med att genomläsa de grekiske och romerske historieskrifvarna och utsträckte efter hand sitt studium till folkvandringstidens och medeltidens källskriftförfattare. Hos Guicciardini och Giovio -- de förnämste skildrarna af den nyare tidens begynnelse -- stötte han på sådana oförenliga motsägelser, att han underkastade dem och de med dem samtida författarna en grundlig kritik. Som resultat af denna undersökning framgick hans första historiska arbete, Geschichte der romanischen und germanischen völker (1824), en skildring af sydvästra Europas kring Italien sig samlande historia under tiden 1494--1514, hvartill slöt sig Zur kritik neuerer geschichtschreiber. Redan i företalet till detta arbete framställde R. historieskrifvarens uppgift sådan, som han sedermera under hela sin författarverksamhet fullföljde den: att visa hvad som varit, icke att sitta till doms öfver det förflutna eller göra anspråk på att undervisa samtiden till eftervärldens nytta. Arbetet förskaffade R. 1825 e. o. professuren i historia vid Berlins universitet. Berlinbibliotekets samling af italienska diplomaters skrifvelser hufvudsakligen från 1500- och 1600-talen ingaf honom föresatsen att öfverge planen till en fortsättning af ofvannämnda verk och i stället utge en skildring af södra Europas furstar och folk, hvarmed början gjordes 1827 i verket Die osmanen und die spanische monarchie im 16. und 17. jahrhundert. 1827--28 studerade R. de i Wien befintliga venezianska aktstyckena och hade därjämte tid öfrig att, efter den ryktbare serbern Karadjitjs papper och muntliga meddelanden, som Kopitar tolkade för R., författa Die serbische revolution (1829; forts. i R:s "Sämmtliche werke"), som väckte stort uppseende. Under två och ett halft års vistelse i Italien (hösten 1828--våren 1831) forskade han med en underbar samlarflit i Venezias, Florens' och Roms arkiv. Den förnämsta frukten af dessa forskningar blef -- oafsedt monografien Die verschwörung gegen Venedig im jahre 1618 (1831) m. fl. -- Die römischen päpste, ihre kirche und ihr staat im 16. und 17. jahrhundert (3 dlr, 1834--36; fullföljdt till våra dagar i R:s "Sämmtliche werke"), R:s yppersta verk, som skaffade honom världsrykte, ett arbete, där i rikaste mått framträda de utmärkande dragen af hans historiska konst: stora vyer parade med en mångfaldig och präktig utveckling af enskildheterna samt en beundransvärd oväld. Opartiskheten dref R. i detta arbete så långt, hvad påfvestolen beträffar, att den känslan smög sig öfver honom, att han icke låtit det protestantiska elementet komma rätt till heders. Detta jämte ett patriotiskt begär att också skildra Tysklands öden -- hvilket han dittills försummat -- samt det rika material de tyska riksdagsakterna erbjödo dref honom till att skrifva Deutsche geschichte im zeitalter der reformation (5 bd, 1839--43; sedermera ett tilläggsband urkunder), ett arbete, som väl kan ställas vid sidan af hans påfvehistoria. Emellertid blef R. 1833 ordinarie professor och fortsatte med sina föreläsningar ända till sommaren 1871. Tyngdpunkten af hans lärarverksamhet låg dock i de "historiska öfningar", som han anordnade och vid hvilka han utbildade en rad duktiga historiker, som hvar i sin stad i Tyskland utbredt "den rankeska skolans" metod: kritik af källorna, noggrannhet och penetration. 1841 utnämndes R. till preussisk rikshistoriograf och 1854 till medlem af statsrådet. På hösten s. å. var han bajerske konungen Maximilian II:s gäst på Berchtesgaden och höll därvid för konungen en serie enskilda föredrag i allmän historia. Redan då afhandlades dem emellan frågan om det historiska samfund, som hösten 1858 började sin verksamhet i München under namnet "Historische kommission bei der akademie der wissenschaften", hvilket utgett bl. a. de tyska riksdagsakterna, "Jahrbücher der deutschen geschichte" och "Allgemeine deutsche biographie". R., som 1865 adlades, erhöll 1882 som verkligt geheimeråd titeln excellens och kallades 1885 af staden Berlin till hedersborgare i sammanhang med sin 91:a födelsedag, då han fick mottaga en storartad hyllning icke blott af sina landsmän, utan snart sagdt från alla länder i Europa. De femton sista åren af sitt lif led R. af försvagad synförmåga till den grad, att han nästan alldeles måste afstå från att läsa och skrifva. Men han upphörde dock icke med sin litterära verksamhet. Dagligen hade han för sina forskningar biträde af två vetenskapligt bildade män, och för dem dikterade han en rad omfattande historiska skrifter. Bland alstren af R:s kolossala historiska skriftställen må, utom de ofvan anförda, nämnas: Neun bücher preussischer geschichte (3 bd, 1847--48; i ny upplaga omarbetadt till "Zwölf bücher preussischer geschichte"), behandlande särskildt Fredrik Vilhelm I, hvars historiska betydelse R. först uppmärksammat, och början af Fredrik II:s historia, Französische geschichte (5 bd, 1852--61), Englische geschichte (7 bd, 1859--68), Zur reichsgeschichte (omf. tiden 1575--1619), Geschichte Wallensteins (1869; "Wallenstein", 1870), Der ursprung des siebenjährigen krieges (1871), Die deutschen mächte und der fürstenbund, deutsche geschichte von 1780 bis 1790 (2 bd, 1872), Genesis des preussischen staats (1873), Ursprung der revolutionskriege 1791 und 1792 (1875), Zur geschichte Österreichs und Preussens zwischen den friedensschlüssen zu Aachen und Hubertusburg (s. å.), Weltgeschichte (9 bd, 1880--88), ett arbete, hvarmed han grep sig an på sommaren 1879 vid 84 års ålder och af hvilket han själf hann utarbeta 7 bd (till slutet af 1000-talet). 1832--36 utgaf R. en i förbindelse med utrikesministeriet stående "Historisch-politische zeitschrift", af hvars 2 bd han författade två tredjedelar (omkr. 1,000 sidor), 1873 "Aus dem briefwechsel Friedrich Wilhelms IV. mit Bunsen" och 1877 "Denkwürdigkeiten des staatskanzlers fürsten von Hardenberg" (5 bd). Af R:s Sämmtliche werke utarbetades 48 bd (1867--81) af honom själf (fortsättningen, bd 49--52, 1887--88, har publicerats af A. Dove). -- R. är den tyska historieskrifningens yppersta namn. Han är framför allt universalhistorikern, i det att han, äfven när