Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia / 1023-1024 (1915) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ranula ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Raphelengh (Rapheling), Frans, holländsk lärd
och boktryckare, f. 1539, d. 1597, egnade sig först åt
köpmansbanan, men sedan åt språkliga studier i Paris
och blef lärare i grekiska i Cambridge. Efter sitt
giftermål (1565) med äldsta dottern till Christophe
Plantin blef han snart den egentlige ledaren af
dennes berömda tryckeri i Antwerpen och öfvertog
(1586) den af svärfadern upprättade filialen i
Leiden, hvilken han fortfor att leda, äfven sedan
han mottagit professuren i hebreiska och arabiska vid
universitetet i denna stad. Af hans utgifna arbeten
märkas en hebreisk grammatik (1572) och det postuma
Dictionarium chaldaicum lexicon arabicum (1599).

^{H. A.}*

Raphia, bot., palmsläkte af
underfam. Lepidocaryoideæ (se Palmer), med 6
arter i tropiska Afrika. Stammen hos dessa palmer är
jämförelsevis kort och tjock, men den bär en jättestor
krona af ända till 20 m. långa blad af Phœnix-typen,
mellan hvilka de meterlånga kolfvarna hänga ner. I
Öst-Afrika och på Madagaskar växer R. Ruffia,
rafiapalmen, hvars upprispade bladslidor utgöra
rafia piassave och af hvars blad rafiabast
framställes. Rafiabastet, som består af bladens
epidermis med underliggande bastcellväfnad, användes
i hemlandet till väfnader af olika slag och exporteras
i stor mängd till Europa, där det har stor användning
till flätade arbeten, uppbindning af växter m. m. Af
R. vinifera, vinpalmen, som växer på Afrikas västkust
och Syd-Amerikas östkust, erhålles palmvin.

^{G. L–m.}

Raphidia, zool. Se Sialidæ.

Rapid (lat. rapidus), snabb, hastig. – Rapiditet, snabbhet, hastighet.

Rapidamente, Rapido [-då], it., mus., snabbt, plötsligt.

Rapids, The [ṫḣə rä’pidṡ], eng.
(eg. forsarna, strömdragen), förr namn på staden
Jamestown (se d. o. 2.).

Rapier [-ir], ty., fäktvapen med rak klinga. Se Fäktkonst, sp. 216.

Rapilli, it. Se Lapilli.

Rapin Thoyras [rapä~’ tωara’s], Paul de, fransk
historiker, f. 1661 i Castres, d. 1725 i Wesel,
tillhörde en savojisk hugenottsläkt och var först
advokat. Efter Nantesiska ediktets återkallande
(1685) begaf han sig först till England och sedan
till Holland, där han tog tjänst vid en kår franska
frivilliga. 1688 deltog han i Vilhelms af Oranien
tåg till England och avancerade under kriget till
kapten. Sårad vid angreppet på Limerick, blef han
sedermera guvernör för den unge hertigen af Portland
och åtföljde honom på hans resor i Tyskland, Italien
och Frankrike samt bosatte sig slutligen i Wesel. Där
skref han sitt berömda arbete
Histoire d’Angleterre (8 bd, 1724, många uppl.),
som omfattar Englands historia från den romerska
eröfringen till Karl I:s död. Han skref också ett
mycket skattadt arbete,
Dissertation sur les whigs et les tories (1717).

^{E. A–t.}

Rapisardi, Mario, italiensk skald, f. 25 febr. 1844 i
Catania, d. där 1912, var professor i filosofi i sin
födelsestad, vann ett namn som skald genom två stora
historisk-filosofiska dikter,
La palingenesia (1868; 3:e uppl. 1878) och
Lucifero (1877; 3:e uppl. 1880),
utgaf vidare diktsamlingar, öfversättningar m. m. R:s
Opere ordinate e corrette

utkom i 6 bd 1894–97. Se
B. Croce i "Critica", III (1905).

Rapoport, Salomo Jehuda Löb, judisk lärd, f. 1790 i
Lemberg, d. 1867 som öfverrabbin i Prag, genomforskade
hela den hebreiska litteraturen och spred ljus i
synnerhet öfver den rabbinska litteraturen under
medeltiden. I ovanlig grad utrustad med kritiskt
skarpsinne och kombinationsförmåga, gick R. till
själfva källorna för judendomens historia och
vardt därigenom epokgörande. Han offentliggjorde
sedan 1829 i tidskriften "Bikkure haittim"
förträffliga biografier öfver medeltida rabbiner och
i tidskriften "Kerem chemed" (1833 ff.) en mängd lärda
uppsatser. Hans stort anlagda talmudiska reallexikon,
Erek millin (I, 1852),
blef ofullbordadt.

Rapp (ty. rappe), svart häst.

Rapp, Georg. Se Harmonister.


Rapp, Jean, grefve, fransk krigare, f. 1772, d. 1821,
ingick 1788 som menig vid ett kavalleriregemente,
blef officer under Rhenfälttåget och 1794 adjutant
hos general Desaix. Han följde denne till Egypten,
blef där öfverste och anställdes, sedan Desaix
stupat vid Marengo (1800), som adjutant hos
förste konsuln, Bonaparte, samt utnämndes 1804 till
brigadgeneral. Vid Austerlitz (1805) utförde R. ett
vackert kavallerianfall, med anledning hvaraf han
utnämndes till divisionsgeneral. Under förföljningen
efter slaget vid Jena (1806) förde R. en del af
kavalleriet. I polska fälttåget deltog han i spetsen
för en dragonbrigad. Som kommendant i Danzig utmärkte
sig R. för redbarhet, mildhet och skicklighet, ledde
1813 fästningens försvar på ett utmärkt sätt och hölls
efter kapitulationen af ryssarna en tid fången i
Kiev. Under "hundra dagarna" (1815) förde han befälet
i Elsass, drog sig efter Napoleons fall undan till
Schweiz, men försonade sig 1817 med bourbonerna
och utnämndes till pär. 1853 restes R:s staty i
Kolmar. R:s
Mémoires utkommo 1823 (ny uppl. 1875).

^{C. O. N.}

Rapp, Karl Moritz, tysk författare, f. 1803 i
Stuttgart, d. 1883, var 1852–80 e. o. professor i
Tübingen. R. var en man med betydande talang och
stor flit, men saknade begränsning och vetenskaplig
skolning. Utom en mängd tidskriftsartiklar författade R.
Dramatische studien (1. Die Prager schlacht, 1828),
skref under pseudonymen Jovialis flera lustspel
(Lustspiele, 1835;
Atellanen, 1–2, 1836–42;
Hans Sachs, 1877),
öfversatte Plautus och Shakspere (i förening med Keller)
samt flera spanska stycken ("Spanisches theater", 1868–70),
skref litteraturkritiska arbeten:
Das goldene alter der deutschen poesie (1861),
Geschichte des griechischen schauspiels (1862),
Studien über das englische theater (s. å.), och
filologiska:
Versuch einer physiologie der sprache (4 bd, 1836–41) och
Vergleichende grammatik (5 bd, 1852–59).

^Lll.*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>