på litern 0,4942 gr. natriumkarbonat. Vid R. serveras
äfven vatten från Sofiakällan i Hälsingborg, som
är en af vårt lands starkaste koksaltkällor och håller
på litern 12,769 gr. klornatrium. Om detta vatten
blandas med R:s alkaliska källa till lika delar,
nedsättes halten af klornatrium till 6,4063 gr. på litern,
hvarigenom åstadkommes, att vattnet blir njutbarare
äfven för svagare patienter.
Fig. 1. Alkaliska källan vid Ramlösa.
Vid R. finnes varmbadhus, där bad i alla
brukliga former serveras, äfvensom elektriska ljusbad
samt radiumbehandling, och genom en 3 km.
lång spårväg står R. i förbindelse med ett jordområde
vid Sundet (Triangeln, omkr. 50 har), delvis
bevuxet med barrskog, där hafsbadhuset ligger på
fin sandbotten. R. har småningom genom sina källor
och dietetiska anordningar blifvit ett specificum för
sockersjuka och giktpatienter. Anstalten är öppen
15 maj--1 sept. 1913 var frekvensen 1,128 kurgäster.
Brunnsanstalten ligger på en platå s. om den
ofvannämnda ån och skyddas mot nordliga och
nordvästliga vindar af en synnerligen vacker park, som
till större delen utgöres af Ramlösadalen, berömd
för sin rika trädvegetation.
Fig. 2. Societetshuset i Ramlösa.
Vid R. finnas
brunnslasarett för fattiga, stiftadt genom gåfva af Karl
XIV Johan, apotek, societetshus samt ett tjugutal
större och mindre villor för uthyrning. Anstalten
företer en ganska mångskiftande historia, perioder,
då den var en af landets mest mondäna kurorter
(tiden 1810-38, då professor E. Munck af Rosenschöld
var anstaltens läkare), och andra, då den var i
lägervall, och frågan förelåg att lägga ned
brunnsverksamheten. Men efter dessa sorgliga tider har
brunnen fått ett nytt uppsving och kan nu betraktas
som en af landets förnämsta kurorter. Brunnen
eges af A.-b. Ramlösa brunn (bildadt 1896;
aktiekapital 599,000 kr.). Dess historia skildras uti en
broschyr med titel "Ramlösa Brunn 1707-1907"
(1907).
2. Ln.
Ramm (eng.
ram, fr.
éperon, ty.
ramm),
skpsb.,
förut äfven benämnd
bagge eller någon gång
sporre, en på förstäfven framspringande spets,
afsedd att vid stöt mot ett fientligt fartygs botten
upprifva denna. Redan i forntiden voro krigsfartygen
försedda med ett slags ramm (grek.
speron,
lat.
rostrum), bestående af en eller flera i närheten
af vattenlinjen på förstäfven fästa koppar- l.
järnskodda spetsar. Themistokles, hvilken säges ha
lärt grekerna användningen af speronen, angrep
därmed det fientliga fartyget tvärs på sidan för
att genast sänka det, eller också styrde han längs
sidan af detsamma för att afbryta dess åror. Denna
taktik lär i väsentlig mån ha bidragit till hans
seger vid Salamis (480 f. Kr.), och rammen fick
med fog anseende att vara fartygets förnämsta
vapen. Äfven nordens drakar voro stundom försedda
med tre sådana spetsar, kallade "brandar á
skipum". Speronen, som ursprungligen hade sin
plats i eller nära vattenlinjen, flyttades under
medeltiden högre upp för att vid äntring eller
landstigning tjäna som brygga. -- Då med segelflottorna
en ny taktik uppkom, som ej var baserad på
stäfangrepp, försvann småningom speronen för att
under namn af ramm åter göra sitt inträde, sedan
segelfartygen i sin tur fått lämna rum för ångfartyg.
-- På nyare fartyg är förstäfven med ramm
(den s. k.
rammstäfven) tillverkad i ett stycke af
gjutstål, den förbindes mycket starkt till förskeppet
samt stödes mot intryckning och brytning dels af
pansardäcket och närmaste undre däck, dels af
bordläggningen, som här är förstärkt, och
eventuellt pansargördeln. Rammens spets bör ligga så
långt under vattenlinjen, att den vid stöt kan
tränga in under fiendens pansargördel (se fig.) --
Under 1800-talets senare del åtnjöt rammen --
delvis till följd af erfarenheterna från slaget vid
Lissa (1866), där talrika stäfanfall företogos --
stort anseende som ett vapen, hvilket hastigt och
säkert kunde afgöra striden, då det fördes af en
skicklig fartygschef. Pansarfartyg och kryssare,
hvilka voro tillräckligt starkt byggda för att kunna
uthärda påfrestningarna vid en ramning, försågos
därför allmänt med ramm. Dennas obestridliga
fördelar motvägdes dock såväl af svårigheten att
utföra en lyckad ramning mot en i manöverdugligt
skick varande motståndare som af den
öfverhängande risken att i händelse af äfven ringa
