977 Ramsay 978 följande åren flera gånger till detta förut okända gebit. Det utomordentligt rika materialet från dessa forskningsfärder gaf honom ämne till flera afhandlingar, såsom: Das nephelinsyenitgebiet auf der halbinsel Kola (I, tills, med V. Hackman, 1894; II 1898), Urtit, ein basisches endglied der augitsyenit-nephelinsyenit-serie (1896), Uber die geologische entwicklung der halbinsel Kola in der quartärzeit (1898) och Vber den eudialyt von der halbinsel Kola (1893). Senare utsträckte R. sina forskningsfärder till trakterna mellan Hvita hafvet och Onega, hvarom hans uppsatser, Beiträge zur geologie der präkambrischen bildungen im gouverne-mente Olonez I (19C6) och Quartärgeologisches aus Onega-Karelien (s. å.) bära vittne, samt till halfön Kanin, som skildras i Beiträge zur geologie der recenten und pleistocänen bildungen der halbinsel Kanin (1904) och Beiträge zur geologie der halbinsel Kanin (1911), och till andra orter i Ryssland. Han fann dock tillfälle till undersökningar af geologien äfven i andra delar af Fennoskandia, hvilken allmänt använda benämning af R. getts Skandinavien med Finland och angränsande gebit; så har han från Kuusamo beskrifvit den nya bergartsgruppen ijolit samt lämnat värdefulla bidrag till kännedomen om södra Finlands kvartära geologi. I flera arbeten har han behandlat frågor af mineralogisk eller kristallografisk betydelse eller ämnen från andra områden af vetenskapen, t. ex. Der meteorit von Bjurböle bei Borgå (tills, med L. H. Borgström, 1902) och Orogenesis und klima (1910), hvari påpekas sambandet mellan klimatet och bergskedjeveckningarna under de geologiska perioderna. R. har dessutom utgett de mycket lästa läroböckerna Geologiens grunder (1909; 2:a uppl. 1912) samt Finlands geologiska utveckling från istiderna intill våra dagar (1894; 2:a uppl. 1900). R. vardt 1914 led. af Svenska vet. akad. 1_3. A. G. F.* 4 6-8. T. C. 5. A. II. 9. L. H. B. Ramsay [rä'mṡi], gammal skotsk adelsätt, som utgrenat sig till England, Frankrike, Sverige och Finland, leder sina anor upp till 1100-talet, då Simon de R. från Huntingdon i England (1140) erhöll gods i förläning i Midlothian af skotska konungen David I, sir John R. of Dalhousie, f. omkr. 1580, d. 1626, räddade vid den s. k. Gowriesammansvärjningen mot konung Jakob (1600) dennes lif, upphöjdes 1606 till viscount Haddington och blef 1621 engelsk peer med titeln earl af Holderness. William R., d. 1674, upphöjdes 1633 till (skotsk) earl af Dalhousie, var sträng presbyterian, kämpade 1644 mot Montrose och understödde 1651 Karl II under dennes misslyckade fälttåg mot Cromwell. En öfverstelöjtnant Alexander R. var den egentlige ledaren för den för svensk räkning af hans frände, öfverste Andrew R., värfvade skotska trupp, som tillintetgjordes af norska bönder vid Kringen i Romsdalen 1612; se Skottertoget. 1. James R., krigare i svensk tjänst, f. omkr. 1583, d. 29 juli 1638, var nära släkting till John R., earl af Holderness (se ofvan), kom 1631 med markisen af Hamilton (se d. o., sp. 1222) i Gustaf II Adolfs tjänst och befordrades 1632 till generalmajor. Han blef 1634 guvernör i Hanau och försvarade med utmärkt tapperhet denna stad mot de kejserlige från början af 1635 till midsommaren 1636, då staden befriades genom landtgrefven af Hessen. De kejserlige, under befäl af grefven af Dillenburg, intogo emellertid 1638 Hanau genom öfverrumpling, och R., som därvid blifvit svårt sårad, hölls mot öfverenskommelse i hårdt fängelse på Dillenburg, där han kort därefter afled. Jfr R. Wille, "Hanau im dreissig-jährigen kriege"(1886). 2. George R., 9:e earl af Dalhousie, brittisk krigare och koloniguvernör, f. 1770, d. 1838, deltog 1814 som divisionsgeneral under Wellington i dennes fälttåg i Spanien och Frankrike och var 1819--28 guvernör öfver Canada, Nova Scotia, New Brunswick, Prins Edvards ö och Cape Breton. 1829--32 var han befälhafvare öfver ostindiska kompaniets trupper i Indien. 3. James Andrew Broun R., 10:e earl och (från 1849) 1:e markis af Dalhousie, den föregåendes son, brittisk statsman, generalguvernör i Indien, f. 22 april 1812 på Dalhousie castle i Skottland, d. där 19 dec. 1860, blef 1837 underhusmedlem, tog vid faderns död, 1838, säte i öfverhuset och blef 1845 Gladstones efterträdare som handelsminister (president i Board of trade) i Peels ministär. Som sådan ådagalade han oerhörd arbetsförmåga och mycken vidsynthet vid uppredandet af den kris inom järnvägsbyggnadsväsendet, som inträffat s. å. Förgäfves sökte han därvid förmå Peel att lägga de engelska järnvägarna under effektiv statskontroll. R. afgick med Peel 1846 och sändes, ehuru konservativ, af dennes liberale efterträdare lord John Russell till Indien som generalguvernör, hvilket ämbete han tillträdde 12 jan. 1848. Om de allmänna dragen af hans rastlösa och omskapande verksamhet på denna post se Indien, sp. 530--531. Efter andra sikh-kriget (1848--49) bestämde sig R. för att annektera Punjab, och han anförtrodde dess styrelse åt ett triumvirat af dugande män (bröderna Henry och John Lawrence samt Ch. G. Mansel, den sistnämnde 1851 efterträdd af R. Montgomery), hvilka under R:s noggranna öfveruppsikt på förvånande kort tid gjorde denna oroliga landsdel till en lojal provins. Han förde 1852 ett krig mot Burma, hvilket ledde till annekteringen af Nedre Burma, och det brittiska området i Indien utvidgades ytterligare genom en rad annekteringar af furstendömen under infödda härskare (Satara, Nagpur och Jhansi m. fl.), hvarvid han med blicken fäst på invånarnas behof af god och rättvis styrelse åsidosatte furstarnas