hvarest han med kraft och allvar verkade till sin död. E. författade Sundheets-drufvors bittra vijn och olijoträds liuffliga saft (1713) i 182 veckopredikningar öfver profeten Jeremias. J- H. B.* Rahmän, "förbarmaren", Gud. Se Islam, sp. 915. Rahmani je, småstad i Nedre Egypten, prov. Be-liere, på vänstra stranden af Nilens Eosettearm. Yid E. egde den första mera betydande sammandrabbningen rum mellan fransmännen och mamlu-kerna (12 juli 1798), hvarvid de sistnämnde blefvo slagna. Rahmn, C o r n e l i u s, präst, missionär, f. 16 juli 1785, d. 21 aug. 1853 i Göteborg, egnade sig, efter att till en början ha idkat juridiska studier i Lund, åt teologien och prästvigdes 1810. Drifven af en oemotståndlig håg att verka som missionär, reste han sommaren 1817 till London och trädde i tjänst hos London missionary society. 1818-19 predikade han för bureterna vid Irkutsk^oöfc 1819 -23 för kalmuckerna, med Sarepta till stationsort. Enär emellertid hans missionsverksamhet väckt misstankar hos ryska regeringen, måste han 1823 bege sig till Petersburg för att hos vederbörande söka undanröja hindren för sin verksamhet. Då detta ej lyckades, återkallades han till London 1825 samt erhöll i uppdrag att verka som missionssällskapets biträdande sekreterare för utrikes bref växlingen. Denna beställning innehade han till 1833, då han förordnades till legationspredikant i London och pastor vid svenska församlingen därstädes. 1840 lämnade han England och tillträdde 1841 kyrkoherdebefattningen i Kalfs, Håksviks, Mårdaklefs och Frölunda församlingar af Göteborgs stift. J. H. B.* Rann, Eudolf, schweizisk konstforskare, f. 1841 i Zürich, d. 1912, blef efter studier i födelsestaden, Bonn och Berlin filos, doktor 1866, professor vid universitetet i Zürich 1877 och vid Poly-teknikum därstädes 1883. E. utgaf bl. a. Ge-schichte der bildenden ktinste in der Schweiz von den ältesten zeiten bis zum schluss des mittelalters (3 dlr, 1873-77) och Schweizer städte im mittel-alter (1889) samt flera arbeten behandlande konstminnen i Schweiz' olika kantoner. Sedan 1879 redigerade han "Anzeiger fiir schweizerische altertums-kunde". G-g N. Rahtmann, Hermann, tysk evangelisk teolog, f. 1585 i Lübeck, d. 1628 i Danzig, vardt, efter studier i Eostock, vid det katolska universitetet i Köln samt i Frankfurt a. M. och Leipzig, kyrkoherde vid Katarinakyrkan i Danzig. E. hade i sina studier i mycket gått andra vägar än de för de lutherske teologerna vid denna tid vanliga. Yid sidan af Luthers skrifter hade han flitigt studerat de katolske kyrkofäderna, och särskildt hade han rönt djupa intryck af Schwenckfeldts, Seb. Franks och Weigels "svärmiska" mystik. Det mystiska draget i E:s åskådning stärktes sedan ytterligare genom den med honom i mycket liktänkande Johann Arndts inflytande. I E:s närmast i praktiskt uppbyggligt syfte utgifna hufvudarbete, Jesu Christi, des königs aller könige und herrn aller herren Gna-denreich (1621), kom detta drag särskildt till synes i hans i företalet utvecklade uppfattning af skriftordet och dess förhållande till Anden. Den gudomliga inspirationen gäller egentligen ej skriften, utan profeternas och apostlarnas personligheter: skriften är blott ett yttre ord eller vittnesbörd om hvad som i deras hjärtan genom en omedelbar upplysning af Anden uppenbarats. Därför har skriftordet ej heller i och för sig karaktären af nådemedel; det vänder sig blott till förståndet; den egentliga nådemeddelelsen sker genom Andens oförmedlade verksamhet, som väl är tänkt såsom beledsagande, men ej såsom förmedlad genom ordet. Särskildt i den sista punkten kom E. i en mer eller mindre medveten motsats till den lutherska åskådningen med dess starka betonande af, att Andens verksamhet sker blott "i och genom" ordet (jfr Nådemedel). För denna sin lära angreps E. ome-