Från barnaår till silfverhår (8 dlr, 1904-07; I- III i finsk öfv.), hvarmed han vann en enastående och välförtjänt framgång. I en enkel, rask och spirituell stil gaf han här liffulla, ofta med humor berättade skildringar från ett gammalt adelshem i staden och på landet under förra hälften af 1800-talet samt minnen från utländsk mark. En stort anlagd historisk romancykel, Genom sekler; bilder ur en storätts lif (2 dlr, 1908-09), egde historisk kolorit och karakteristik, men var föråldrad i framställningssättet. K:s sista arbete var en samling Berättelser (1909), hvilka dock alla härrörde från tidigare år. 6. Georg Edvard R., son till R. 4, finländsk militär, f. 19 sept. 1834 i Viborg, gjorde sina första lärospån i finska kadettkåren och sedermera i Nikolajevska gardesjunkarskolan i Petersburg. 1855 befordrades han till fänrik vid Preo-brazjenska gardet och blef 1861 adjutant hos generalguvernören öfver Finland. Han tjänstgjorde i Finland till 1870, då han utnämndes till kommendör för tredje ryska grenadjärskarpskytteba-taljonen. 1874 blef han kommendör för finska gardet, hvilket han anförde i början af rysk-turkiska kriget 1877-78. I slaget vid Gornji Dubniak 24 okt. 1877 deltog bataljonen med stor utmärkelse. Kort därpå utnämndes R. till chef för ett af Rysslands förnämaste garden, det Semenovska, och deltog i spetsen för detta i flera företag under kriget: belägringen af Plevna, drabbningen vid Pravetz, öfvergången af Balkan m. m. 1878 generalmajor, utnämndes han 1879 till befälhafvare för den finska värnpliktiga militären, om hvars organisation och utbildning han inlade stor förtjänst, så att den i många afseenden kunde utgöra ett mönster för den ryska. På denna post kvarstod han, till dess finska militären (med undantag af gardet) upplöstes, 1902. Han befordrades då till general af infanteriet och erhöll afsked. I likhet med sin fader var äfven han högt uppskattad af monarkerna, nämligen kejsarna Alexander II och Alexander III. 7. August R., brorson till R. 5, finländsk finansman, försäkringsman, f. 15 mars 1859 på Dals-bruk i sydvästra Finland, egnade sig åt matematiska studier, blef 1882 filos, doktor och 1883 föreståndare för Nya svenska läroverket i Helsingfors, ett året förut upprättadt 9-klassigt gosslyceum. Som pedagog var R. ifrigt verksam. 1889 deltog han i upprättandet af Privata svenska flickskolan, ett komplement till hans eget läroverk, och var länge ordförande i skoldirektionen. 1893 tog han initiativ till bildandet af en privatskolornas pensionskassa, som han organiserade och i hvars direktion han blef ordförande. Han utgaf flera läroböcker i sina ämnen. Äfven publicerade han i praktiskt syfte skildringar från sina många turistfärder i landet. 1895 utkom hans mycket förtjänstfulla resehandbok Vägvisare i Finland (2:a uppl. 1905). 1895 lämnade R. den pedagogiska banan och har därefter nästan uteslutande egnat sig åt företag af finansiell eller ekonomisk natur. Han utsågs till verkställande direktör för Städernas i Finland hypotekskassa, som han organiserade och utvecklade till ett kreditinstitut af stadgadt anseende. Samtidigt, sedan 1892, ledde R. den då införda statliga försäkringsinspektionen, hvilken han äfvenså, efter en utrikes studieresa, organiserade och som han sedan ledde med framgång och nit. På detta område har R. utgett flera skrifter: utom skickligt affattade årsberättelser, en uppsats Försäkringsfonden, dess betydelse och rättsliga ställning (i "Juridiska föreningens tidskrift", 1898), vidare Om arbetare-understödskassor (1898), Om brandstod inom härad och socken (1899), Om föreningar för kreatursförsäkring (i "Pellervo-bibliotek", 1903). I 1897 års kommitté för sjömäns olycksfallsförsäkring och omorganisation af sjömanspensionsanstalten var R. medlem och sekreterare. Dessa arbetsfält lämnade R. i maj 1901 för att inträda som chef för handels-och industriexpeditionen i senatens ekonomidepartement. Hans verksamhet på denna post blef dock mycket kortvarig. Då det olagliga värnpliktspåbudet l aug. s. å. föredrogs i senaten, vägrade R. jämte tre andra senatorer att bidraga till dess pro-mulgering samt blef af denna orsak afskedad. Därefter engagerades R. som verkställande direktör för J. C. Frenckell & sons fabriker i Tammerfors, senare som chef för Borgströmska tobaksfabriken i Helsingfors. 1902 stiftade han industriidkar-nas i Finland ömsesidiga brandförsäkringsförening, hvars chef han blef. Slutligen, 1913, efter den Idmanska kraschen, utsågs R. till chef för landets äldsta och största privatbank, Föreningsbanken, af hvars förvaltningsråd han tidigare var medlem. R. deltog i samtliga landtdagar 1885-1906, var i början af sin landtdagsmannabana led. af allmänna besvärsutskottet, hvars ordförande han var 1891 och 1894, samt därefter af statsutskottet. 1904 var han järnvägsutskottets ordförande, sedan han 1897-99 varit medlem af kommittén för uppgörande af program för framtida järnvägsbyggnader i landet. 8. Julia (Jully) Maria R., född Ekström, den föregåendes hustru, finländsk genealog, f. 5 aug. 1865 i Viborg och gift 1883, har egnat sig åt genealogisk forskning och skriftställen samt i särskilda periodiska publikationer offentliggjort resultat däraf. Hennes Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden (1909, 1911), hvaraf hittills två häften (t. o. m. bokstafven M) utkommit, är ett monumentalt arbete, byggdt uteslutande på arkivaliska källor, och innebär en högst betydande forskningsprestation. 9. Vilhelm R., broder till R. 7, finländsk geolog, f. 20 jan. 1865 på Dalsbruk i sydvästra Finland, aflade studentexamen i Helsingfors 1882 samt egnade sig åt studiet af kemi och mineralogi, hvarjämte han under somrarna deltog i fältarbetena för Finlands geologiska undersökning. Han fortsatte sin utbildning 1885--87 vid Stockholms högskola under ledning af Brögger samt studerade 1888--89 och 1892--93 kristallografi och mineralogi vid universiteten i München, Göttingen och Paris samt petrografi hos Rosenbusch i Heidelberg. Efter att redan tidigare ha utgett några uppsatser om geologien i de af honom undersökta trakterna af Finland disputerade han 1887 för licentiatgrad med afhandlingen Om ljusets absorption i epidot från Sulzbachsthal. Han utnämndes 1888 till docent samt 1899 till professor i mineralogi och geologi vid universitetet i Helsingfors. 1887 hade R. som geolog deltagit i en från Finland utsänd expedition till Kolahalfön och återvände sedan under de