slaget vid Noisseville (31 aug. och 1 sept.) samt i striden vid Peltre (14 sept.), lyckades efter arméns kapitulation (27 okt.) undkomma och begaf sig till norra Frankrike, hvarest den s. k. nordarmén då höll på att organiseras. Som adjutant hos brigadgeneralen -- sedermera divisions- och kårgeneralen -- Lecointe deltog R. i nordarméns hela ärorika fälttåg och bevistade därunder 12 fältslag och träffningar, bland hvilka slaget vid Amiens (27 nov.), stormningen af Ham (10 dec.), slagen vid Pont-Noyelles (23--24 dec.), vid Bapaume (3 jan. 1871) och vid S:t Quentin (19 jan.). Efter vapenstilleståndets afslutande lämnade R. (29 jan.) sin befattning vid nordarmén och anställdes som adjutant hos högste befälhafvåren öfver Algeriet, general Lallemand. Under det nu följande fälttåget mot de upproriska arab- och kabylstammarna i Souk Harras, Lilla Kabylien och Tebessa deltog R. i 5 träffningar. Efter den sista af dessa, vid Youkouss (25 mars), under hvilken han förde en sviktande jägarbataljon fram till förnyadt anfall och därigenom afgjorde stridens utgång till förmån för fransmännen, omnämndes han på dagorder för ådagalagdt mannamod. I det i april s. å. började fälttåget mot stammarna i Stora Kabylien bevistade R. 18 träffningar, bland andra det blodiga slaget vid Icheriden (Talamieda, 24 juni). Efter fälttågets slut transporterades R. till generalstaben vid Versailles-arméns 2:a armékår (Bataille) och bevistade 1871--72 italienska arméns höstmanövrer. I okt. 1872 upphörde hans tjänstgöring vid franska armén. Emellertid hade R. 1870 i dec. blifvit kapten först i franska och sedan i svenska armén. Efter hemkomsten gingo befordringarna raskt. Han utnämndes 1873 till kapten och 1874 till major vid Generalstaben, 1879 till öfverstelöjtnant vid Bohus läns regemente, 1881 till öfverste i armén och 1882 till öfverste och chef för nyssnämnda regemente. Sistnämnda år förordnades R. att med chefs makt och myndighet föra befälet öfver Generalstaben, och 1885 utnämndes han till generalmajor och chef för denna stab, hvilken maktpåliggande befattning han innehade ända till i nov. 1905, ehuru han under tiden 1892--99 på grund af sitt statsrådsämbete icke utöfvade densamma. Under den långa tid R. verkade som chef för Generalstaben nedlade han ett energiskt och målmedvetet arbete, särskildt på personalens utbildning, hvilket också sedermera kommit hela armén till godo. 22 juni 1892 utnämndes R. till statsråd och chef för Landtförsvarsdepartementet (efter frih. N. A. Hj. Palmstierna). Vid urtima riksdagen 1892 framlade R. ett inom Generalstaben utarbetadt förslag till förbättrad härordning, hvilket äfven -- mot "vederlag" af grundskatternas fullständiga afskrifning, inom vissa år, samt motsvarande lindringar i rustnings- och roteringsbördan (se Grundskatt, sp. 424) -- blef af riksdagen antaget. Enligt den sålunda antagna härordningen blef, utom andra förbättringar, de värnpliktiges utbildningstid ökad till 90 dagar (från 42), värnpliktsklasserna ökades till 20 (från 12), de förra norrländska infanterikårerna och -bataljonen samt kavallerikåren utvecklades till regementen, hvilket i förening med fältartilleriets ökning (från 32 till 40 batterier), trängens ökning samt bildandet af en ny arméfördelningsstab möjliggjorde organiserandet af sjätte arméfördelningen, intendenturkåren erhöll en fullkomligt ny och tidsenligare organisation m. m. Sedermera genomfördes på R:s föranstaltande mycket betydande förbättringar med afseende på arméns beväpning och intendenturutrustning o. s. v., och slutligen utvecklades under hans statsrådstid och hufvudsakligen på hans initiativ äfven det fasta försvaret, särskildt öfre Norrlands, högst väsentligt. 27 okt. 1899 afgick R. från statsrådsämbetet, och återtog chefskapet öfver Generalstaben. Dessförinnan hade han (1892) befordrats till generallöjtnant i armén, där han 1903 blef utnämnd till general. 1905 tog han afsked ur aktiv tjänst, men kvarstår fortfarande i generalitetet och är därjämte ordf. i utrustningskommissionen. 1873--79 var R. lärare i krigskonst och krigshistoria vid krigshögskolan på Marieberg och 1878--79 i samma ämnen vid den nyupprättade krigshögskolan i Stockholm. R. har därjämte varit ledamot af flera kommittéer, bl. a. trängkommittén (1875), den stora landtförsvarskommittén (1880), fältförvaltningskommittén (1888) och 1890--91 års kommitté för granskning af förslag till ny härordning samt utarbetat eller afgett yttrande öfver en mängd viktiga frågor rörande vårt lands försvarsväsen. Äfven som militärskriftställare intar R. ett framstående rum och har utom flera afhandlingar, bland hvilka särskildt märkes Carl XII:s plan för fälttåget mot Ryssland 1708--1709 (1892), och uppsatser i Krigsvet. akad:s handlingar och tidskrift samt reserapporter författat Franska nordarméns fälttåg 1870--71 (1874), hvilket arbete äfven utkommit i fransk öfversättning (1884) och Hvad innebär det kungl. härordningsförslaget? (1883). Sedan 1873 är R. ledamot af Krigsvet. akademien och sedan 1890 hedersled, af örlogsmannasällskapet. 5. Signe R. (-Lundén-Welden), den föregåendes dotter, opera- och konsertsångerska, f. 24 sept. 1879 i Stockholm, var först elev af sånglärarinnan fru T. Hofer där, utförde 1902 större solopartier vid oratoriekonserter i Jönköping, Malmö och Köpenhamn, studerade 1904--05 sång för Therese Behr-Schnabel i Berlin och 1905--06 för Etelka Gerster-Gardini (där och i Bologna) samt åtnjöt någon handledning i plastik. 1906--08 var hon anställd vid operan i Mannheim och vann där rykte för sin lyckade framställning af Salome i R. Strauss' opera, sjöng dessutom i flera större tyska städer och hade 1908--11 anställning vid Wiens hofopera. 1910 uppträdde hon på Covent-gardenteatern i London. I Stockholm gaf hon gästspel 1908--09, utnämndes 1909 till hofsångerska och var 1912--13 anställd vid K. operan, hvarefter hon mest uppträdt på konserttribunen i olika länder, äfven Amerika. 1912 ingick hon äktenskap med direktör H. Lundén-Welden. -- Fru R:s till klangfärgen ljusa och skära sopranröst, som i höjdtonerna är ganska glansfull, men något spröd, har fått en god utbildning äfven för koloratursång; med lifligt temperament förenar hon känsla och smak i föredraget. Bland hennes roller märkas, utom Salome. Pamina i "Trollflöjten", Aida, Rezia i "Oberon", Wagners Elisabet, Elsa, Eva, Senta och Venus, Desdemona i Verdis "Otello", Margareta i "Faust" och Sulamith i Goldmarks