951 Ramanuja-Ramayana 952 Ramanuja, ind. relig., en på 1100-talet i södra Indien lefvande, berömd reformator inom den nyin-diska bramanismen eller hinduismen. Han var själf braman och dyrkare af Vishnu och hyllade som filosof i början Qamkaras riktning af Vedänta-systemet; men i motsättning till Vedäntismens rena monistiska lära (Adväita ;:icke dualistisk lära") utbildade han en modifierad form Vipista-adväita ("särskild, kvalificerad dualism"), enligt hvilken människosjälen antas som existerande skild ifrån det högsta väsendet (Brahman), om också till slut uppgående däruti. Han nedlade sitt system i en berömd skriftkommentar till samma Yedäntasutra som Qamkara egnat sin berömda kommentar (båda öfversatta i "Sacred books of the east" med Qarh-karas kommentar, bd 34 och 38, med Rämänujas kommentar i bd 48). För det högsta väsendet bibehöll han namnet Brahman, som uppfattas som personifierad i de mera personligt tänkta och verkande gudarna Vishnu och Rama (se d. o.). Själf blef R. af sin sekt ansedd som en inkarnation af (Jesha (eller Ananta, "den oändlige") eller ormarnas konung, som uppbär världen. Rämänuja'erna, som anhängarna kallas, ha sin utbredning företrädesvis i södra Indien, där de stå i motsättning ej blott till civaiterna, utan ock till vishnuiterna, som ha Vishnu-Krishna till sin medelpunkt. En särskild sekt är Rämänand a'e r n a (se R ä m ä-nanda). Jfr bl. a. Hopkins, "The religions of India" (1895), Lehmann, "Die indier" (i Chan-tepie de la Saussayes "Lehrbuch der reli-gionsgeschichte", 2:a uppl., II, s. 114 ff.) och framför allt Garbe, "Indien und das christentum" (1914). K. F. J. Ramas bro. Se Adamsbro n. Ramaskri, våldsam, bitter klagan. Ordet härrör från Jeremias 31: 15, där det heter, att i Rama höres klagan och bitter gråt öfver Israels rikes ödeläggelse. Ramayana, ett af den indiska och hela världslitteraturens berömdaste diktverk, skrifvet på sanskrit, tillskrifves i sin enhetliga form och med rätta i stort sedt en särskild diktarpersonlighet, Välmlki (se Indiens språk och litteratur, sp. 538). Det är ett episkt verk, bestående af 24,000 dubbelverser (ploka'er) i 7 böcker. Det finnes, så vidt hittills kändt, bevaradt i tre till formen, men ej till innehållet, rätt starkt varierande recensioner, som alla äro mycket gamla. I sitt nuvarande omfång har dikten förefunnits redan före vår tidräkning. Första och sista boken torde dock få betraktas som tillkomna från annan hand (senare rhapsoder) och fogade till den ursprungliga från Välmlki härstammande kärnan, de 5 böckerna 2-6. Denna enhet är som sådan säkerligen äldre än Ma-häbhärata som litterär enhet äfven i dess äldre redaktioner, om också sagostoffet i det senast nämnda diktverket och vissa partier otvifvelaktigt representera en vida äldre och primitivare utvecklingsståndpunkt och mera centralt ariska element än R. Som litterär enhet torde R. ha tillkommit redan under 600-talet, såsom Jacobi uppvisat. Språkformen är sålunda det mellan det vediska och klassiska sanskrit stående fornepiska språk, som man kan benämna den episka Bhäsä. Diktens hem är att förlägga till det gamla Ayodhyä (Audh) i Kocala-lan-det i nordöstra Indien (Bengalen). Där härskade Dacaratha, son till Raghu, son till Dilipa, hvilken härstammade från Ikshväku, stiftaren af Solsläkten. På sin ålderdom ville Dacaratha öfverlämna regeringen till sin äldste son Rama (se d. o.). Men på grund af två önskningar, om hvilkas uppfyllelse hans andra drottning Käikeyl fått hans löfte, uppsattes hennes son Bharata på tronen, under det Rama blef landsförvist för 14 år. På sin landsflykt följes Rama af sin yngre broder Laksmana och sin hustru Sltä (eg. "fåra"), inbegreppet af all trohet och dygd. När fadern dött af sorg, uppsöker half-brodern Bharata Rama för att föra honom tillbaka. Men denne ger honom sina guldbroderade skor som tecken till, att han afstår från tronen. Bharata vänder åter, sätter skorna på tronen och styr riket i Ramas namn. - Under tiden utkämpar Rama i Danrlakaskogen vilda och långvariga strider med olika vidunder, företrädesvis jättetrollen Räksasa (se d. o.), hvilkas höfding Rävana bortröfvar Sitä och för henne till deras stad Länka på Ceylon. Rama ingår nu förbund med apkonungen Hanumant, som med hjälp af sitt folk slår en underbar bro öfver sundet till Ceylon, så att Rama med hela sin här kan tåga öfver och befria Sltä. Därefter återvända Rama och Sitä till Ayodhyä, där de sedan härska öfver sina fäders rike. Diktens innehåll, särskildt det mytiska, har varit föremål för olika tolkningar. Lassen och Weber ville i dikten se en framställning af ariernas första strider om herradömet öfver Syd-Indien, till och med med grekiskt inflytande (från sagan om Helenas bortröfvande och Trojanska kriget). Detta är säkerligen förfeladt. Jacobi har helt visst rätt i sin gissning, att dikten grundar sig på speciellt indiska myter och sagor. Sitä, som en gudomlig personifikation af fåran, kan föras tillbaka ända till Rigveda; Rama är en särgud, som närmast kan anses besläktad med Indra, hvars kamp med regntrollet Vrtra torde ha sin motsvarighet i Ramas strid med Rävana. Att Rama och Hanumant äro gamla (stam)gudar, torde vinna ett stöd i den omständigheten, att båda ännu i dag äro föremål för gudomlig dyrkan på vida områden af Indien, särskildt östra och södra delen. - Ramayana har spelat en mycket stor roll i den indiska litteraturen och kulturen intill våra dagar; motivets användning i senare verk är på ett upplysande sätt framställdt af Baumgarfner, "Das Ramayana" (1894). En modern bearbetning på hindi af diktaren T u l s l Das betraktas nästan som ett slags bibel för öfver 100 mill. människor i norra Indien. Åtskilliga öfversättningar till olika nyin-diska dialekter äro i omlopp. Och af andra diktverk finnes en hel mängd från den indiska forn-och medeltiden, som hämtat sitt stoff från Ramayana eller från det sagomaterial, som där behandlas. Så finnes själfva sagan redan i Mahäbhärata, Rämopäkhyäna på öfver 750 9loka'er i 3:e boken. I buddistiska berättelseverk, särskildt Jätaka (se d o.), finns berättelsen i starkt förändrad form. Episk och dramatisk diktning från 300- ä 400-talet till omkr. 1200 ha öst ur samma källa eller rent af behandlat samma ämne. Så Kälidäsas Raghuvaiiica (se d. o.), vidare en dikt på prakrit, Setubandha ("brobyggningen") eller Rävanavaha ("Rävanas dödande"), som också tillskrifves Kä-lidäsa. Andra dikter äro Bhattikävya, skrifvet för att exemplifiera de grammatiska formernas