991 Rancagua-Randa 992 för polisen. Som sådan utvecklade han en utomordentlig verksamhet och kraft. Vid Gambettas fall, febr. 1871, nedlade äfven K. sitt ämbete. Vald till medlem af kommunen, deltog han en kort tid i öfver-läggningarna på Hotel de Ville, men afgick redan 6 april 1871, då ytterlighetspartiet inom kommunen vann öfverhand. Då Gambetta i nov. 1871 stiftade "Képublique francaise", blef R. en af denna tidnings förnämsta medarbetare. Han valdes 1873 af Lyon till medlem af Nationalförsamlingen, men dömdes i okt. s. å. till döden för sitt deltagande i kommunen. Denna endast af politiskt hat dikterade dödsdom undandrog R. sig genom att fly till Belgien. Först efter amnestien 1879 kunde han återvända till Paris. Han valdes 1881 af Paris till medlem af deputeradekammaren, men föll igenom vid valen 1885. R. fortfor likväl att utöfva stort politiskt inflytande och var sn af general Boulangers talangfullaste och ifrigaste motståndare. 1891 valdes han till senator af Seinedepartementet, och 1903 blef han senator för Corsica. Som medarbetare i "République francaise", "Voltaire", "Mot d'ordre", "Paris", 'Le ladical'" och "L'Au-rore" fortsatte R. att kämpa för sina republikanska idéer. Därjämte utgaf han flera böcker, bl. a. romanen Sous Vempir e (1872) samt den historiska skildringen U ne évasion de Lambése (1877). E. W. Rancagua [rarjka^wä], hufvudstad i chilenska prov. 0'Higgins, vid Pio Cachapual och sydbanan. 6,700 inv. (1900). Lyceum, tändstickstillverkning. J. F. N. Rance [ras], kustflod i Bretagne, rinner upp på Menébergen i dep. Cötes-du Nord, förenar sig s. om Dinan med den till Rennes vid Ille gående kanalen, är segelbar därifrån och faller ut i La Man-che genom ett bredt aestuarium, vid hvilket ligga hamnarna S:t Servan och S:t Malö. Längd 110 kin. (J. F. N.) Råneå [räse], DominiqueArmand Jean Le B o u t h i 11 i e r de, trappistordens stiftare, f. 1626 i Paris, där hans fader var sekreterare hos drottning Maria af Medici, d. 1700, bestämdes af fadern för det andliga ståndet, men började tidigt hänge sig åt ett yppigt och utsväfvande lefnadssätt, hvilket fortfor, äfven sedan han 1651 blifvit prästvigd. Men 1657 uppgaf han plötsligt de glänsande framtidsutsikterna på den hierarkiska banan och drog sig tillbaka till cisterciensklostret La Trappe i Normandie, där han var abbot. Sedan han 1662 som genom ett underverk blifvit räddad undan en lifsfara, blef denna förändring alltmer djup och allvarlig. Efter att 1664 ha genomgått novisgraderna i klostret Perseigne bortskänkte han hela sin förmögenhet till välgörande ändamål och öfvertog styrelsen af klostret La Trappe, hvilket han upprättade ur dess djupa förfall med den påföljd, att trappistorden blef den strängaste, mest asketiska orden i den romer- ska kyrkan. Han författade några asketiska traktater. Se B. Schmid, "A. J. le B. de R." (1897), och F. Biittgenbach, "A. J. le B. d. R." (s. å.). J-P-* Ranch, Hieronymus Justesen, dansk skald, f. 1539, d. 3 dec. 1607, studerade i Wittenberg 1563 och blef präst i Viborg 1572 samt prost 1591. R. författade de näst Kr. Hansens (se d. o.) äldsta skådespel på danska: Salomons hylding (1584), som uppfördes vid prins Kristians hyllning i Vibcrg och där R. själf spelade med, Samsons fcengsel (1599) och lustspelet Karrig Nid-ding, som blef en mycket läst folkbok. Såväl dessa som hans moraliserande Fuglevise utgåfvos af S. B. Smith 1876-77. E. Bbg. Ranchéros [-je7rås], sp., egentl, invånare i en rancho (landtgård), mexikanskt landtfolk. Ranchéros äro i allmänhet af spansk-indiansk härkomst, förträffliga ryttare och jägare samt utgöra största delen af landets beridna trupper, ett slags irreguljärt kavalleri. Ranchi [ränt J i'], stad. Se Lohardaga. Rancho [ra'ntjå]. Se Ranchéros. Rancken, Johan Oskar Immanuel, finsk skolman och historisk skriftställare, f. 23 jan. 1824 i Bjärnå prästgård, d. 30 mars 1895 i Vasa, blef student 1840, filos, magister 1844, filos, licentiat 1850, filos, doktor 1853, utnämndes 1854 till lektor i historia vid Vasa gymnasium, var läroverkets rektor 1865-72 äfvensom rektor vid svenska lyceet i Vasa 1874-76 och fick afsked 1887. Han erhöll professortitel 1891. R. utgaf ett stort antal skrifter af pedagogiskt och historiskt innehåll, bland hvilka må nämnas Drottning Karin Månsdotter. Biografiskt försök (i "Suomi" 1849), Handlingar ur Tottska grafkoret i Åbo domkyrka (i "Suomi" 1851), Bidrag till femtio-åriga minnet af Döbeln och björneborgarne i finska kriget 1808 och 1809 (1860; innehåller Karl Henrik Asps dagbok, försedd med noter af R.), Fänrik Ståls hjeltar och skådeplatsen för deras bragder (1864), Michael Cho-rceus (1875), Bonderesningen i Österbotten. En episod från 1808 års finska krig (1882; innehåller P. J. Bladhs dagbok) samt "A. G. Weissman von Weissensteins dagbok" (1887). R. anlade en betydande folkloristisk samling, innehållande folksånger, sagor m. m. från det svenska Österbotten. M. G. S. Ranco [ra'nkå], sjö i Chile. Se B u e n o. Rancune [rakyn], fr., agg, groll. Rand, sjöv. Ett märssegel säges "vara på rand" 1. "ha löpt på rand" 1. "vara randadt", då det nedfirats h. o. h. eller så, att rån kommit ned till eselhufvudet, hvilket ofta göres, då fartyget öfver-fallés af en häftig by. Uttrycket kommer däraf, att märsarna på de äldre fartygen voro så stora, att seglet vid en sådan manöver blef liggande på rnärsranden. R. N.* Randa, Anton Ritter von, österrikisk rättslärd, f. 8 juli 1834 i Bistritz i Böhmen, blef 1858 juris doktor, 1860 docent, 1862 e. o. professor och 1868 ordinarie professor i österrikisk civilrätt, handels- och växelrätt, allt vid universitetet i Prag; till dess tjechiska afdelning, om hvars tillkomst han inlade stor förtjänst, öfver-gick han vid dennas utbrytning (se Prag, sp. 114). Han inträdde 1881 i österrikiska herrehuset och i rikets högsta domstol ("reichsgericht") samt