927 Raimund-Raimundus från Penaforte 928 han 1088 tillträdt, åt sin son och drog i spetsen for Syd-Frankrikes ridderskap mot Heliga landet; han svor att aldrig återkomma. Stolt och egensinnig, som han var, kunde R. ej sämjas med de öfrige ledarna för korståget. Efter Jerusalems eröfring (1099) undanbad han sig dess krona och återvände till Konstaintinopel. Med hjälp af kejsar Alexius gjorde han sig sedan till herre öfver emira-tet Tripoli (n. om Jerusalem), där han dog 1105. Tripoli egde bestånd som ett själfständigt grefskap till 1201; R:s ätt härskade där till 1187. - 2. R. VI, den föregåendes sonsons son, f. 1156, d. 1222, efterträdde 1194 sin fader som grefve af Toulouse. Han intog, ehuru själf icke religiöst intresserad, en försonlig hållning mot albigenserna. Då han ej villfor Innocentius IV:s önskan om stränga åtgärder mot kättarna, lät denne lysa honom i bann (1207) och predikade (1209) korståg mot hans länder. Förgäfves ödmjukade sig R. för påfven; i spetsen för en väldig här drog Simon af Montfort till Languedoc. R. gjorde ej något energiskt motstånd, och Simon eröfrade snart större delen af hans länder. Konung Peter af Aragonien kom till hjälp, men han och R. blefvo slagna vid Muret (1214). Simon fullbordade eröfringen, och på La-terankonsiliet 1215 förklarade påfven R:s län förbrutna; de gåfvos åt hans besegrare. - Med engelsk hjälp lyckades emellertid R. och hans son återvinna stora delar af det förlorade. -- 3. R. VII, den föregåendes son, f. 1197, d. 1249, fortsatte kriget. Sedan Simon stupat (1218) och hans son af stått från att fortsätta faderns verk (1224), var det konung Ludvig VIII, som fullföljde korstågstanken. R. köpte sig slutligen fred (1229) genom att till konungen afstå nedre Languedoc. Genom hans enda dotter Jeannes gifte med Ludvig IX:s broder Alfons kommo äfven R:s öfriga besittningar efter hans död till franska konungahuset. 1-3. N. II-tz. Raimund [ra'jmont], Ferdinand, österrikisk skådespelare och författare af folkdramer, f. 1790 i Wien, d. 1836 efter ett själfmordsförsök, var i sockerbagarlära, tills han 1808 af sin teaterhåg drefs att rymma. Han spelade först vid smärre trupper, tillhörde 1817-30 Leo-poldstadt-teatern i Wien och utmärkte sig genom en ypperlig karakteriseringsförmåga i lokalkomiska roller. 1823 började han skrifva fee-rilustspel, hvilka gjorde honom högeligen folkkär. Han anträdde 1830 en följd gästspelsresor i Tyskland. - R:s bästa pjäser äro Der diamant des geisterkönigs (1824), Der bauer als millionär (1826), Der alpenkönig und der men-schenfeind (1828) och Der verschwender (1833; "Slösaren", 1846). Folkdramatiken, som i det öfriga Tyskland längesedan tillintetgjorts af konstdiktningen, lefde med friskt lif kvar i Österrike. R. införlifvade sig med detta folkdramas bästa element och vidarebildade dem med sin naiva skalde- förmåga, vanligen utan all främmande eller lärd inblandning. Hans skådespel äro på en gång rörande och muntrande. Han vet att helgjutet sammansmälta en fantastisk-allegorisk fevärld med en frisk verklighetsskildring och däröfver kasta belysningen af en halft vemodig lefnadsfilosofi. Hans visor blefvo folkvisor, hans infall stående kvickheter i Wien. Ett minnesmärke (af Vogl) restes honom 1898 i Wien. Hans bref till Antonio Wagner trycktes 1894 i bd 4 af "Jahrbuch der Grillparzer-gesell-schaft". - Hans Sämmtliche werke utgåfvos 1837 (flera uppl.), ånyo af Glossy och Sauer 1880-81 (3:e uppl. 1903) och af Castle 1903. Se arbeten om R. af A. Farinelli (1897), F. Brukner (1905) och W. Börner (s. å.). Raimundus de Sabunde eller, väl riktigare, R. Sabieude (så i den äldsta handskriften af hans verk; något spanskt ortnamn Sabunde har ej kunnat uppvisas), spansk teolog, d. efter 1436. R., om hvars lif mycket litet är bekant, synes under de första årtiondena af 1400-talet ha intagit en bemärkt ställning vid universitetet i Toulouse, först inom den medicinska och filosofiska fakulteten, sedan som professor i teologi. För eftervärlden eger han betydelse genom sitt märkliga och skarpsinniga arbete, Liber naturce, sive creaturarum (naturens eller skapelsernas bok; i senare uppl. stundom be-titladt Theologia naturalis, naturlig teologi). R. söker här, i anknytning till, men under djärfvare och konsekventare utförande af i den äldre såväl skolastiska som mystiska teologien och speciellt hos R:s landsman Raimundus Lullus föreliggande ansatser, ådagalägga möjligheten af att äfven för förnuftet bevisa sanningen af kyrkans närmast på den positiva uppenbarelsen grundade lära. Mellan de två af R. antagna kunskapskällorna: "naturens eller skapelsernas bok" å den ena, bibeln å den andra sidan, består i och för sig full öfverensstämmelse. Då emellertid efter syndafallet naturens bok, som visserligen aldrig i sig själf kan förfalskas eller bedraga, i många stycken blifvit för människorna obegriplig, hvarför också de blott ur denna kunskapskälla ösande filosoferna aldrig kunnat nå fram till någon för att ernå salighet tillfyllestgörande visdom, var den särskilda i bibeln inneslutna uppenbarelsen nödvändig som korrektiv och norm för vår genom synden fördunklade kunskap. Dessutom uppenbaras äfven i bibeln en rad nya sanningar, till hvilka naturen ensam för sig aldrig kunnat föra. Men äfven om dessa gäller det, att de, sedan de uppenbarats, kunna legitimeras också inför det naturliga förnuftet. På denna väg söker R. sålunda att på en gång häfda den särskilda uppenbarelsens nödvändighet och dock frigöra den därpå stödda kyrkoläran från dess yttre auktoritetskaraktär. Om än R:s arbete ej direkt blef af något större inflytande på teologiens utveckling, vittna dock de många upplagorna och bearbetningarna om det intresse det väckte, och i rationalismens och den s. k. naturliga teologiens historia, eller kanske rättare förhistoria, intar det en betydelsefull plats. Jfr O. Zöckler, "Theologia naturalis" (1860), och Schenderlein, "Die philosophischen ansichten des R." (1898). E. Bg. Raimundus från Peñaforte, dominikangeneral samt huskaplan och biktfader hos påfven Gregorius IX, f. i Katalonien, d. 1275, nära 100 år gammal,