han skildrar en särskild nations historia, betraktar dess öden som moment i ett universellt sammanhang. Härmed sammanhänger utan tvifvel den stora vikt, som han städse egnar den yttre politiken, hvars öfverordnade betydelse för de enskilda staternas historia han städse, om också indirekt, betonar. De diplomatiska underhandlingarna och synpunkterna få därför helt naturligt ett bredt rum i hans skildring, och man har stundom med visst klander talat om R:s "diplomatiserande" historieskrifning. R:s omdömen äro utmärkta för en sällsynt objektivitet, en egenskap, som främst beror på hans upphöjda, från tendens och passioner fria åskådning och hans utomordentliga förmåga att se hvarje historisk företeelse i dess rätta historiska sammanhang. Stundom verkar denna opartiska skildring kylig och opersonlig. R:s statsåskådning var alltigenom konservativ, och i häfdandet af det historiska gifna samhället och dess organiska utveckling efter de allmänna tidsidéernas kraf såg han en af statskonstens främsta uppgifter. De store målsmännen för en dylik konserverande och dock kraftigt reformerande statskonst ega hans sympatier, medan han däremot stod mera oförstående inför revolutionära och demokratiska frihetsrörelser och hjältar. R:s historiska uppfattning är för öfrigt buren dels af hans utprägladt evangeliska, från ett ifrigt studium af Luther framgångna religionsåskådning och af en allmän idealistisk världsåsikt, påverkad främst af Fichte. R. reflekterar städse öfver de historiska företeelserna och vill i dem spåra de allmänna idéer, som behärska utvecklingen. Dessa idéer äro helt enkelt ändamålen med hvarje historisk utvecklingsprocess, tänkta som ideellt närvarande i denna process som dess inre grund och lag. I de stora historiska personligheterna äro dessa af den föregående utvecklingen betingade idéer eller -- om man så vill -- uppgifter och program för den kommande utvecklingen lefvande, och genom dem som organ förverkligas de under strid med motsatta sträfvanden och viljor. Icke utan en viss dragning åt mystik uppfattar R. på samma gång de historiska idéerna som tankar hos den gudomliga intelligens eller utflöden af den gudomliga kraft, som behärskar världsalltet, och kallar dem andliga realiteter eller moraliska energier, som liksom objektivt ingå i och behärska den mänskliga historien. R. älskar att i inledningar icke blott till sina arbeten i deras helhet, utan till hvarje större afdelning eller till och med kapitel framhålla den ideella innebörden af tidens arbeten och strider, dess historiska uppgift och de motsatta krafter, ur hvilkas kamp det historiska resultatet framgår. I förmåga att uppspåra företeelsernas sammanhang, att framhålla det väsentliga i hvad som sker och betona dess historiska betydelse och universella sammanhang är R. den oupphunne mästaren. Mindre lyckades han i sin karakteristik af nationella egendomligheter och af enskilda personligheter, hvarvid ofta de individuella dragen försvinna för de allmänna synpunkterna. R:s historieskrifning och historiska uppfattning ha verkat oerhördt lyftande och fördjupande på den historiska vetenskapen i dess helhet, men den har, särskildt hos hans efterföljare, ledt till en viss konstruktion. I flera hänseenden har också den nyaste historieskrifningen reagerat mot R:s historiska åskådning och metod, på samma gång den erkänner betydelsen för vetenskapen både af hans banbrytande kritiska forskningsprinciper och hans universella, idéfyllda författarskap -- ett af de mest glänsande och följdrika, som historieskrifningens historia vet att omtala. -- R:s stil är utmärkt för klarhet och behag och präglas af en verkligt klassisk förnämhet, om också stundom af en viss spekulativ tyngd. -- R:s betydelse och arten af hans historiska författarskap ha varit föremål för mycken diskussion från olika synpunkter under den omfattande skriftväxling rörande den historiska vetenskapens allmänna uppgifter och metod, som uppstod på 1890-talet, särskildt med anledning af K. Lamprechts arbete "Deutsche geschichte" och hans broschyr "Alte und neue richtungen in der geschichtswissenschaft" (1896). Hans namnteckning återfinnes å pl. II till art. Autograf. -- Angående R:s lif se hans skrift "Zur eigenen lebensgeschichte" (utg. af Dove 1890), Giesebrecht, "Gedächtnissrede auf L. v. R." (1887), Guglia, "L. v. R:s leben und werke" 0893), och Nalbandian, "L. v. R:s bildungsjahre und geschichtsauffassung" (1901). 2. Johannes R., den föregåendes brorson, tysk antropolog och fysiolog, f. 23 aug. 1836 i Thurnau (Oberfranken), blef 1861 med. doktor, 1863 docent, 1869 e. o. professor i fysiologi i München och 1886 ord. professor i antropologi där. Som fysiolog gjorde han sig ett namn genom sina arbeten Tetanus (1865; 2:a uppl. 1871), Lebensbedingungen der nerven (1868) och Die blutverteilung und der tätigkeitswechsel der organe (1871) äfvensom genom sin i flera upplagor (1867--81) utkomna lärobok i människans fysiologi. Bland R:s arbeten i antropologi märkas Beiträge zur physischen anthropologie der bayern (1883--92) samt hans stort anlagda, populära framställning af människans anatomi, fysiologi och antropologi Der mensch (2 bd, 1887; 3:e uppl. 1912). Sedan många år är R. hufvudredaktör för "Archiv für anthropologie". 1. (L. S.) 2. R. T-dt. Rankfotingar, Cirrhipedia, zool., är en ordning inom kräftdjurens klass (se K r ä f t d j u r e n). FråD det stora flertalet andra kräftdjur afvika rankfotin-garna därigenom, att de mist sin fria ställflytt-ningsförmåga och i könsmoget tillstånd äro fastvuxna antingen på klippor, alger eller andra föremål i hafvet eller på andra djur (snack- och musselskal, kräftskal o. s. v.); somliga äro bundna vid en bestämd djurform som värd (t. ex. släktet Coro-nula på hvalar); andra åter ha utbildat intimiteten mellan sig och värddjuret till en verklig parasitism, d. v. s. de lifnära sig på bekostnad af det senares kropp. Det är med ryggsidan i den främre kroppsändans närhet som rankfotingarna fästa sig; en cementkörtel, som mynnar ut vid basen af de främre antennerna, lämnar ett hastigt stelnande kitt, medelst hvilket vidfästningen åstadkommes. Som fastsittande djur i allmänhet ha ett mycket större behof af skydd än djur, som genom flykten kunna undandraga sig sina fienders förföljelser, ha också rankfotingarna blifvit allsidigt beklädda med hos en del mycket hårda skal (fig. 1). Härigenom har det stora flertalet blifvit så olika alla öfriga kräftdjur, att de länge - ännu af G. Cuvier - ansågos för blötdjur; först upptäckten af