under sig guldet, hvilket han i en drakes skepnad
vaktade på Gnitaheden; under ormen sitter Sigurd,
som ur en grop rände svärdet genom ormen, då
denne gick att dricka; i ristningens midt står
hästen Grane sadlad och bunden vid ett träd, hvari
två fåglar råda Sigurd att hugga hufvudet af
Regin, som ville svika honom. Längst till vänster är
Regin afbildad med afhugget hufvud. Därmed är
ovedersägligt visadt, att den märkvärdiga sagocykeln
om volsungar och gjukungar varit välbekant
äfven för Sveriges inbyggare.
Sigurdsristningen på Ramsundsberget.
Bilderna inramas
af två ormar, och på den undre finnes ruinskriften:
s i r i þ r : k i a r þi : b u r : þ o s i : m u þ i R :
A l r i k s : t u t i R : U r m s : f u r s a l u : H u l m-
k i r s : f a þ u r : S u k r u þ a r : b u a ta : s i s,
som torde böra öfversättas: ”Sigrid gjorde denna
bro, moder till Alrik, dotter till Orm, för Holmgers
själ, fader till Sigröd, sin make.” Att dessa
afbildningar blifvit anbragta vid en inskrift, som
icke tyckes stå med dessa i något sammanhang,
vill Säve förklara genom antagandet, att någon af
de i runskriften nämnda personerna ansetts
härstamma från Sigurd Fafnesbanes ätt. Då Sigröd
är den nordiska formen af Sigfrid, det forntyska
namnet på Sigurd Fafnesbane, är den förmodan
mycket sannolik, att Sigrid låtit rista dessa bilder,
emedan hennes man bar sagohjältens namn och
räknade sig till hans ätt. K. Säve har icke funnit
detta sammanhang, emedan han tolkade
Sukruþar
som ”Sigrid”, hvilket också är möjligt, och
Holmger som Sigrid Ormsdotters make och icke
svärfar. Se K. Säve, ”Sigurdsristningarna å
Ramsundsberget och Göksstenen” (i Vitt. hist. o. ant.
akad:s Handl., bd 26) och om den uti inskriften
nämnda bron S. Lindqvist, ”Fornvännen” 1914, s.
203 ff. Jfr Fafner, Göksstenen och Reidmar.
Th. W. (B--e.)
Ramså, norsk gård. Se
Andö.
Ramsåg. Se
Sågning.
Ramsåsa, socken i Malmöhus län, Färs härad.
1,245 har. 464 inv. (1914). Annex till Rödinge,
Lunds stift, Färs kontrakt.
Ramsö [ramms-], ö i Stockholms skärgård s. ö.
om Vaxholm, i Solöfjärden mellan Tynningön i s.
och Rindön i n., hvarifrån den skiljes genom det af
sommarvillor kantade
Ramsösundet. Ön, som
utgör 2 mtl, räknas i kyrkligt hänseende till
Vaxholm, men i öfrigt till Värmdö socken.
Ramtillaolja, bot. Se
Guizotia.
Ramtillfrö, bot. Se
Guizotia.
Ramundeboda. 1. Socken i Örebro län, Grimstens härad,
intill 1910 benämnd
Bodarne.
13,953 har. 2,308 inv. (1914). R. utgör ett pastorat
i Strängnäs stift, Edsbergs kontrakt. -- 2. Kloster,
som var beläget på norra Tiveden i nuvarande Bodarna
socken, vid stråkvägen mellan landet nordanskogs och
sunnanskogs, där af ålder gränsen varit mellan Svea-
och Götaland. Stället utgjorde en af stationerna vid
konungarnas eriksgata, där närkingarna skulle möta
monarken. Läget var särdeles lämpligt för ett kloster
af Antoniusorden, som företrädesvis egnade sig åt
sjukvård o. d., hvilket kunde komma de vägfarande
väl till pass. Det omtalas ej förr än 1497, då
"S:t Antonii kloster på Tiveden" tillhandlade sig
Solberga torp i Edsbergs socken. Dessutom egde det
gården Klippan i Nysunds socken, ö. om Letälfven,
samt en gård i Arboga, men därtill synes dess egendom
ha varit inskränkt. Detta föranledde Gustaf I, som
insåg svårigheten för klostret att uthärda den dagliga
gästningen, att tillåta munkarna (1527), "enär inom
kort tid inga härbärgerare kunna förordnas, som så
lämpliga äro att förestå denna tunga, som S:t Antonii
bröder", att trots beslutet i Västerås draga omkring
i landet 12 veckor på vintern och 8 på sommaren för
att under "Guds rena ords predikande" förvärfva sitt
uppehälle. Några få år därefter (det uppges 1529)
ansåg han dem obehöfliga och lät utrymma klostret.
Sannolikt har klostret aldrig haft några mera
betydande byggnader. Några hundra meter från
landskapsgränsen, nära Bodarnesjön, finnes dock en
ungefär manshög gråstensmur, som synes ha utgjort
kortsidan, cirka 17 m., med tillstötande delar af
långväggarna. På en teckning af Hadorpf är denna
mur sluten. Möjligt är, att muren härrör från en
påbörjad klosterbyggnad. Emellan dessa murar och sjön
finnes en dubbelkällare af gråsten med delvis bevaradt
tunnhvalf. Vid den utgräfning af källaren, som gjordes
1912, anträffades förutom ben af allehanda djur, mynt
från såväl slutet af medeltiden som från alla konungar
