"Drottningen af Saba". Som romanssångerska fängslar hon genom själfull tolkningskonst. 1. M. G. S. 4. H. J--dt. 5. E. F--t. Rappel [rape'll], radikal morgontidning i Paris, uppsattes 1869 af Auguste Vacquerie. Rappell (fr. rappel), hemkallelse, återkallelse särskildt af en ambassadör från hans post; förgaddring. -- Rappellera, hem-, återkalla. Rappellbref. Se Diplomati, sp. 479. Rappen, schweiziskt skiljemynt, som utgör 1/100 franc = 0,72 öre och har sitt namn efter ett på 1400-talet i Freiburg slaget mynt, som i prägeln bar ett korphufvud (ty. rabe, korp). Jfr Franc. Rapperswil (Rapperschwyl), stad i schweiziska kantonen S:t Gallen, ligger på en udde på norra stranden af Zürichsjön, vid järnvägslinjen Zürich--Wesen--Chur, som genom en bibana, R.--Pfäffikon, ansluter sig till Zürichbanan, på södra sidan om sjön. Denna bibana går öfver sjön på en 1,005 m. lång murad damm. R. hade 3,412 inv. år 1900, eger flera siden-, bomulls- o. a. fabriker, hotell, sjöbad, ett progymnasium, ett mycket bekant polskt historiskt museum jämte stort bibliotek (inrymdt i den gamla borgen) m. m. och är en liflig ångbåtsstation vid Zürichsjön, som af ofvannämnda damm delas i öfre sjön och nedre sjön. Jfr Rickenmann, "Geschichte der stadt R." (2:a uppl. 1879). (J. F. N.) Rappestad, socken i Östergötlands län, Valkebo härad. 2,207 har. 721 inv. (1914). R. bildar med Sjögestad ett pastorat i Linköpings stift, Vifolka och Valkebo kontrakt. b>Rapphönan och Rapphöns, zool. Se Rapphönssläktet. Rapphönshund, jaktv., äldre, numera föga bruklig benämning på hönshunden. (Se Hunden, sp. 1311.) Rapphönsmörsare, artill. Se Mörsare, sp. 347. Rapphönssläktet, Perdix, zool., hör till familjen Phasianidæ af hönsfåglarnas ordning (Galliformes) och fåglarnas klass. Näbben är kort, vingarna kullriga och rundade, med tredje-femte pennorna längst, stjärten kort, men tydlig och bildad af 16--18 pennor, tarserna af medellängd, både fram-och baktill med två rader plåtar och utan sporre, samt baktån kort. Rapphönan (mångenstädes kallad åkerhöna), P. cinerea (P. perdix), blir

Rapphöns, hanne. 29 cm. lång. Hannen (se fig.) är grå, vattrad med fina, vågiga, svarta tvärstreck, ofvan dessutom försedd med rostbrunaktiga, bredare tvärband och fläckar. Ansiktet, hakan och strupen äro brungula. Kroppens sidor bära stora, rödbruna tvärfläckar. Bröstet och magen äro hvita, det förra med en stor, hästskoformig, kastanjebrun fläck. Vingpennorna äro bruna, med bleka fläckar i båda fånen. Stjärten är rödbrun, med de fyra mellersta pennorna spräckliga af grått och svart. Benen äro ljusgrå. Honan har svarta (i st. f. rödbruna) tvärband på bakryggen och öfvergumpen samt otydligare eller ingen bröstfläck. Ungen är gulbrun, med bleka spolstreck på halsen, bröstet och sidorna, svartbrun, med gulaktiga och hvita längdstreck på hufvudet, samt har gulaktiga ben. Rapphönan häckar allmänt i Götaland och Svealand, sparsammare i Norrland ända upp till Norrbotten och förekommer någon gång ännu längre i norr; för öfrigt finns den i hela Europa, utom dess nordligaste delar, och i västra och centrala Asien. Den är en slättbygdens invånare, men tycker mest om trakter, där skogsbackar, busksnår och häckar finnas, som lämna skydd; sumpiga trakter skyr den icke, om där blott finnas torrare, med träd eller buskar bevuxna fläckar. Rapphönan är mycket stationär, hvarför det vanligen dröjer länge, innan främmande individer invandra till ett område, där de hemmavarande blifvit utrotade. Dock kan man någon gång under vintern inne på stora skogstrakter, där rapphöns ej äro bofasta på flera mils af stånd, få se flockar draga fram; sannolikt förorsakas utvandringen af öfverbefolkning. I Norge, liksom i Schweiz, går arten till en höjd af 1,000 m. ö. h. och har framträngt norr om Dovre fjäll. -- Rapphönan löper med stor snabbhet, flyger bullersamt och med hastiga vingslag, dock ganska snabbt, ehuru sällan långa sträckor i sänder. På marken förstår den att med stor skicklighet gömma sig och är, äfven då den trycker på en fullkomligt öppen och kal plats, synnerligen svår att upptäcka. Rapphönan är klok och försiktig, sällskaplig och fredlig, synnerligen öm mot maka och ungar. Rapphönsen lefva under sommaren och hösten i familjer, under vintern slå de sig i regel tillsammans till större flockar. Tidigt om våren upplösa flockarna sig i par; de lefva i engifte. Äggen, som växla mellan 8 och 25, läggas i en liten fördjupning i marken. Honan rufvar ensam äggen, men ungarna vårdas med stor omsorg af båda föräldrarna. I sin tidigaste ålder förtära rapphönsen insekter, men sedermera äfven växtämnen och slutligen förnämligast sådana. Ända till skördetiden hålla flockarna sig hufvudsakligen i säden, därefter på stubbåkrar, i potatis- och rotfruktsland, på grönrågen och de nyplöjda fälten; äfven ängar och skogsbackar besökas. Midt på dagen hvila rapphönsen sig; på morgnar och kvällar äro de i rörelse för att söka sin föda. Vintern är för dem ofta en svår tid. Så länge bärmark eller lös snö förefinnes, lefva de på grönrågen och rapsfälten samt slå sig då tämligen lätt fram. Öfverdras snön däremot af hård skare, blir det för dessa fåglar omöjligt att gräfva sig ned till marken, och det händer då, att de på stora sträckor alldeles dö bort af hunger och brist. Finnas enbuskar med bär i närheten, uppsöka fåglarna dem och draga sig då lättare fram. Man bör vid sådan väderlek blotta något af vårbrodden eller lägga ut föda, säd o. d. åt rapphönsen, men äfven bereda dem