957 Ramée 958 musikteoretiker och tonsättare, f. 25 sept. 1683 i Dijon, d. 12 sept. 1764 i Paris, var son till en organist och skickades 1701 till Italien för musikstudier, men återvände efter ett år därifrån som violinist i en teatertrupp. Han skötte därefter organistplatser i Clermont-Ferrand och andra städer, vardt sin tids bäste orgel- och klavervirtuos i Frankrike och bosatte sig 1723 för framtiden i Paris, där han oaktadt åtskilliga motigheter slog igenom med sina skrifter samt pianostycken och operor. Rykte hade han först vunnit genom sin Traité de rharmonie réduite å ses principen naturels (1722), som blef grundstenen för den moderna harmoniläran. Akademien uttalade sig gillande om hans teoretiska verksamhet, och genom gene-ralförpaktaren La Popeliniére, hos hvilken han anställdes som musikdirektor, vann han äfven insteg vid Stora operan, där hans Hippolyte et Aricie gafs 1733 och följdes (1735-60) af 26 andra operor, bland dem Les indes galantes, Castor et Pollux (hans yppersta verk), Dardanus, La prin-cesse de Navarre, Pygmalion, Zoroastre och Ana-créon. I afseende på den musikaliska deklamationens skarpa utprägling och retoriskt patos anknyter R. till Lullys fransk-nationella operastil, men bringar nytt genom vida större individualise-ring af de olika verken, fängslande harmonik och blåsinstrumentens tillgodogörande för orkesterkoloriten. Man träffar hos honom både scener af gripande kraft och tjusande idyller. I viss mån förberedde han Glucks operareform. Dessutom komponerade han kantater, motetter, orgelstycken och flera häften Piéces de clavecin (1706-41), klaver-stycken i Couperins sirliga och intagande stil. Ludvig XV utnämnde R. till hofkompositör, 1745, och adlade honom, 1764. Af R:s skrifter må nämnas, utom det nämnda epokgörande verket, Nouveau sy-stéme de musique théorique (1726), hvari han vidare utvecklade sitt system, men äfven gaf sig in på ofruktbara matematiska spekulationer, som väckte mycken motsägelse, i synnerhet från ency-klopedisterna, samt Generation harmonique (1737), hvari han rättfärdigade den af S. Bach införda tempererade stämningen. R. grundade sin teori på de naturliga alikvot-tonerna (närmast på oktavens, tersens och kvintens medklingande vid anslåendet af grundtonen) och uppfann läran om ackordens ömvändning, som genast accepterades, liksom hans uppbyggande af ackorden i terser. Mera motstånd väckte hans teori om grundbasen (se Fundamentalbas), och ehuru äfven den uttalade en framtidstanke, nämligen det moderna klangrepresentantskapet, kom honom likväl dess ensidiga tillämpning att förbise, att tonerna ega icke blott ett harmoniskt sammanhang (genom klangförvantskap), utan äfven ett melodiskt (genom grannskap). Trots sina misstag och sin envishet i deras förfäktande var R. likväl obestridli- gen harmonilärans egentlige grundläggare och en genialisk framtidssiare, t. o. m. i fråga om den nyaste dissonansläran. R:s pianostycken utgåfvos ånyo af H. Riemann, klaverutdrag af flera bland hans operor i "Chefs d'oeuvres de 1'Opéra fran-9ais", och en monumentalupplaga af hans kompositioner utges, under redaktion af Saint-Saéns och Ch. Malherbe, på Durand et fils' förlag. En bronsstaty öfver R. restes 1880 i Dijon. Hans biografi skref s af Nisard (1867), Pougin (1876), La-loy (1908) och L. de la Laurencie (s. å.). - En systerson till R., likaledes kompositör och känd under benämningen Rameau neveu, har i en berömd karaktärsstudie af Diderot framställts som förkunnare af en egoismens och njutningslystnadens filosofi samt är äfven hufvudperson i Brach-vogels skådespel "Narciss" ("Narcisse Rameau", 1856). A. L. (E. F-t.) Ramée [-me], Pierre de la (latiniseradt Petrus Ramus), fransk humanist, f. 1515 i trakten af Soissons, d. 1572, var son till en kolare och härstammade från en utarmad adlig släkt. Han kom vid åtta års ålder till Paris, där han först uppehöll sig som tjänare hos en ung adelsman, som studerade vid ett college. Under hårda umbäranden och offrande sina nätter åt l studierna, skaffade han sig tidigt en omfattan- l de lärdom, särskildt inom den antika litteraturen. Han gjorde först bekantskap med den skolastiska logiken, men stöttes tillbaka af dess förkonstling. Mera tillfredsställdes han af Platons dialoger samt Ciceros och Quin-tilianus' retoriska skrifter. Vid sin magister-disputation 1536 försvarade han det radikala påståendet, att allt, hvad Aristoteles lärt, var falskt. Han började nu utöfva en glänsande lärarverksamhet vid flera colleges, men fick snart på sina skolastiska motståndares anstiftan sin lärofrihet inskränkt genom ett kungligt edikt. Han fortsatte dock sin verksamhet som föreståndare för College de Presles, och sedan Henrik II bestigit tronen, återfick han sin fulla lärofrihet, kallades till lärare i filosofi och retorik vid det humanistiska universitetet College de France och valdes till medlem i en kunglig kommission, som skulle reformera det franska undervisningsväsendet. Som universitetslärare väckte han oerhördt uppseende och samlade ända till två tusen åhörare kring sin lärostol. Undan sina teologiska motståndares förföljelser måste han dock fly från Paris. Efter en tid kom han tillbaka och tilläts verka som lärare i matematik vid College de France, men måste snart åter gå i landsflykt. I Geneve skaffade honom hans fritänkeri åter motståndare; däremot blef han väl mottagen i Tyskland, där professur vid Heidelbergs universitet erbjöds honom. Återkommen till Paris, blef han slutligen som protestant ett af Bar-tolomeinattens offer, möjligen på anstiftan af en bland hans vetenskapliga motståndare. Hans stym-