Rappahannock [rapähänök], flod i nordamerikanska
staten Virginia, uppstår 65 km. ofvanför
Fredericksburg genom föreningen af de på Blue
ridge upprinnande floderna Rapidan och North Fork,
flyter mot s. ö. och mynnar ut i Chesapeakeviken
140 km. nedanför ofvannämnda stad. Från denna är
floden segelbar. I sitt nedre lopp bildar den ett
bredt sestuarium. Under inbördeskriget 1861--65 var
R. ofta skiljelinje mellan de båda fientliga härarna
och hade en stor strategisk vikt, särskildt 1862--64,
då unionstrupperna ledo nederlagen vid Fredericksburg
(13 dec. 1862) och Chancellorsville (2--4 maj 1863).
(J. F. N.)
Rappa ut,
sjöv. Se
Skära in.
Rappe (af fr.
râpé, rifven), ett slags snus. Se
Snus.
Rappe, svensk adlig ätt, härstammar från
generalauditören vid livländska armén
Henrik R.,
som adlades 1675. Två hans sonsons sonsöner,
Kristofer
Johan och
Karl (se Rappe 1), erhöllo 1771 friherrlig
värdighet. Den förre slöt själf sin gren 1776.
1.
Kristofer Johan R., friherre, ämbetsman,
f. 1719 på Vartorps sätesgård nära Växjö,
d. 20 sept. 1776 i Åbo, blef 1747 e. o. och 1748
ord. assessor i Åbo hofrätt, 1756 hofrättsråd och
1769 landshöfding i Åbo och Björneborgs län. R. var
en af hattpartiets skickligaste och mest oförfärade
ledare vid frihetstidens senare riksdagar. Vid
riksdagen 1755--56 bekämpade han hofvets försök att
återupprätta konungamakten. Det var han, som affattade
1756 års ryktbara "tjänstebetänkande", hvilket gjorde
ancienniteten till hufvudsaklig befordringsgrund på
tjänstemannabanan. Vid 1760--62 års riksdag var han
en verksam medlem af den hattklubb, som behärskade
utskottsvalen. Hans anseende hade redan stigit så,
att han af ständerna uppfördes i tredje rummet på ett
riksrådsförslag. Ständerna föreskrefvo äfven, att
R. utan förslag skulle förordnas till landshöfding
öfver Åbo och Björneborgs län, så snart denna
plats blefve ledig. Vid 1769--70 års riksdag var
R. som medlem af Sekreta utskottets Mindre sekreta
deputation en af hattpartiets erkända chefer. Då
fråga om anmärkningar mot riksrådet förekom, uppläste
han ett skriftligt, i skarpa ordalag affattadt
förslag, som antogs och i utskottets namn förelades
riksrådet till förklaring. Det var äfven han, som
föreslog tacksägelse åt riksrådet Hjärne, som stått på
hofvets sida. Från denna tid närmade sig R., liksom de
fleste framstående medlemmar af hattpartiet, alltmera
till hofvet, enär han ansåg konungamaktens höjande
vara enda medlet att rädda riket ur de allt större
svårigheterna. De vid riksdagen 1771--72 härskande
mössorna dröjde icke att öppna förföljelse mot den
djärfve motståndaren. Justitiedeputationen dömde
honom till suspension på ett års tid för laglösheter
begångna vid riksdagsmannavalet i Åbo. I Sekreta
deputationen gjordes anmärkning om hans utnämning
till landshöfding, och ärendet skulle företagas till
afgörande, men Gustaf III:s revolution kom hindrande
i vägen. Som landshöfding var R. nitisk och företagsam,
hvilket Gustaf III vid sin eriksgata i Finland 1775 med
loford erkände. Hos Kammarkollegium föreslog han
1773 åtgärder till landtbrukets förbättring. 1771
tilldelades friherrlig värdighet åt R. och
hans yngre broder, dåv. öfversten vid Smålands
kavalleriregemente,
Karl R. (f. 1721, landshöfding
i Kalmar län 1774, d. 1790).
2.
Ragnhild Torborg R., f. 4 okt. 1832 på Marielund,
Nättraby socken, Blekinge, d. 18 sept. 1902, tillhörde
adliga ätten R., gift 1854 med friherre
K. A. Rappe
(f. 1828, d. 1877), var föreståndarinna för skolan
för sinnesslöa barn i Stockholm 1878--91 och var från
1891 till sin död föreståndarinna för hemmet för
kvinnliga idioter därstädes. Vid kvinnokongressen i
Chicago 1893 var hon regeringens ombud.
3.
Emmy Karolina R., sonsons dotter till den
ofvannämnde
Karl R., f. 1835 på Strömsrum,
Småland, d. 1896 på Drettinge, Kronobergs län,
var 1867--77 föreståndarinna på Uppsala akademiska
sjukhus och 1877--86 föreståndarinna på hospitalet
för sinnessjuka vid Uppsala och inträdde 1886 i Röda
korsets tjänst.
4.
Axel Emil R., friherre, sonsons son till den
ofvannämnde frih.
Karl R., son till landshöfdingen
i Kristianstads län Axel Ludvig R., f. 2 okt.
1838 på Kristinelund, Arby socken, Kalmar län,
militär. Efter aflagda student- och officersexamina
utnämndes han 1859 till underlöjtnant i Upplands regemente,
hvars chef fadern då var. Efter att ha studerat
vid Uppsala universitet aflade han därstädes 1860
kansliexamen. 1861--63 genomgick han högre
artilleriläroverket på Marieberg. 1863 utnämndes
han till löjtnant vid regementet och 1865 till
generalstabsofficer. På uppdrag af regeringen
vistades R. vintern 1869--70 i Paris för att studera
franska krigsstyrelsens organisation och blef
i maj 1870 på egen begäran anställd vid franska
armén. Han placerades som generalstabsofficer vid
2:a armékårens 2:a fördelnings stab och kämpade med
denna fördelning, som vid krigsutbrottet 1870 kom
att tillhöra Rhenarmén, vid Saarbrücken, Spicheren,
Vionville-Mars-la-Tour och Gravelotte (2, 6, 16 och
18 aug.). Efter det blodiga slaget vid Vionville, där
R. sårades af en gevärskula, blef han på slagfältet
af sin fördelningschef, general Bataille -- själf
svårt sårad -- dekorerad med hederslegionen för
visad tapperhet, en utmärkelse, som sedermera tre
särskilda gånger vann officiell bekräftelse. Sedan
Rhenarmén efter slaget vid Gravelotte -- under hvilket
R., ehuru sårad, skötte sin tjänst som adjutant -- blifvit
innesluten i Metz, deltog han i det utfall, som ledde till
