Gottorp att hålla det besatt 1706--09, och sedan Kr. D. Rantzau 1721 blifvit skjuten på en jakt, enligt uppgift på anstiftan af sin yngre broder Vilhelm Adolf Rantzau, tog sig danske konungen Fredrik IV däraf anledning att egenmäktigt införlifva grefskapet med hertigdömet Holstein. Ra^tzäu, en af de äldsta, rikaste och mest utbredda adelssläkterna i Holstein, leder sina anor tillbaka till 1000-talet och räknade 1600 omkr. 120 manliga medlemmar samt egde mer än 100 gods. På 1500-talet fingo flera män af denna ätt äfven gods i Danmark, och ännu tillhör bl. a. Kosenvold (se d. o.) en gren af släkten. I nyaste tid ha två medlemmar af släkten K. blifvit namnkunniga. Grefve Kuno R., f. 1849, gifte sig 1878 med furst Otto v. Bismarcks enda dotter Marie, f. 1848, och var 1888-91 preussiskt sändebud i Haag. - Grefve Kristian R. till Rastorf, f. 1858, "verbitter", d. v. s. föreståndare för frökenklostret i Itzehoe, och medlem af preussiska herrehuset, har uppträdt som hätsk motståndare till danskheten i Slesvig. 1. Melchior R., son till en viss Hans R. till Niewhus, dansk statsman, f. omkr. 1490, d. 1539, var under konung Fredrik I landtmarskalk i hertig-dömena och blef 1533 hof marskalk hos Kristian III, slöt s. å. i Bruxelles förbundet med Nederländerna, hvarvid brytningen med Ltibeck beseglades, och främjade sedan mycket skickligt sin herres sak. 1536 tog han initiativ till de katolske biskoparnas fängslande och reformationens genomförande i Danmark. Han fick sedan i uppdrag att leda rannsak-ningen med de båda tillfångatagne lybeckarna Jiirgen Wullenwever och Markus Meyer. Som genuin adelsman hatade han dem för deras demokratiska planer, och genom grym tortyr afpressade han dem bekännelser, som kunde ge honom rätt att låta aflifva dem. 2. Johan R., dansk krigare, f. 12 nov. 1492, d. 12 sept. 1565, drog 1514 till Spanien, Italien och Heliga landet, där han dubbades till riddare, och blef efter hemkomsten 1517 hofmästare hos prins Kristian (sedan Kristian III). Han var denne följaktig till riksdagen i Worms 1521 och vanns där för lutherska läran. Som rådsherre hos hertig Fredrik (sedermera konung Fredrik I) undertecknade han 1522 förlikningen i Bordes-holm med Kristian II och rådde honom 1523 att mottaga jylländska adelns anbud om danska kronan samt anförde sedan hans här vid Köpenhamns och Malmö belägring äfvensom emot Sören Norby i Skåne 1525. Han blef 1524 danskt riksråd och dessutom hofmästare i hertigdömena Slesvig och Holstein, där han arbetade för reformationens genomförande. 1532 var han en af de 8 danska eller holsteinska rådsherrar, som skulle gå i borgen för fortvaron af Kristian ILs fångenskap. Vid Fredrik I:s död 1533 var R. lika ifrig att främja Kristian III:s upphöjelse på tronen, tryggade först hans herravälde öfver hertigdömena och tvang lybeckarna att sluta separatfred, förde sedan Kristians här mot Danmark, slog skeppar Kle-ment i Jylland (stormade Aalborg i dec. 1534), segrade vid öxnebjerg på Fyn 1535 och nödgade slutligen Köpenhamn att dagtinga 1536. Han blef sedan ståthållare i Slesvig och Holstein, följde 1538 konungen till det protestantiska furstemötet i Braunschweig och afslöt i Speier 1544 förlikningen med kejsar Karl V. Då han likväl s. å. bestämdt afstyrkte Kristian IILs plan att dela hertigdömena med sina halfbroder, emedan han önskade förena dem som en enda stat i personalunion med Danmark, föll han i onåd och afsade sig sina ämbeten. Däremot öfvertog han 1559 öfverbefälet i kriget mot Dithmarschen (för att hämnas nederlaget 1500) och visade där sin gamla fältherreskicklighet och en ungdomlig kraft i kampen samt efter segern en mildhet, som stod i bjärt motsats till den grymhet, som han i sina yngre dagar hade öfvat mot de danske bönderna. R. tillskrifves en skildring af sistnämnda fälttåg, Wahrhaftiger verzeichniss des 'krieges wider den ditmarsen (Strassburg, 1569). 3. Henrik R., son till R. 2, dansk statsman, f. 11 mars 1526, d. l jan. 1599, blef 1556 ståthållare i Slesvig och Holstein och omintetgjorde 1559 hertig Adolfs plan att för egen räkning eröfra Dithmarschen. Han deltog i många diplomatiska förhandlingar, bl. a. i fredsunderhandlingarna i Stettin 1570. Vidare understödde han konungen emot hertigen af Gottorp, ocji efter konungens död 1588 hindrade han änkedrottning Sofias plan att få förläningar åt sina yngre söner i den kungliga delen af hertigdömena genom att liksom fadern 50 år förut hålla fast vid ländernas enhet. Han var känd öfver hela Europa för sin rikedom (han egde 18 adelsgods) och försträckte flera gånger penninglån åt furstliga personer. Dessutom egde han en ovanlig bildning, fick tillnamnet "den lärde" och bref-växlade med många vetenskapsmän och latinska skalder; hos honom sökte också Tyko Brahe sin första tillflykt efter bortresan från Danmark. Själf hängaf han sig ifrigt åt astrologi och skref under pseudonymen Cilicius cimber flera arbeten på latin, så t. ex. en skildring af kriget mot Dithmarschen (utg. 1570) och en beskrifning af den cimbriska halfön (tryckt först 1730), i hvilken han förlägger cimbrernas hemort till Slesvig och Holstein. Under namn af Coroneus författade han sin faders Vita et res gestce (1567). R. byggde flera nya slott, särskildt Breitenburg, och prydde dem med taflor och statyer, till förhärligande dels af konungahuset, dels af sin egen släkt. 4. D a n i e l R., son till Godske R., af en yngre linje af den holsteinska ätten R., dansk krigare, f. 1529, d. 11 nov. 1569, erhöll sin militära utbildning 1547-54 vid kejsar Karl V:s hof och i hans krig, utmärkte sig 1559 på tåget mot Dithmarschen och